Med manus i huvudet
Ett märkligt språk har börjat slå rot hos svenska politiker. Det är ett språk av färdiga talepunkter, konstruerade av politiska tjänstemän och inlärda som färdigpaketerade budskap.
Vi hör dem i intervjuer i tv och radio och inte sällan upprepas budskapet om och om igen, oavsett vilken fråga intervjuaren ställer.
Det är den senaste fasen i en kamp mellan journalistik och politik som pågått sedan 1960-talet. En kamp där politikerna tycks vara på god väg att få övertaget. Frågan är bara till vilket pris.
Det fanns en tid när en knivskarp fråga kunde avgöra ett val. 1966 kom den från Lars Orup och riktades till dåvarande statsminister Tage Erlander. Frågan gällde vilket råd statsministern skulle ge ett bostadslöst par. Erlander svarade lite trevande att de väl finge ställa sig i bostadskön. Orups skoningslösa följdfråga hur statsministern ser på att det innebär minst tio års väntan mötte samma trevande svar.
I det följande kommunalvalet tappade socialdemokraterna drygt åtta procentenheter och en stor del av skulden lades på Erlanders framträdande hos de tre O:na.
Idag är frågor av just den här typen vardagsmat i politiska intervjuer. De flesta politiker är väl drillade i att hantera dem, och inte sällan har de färdigskrivna svar som är tänkta att passa just de frågor som kan komma att ställas. Det märkliga är att det finns politiker som använder de i förväg konstruerade svaren oavsett vilka frågor som ställs.
Politiska reportrar inom radio och tv möter numera nästan dagligen politiker som jobbar på det sättet och resultatet blir rätt märkliga intervjuer där reportern med olika variationer upprepar en fråga som hon inte tycker sig få besvarad, medan politikern lika envist upprepar det förberedda svaret.
Oftast avslöjas inte dessa piruetter för en bredare krets – om nu inte tv- eller radiokanalen väljer att visa hela intervjun. SVT gjorde just detta efter att ha intervjuat migrationsminister Tobias Billström om ett känsligt material från Wikileaks. I tre minuter upprepade Billström samma svar om att han inte kommenterade tredjehandsuppgifter, oavsett reporterns fråga. Samma sak kan ibland hända i direktsända intervjuer i radio eller tv.
Det som Billström följde i det här fallet brukar kallas talregler eller talepunkter. Olika partier har mer eller mindre avancerade system för att upprätta sådana. Inom socialdemokraterna har man jobbat med detta länge. Manuel Ferrer, pr-konsult som varit presschef hos socialdemokraterna, beskriver hur en talregel först tas fram som ett faktaunderlag av sakkunniga, för att därefter utformas som aptitliga uttalanden av pressavdelningen. Sedan skickas talregeln ut till alla som kan tänkas få frågor i det aktuella ämnet.
”Det handlar om budskapsdisciplin”, säger Ferrer. ”Man vill undvika bilden av splittring till varje pris.”
Men Ferrer tycker att talregler fått för stor utbredning på senare tid; om de tidigare bara användes i samband med kriser, val eller budgetar, så har han intrycket att nästan alla politiker nu talar efter mall.
”Det verkar nästan omöjligt att vara utan numera”, säger han. ”Det är synd, för det framstår som osäkert.”
I alliansregeringen är talregler faktiskt mindre etablerat som begrepp än hos socialdemokraterna. Här talar man oftare om ”talepunkter”, och det sker sällan en central samordning kring dessa. Principen tycks vara att den minister som ansvarar för ett visst område försäkrar sig om att alla som kan behöva uttala sig i en fråga får information som kan ligga till grund för det de säger. Men exakta talregler går sällan ut centralt.
”Vi kan skicka ut faktauppgifter”, säger en källa på moderaterna, ”vi har ju 120 riksdagsledamöter och det är en utmaning att få alla att uttala sig på ungefär samma sätt i en fråga.”
Det är inte alla som uppfattar det utbredda bruket av talregler som ett problem. Många som jobbar politiskt ser det som självklart att politiker ska kunna få ut sina budskap utan att journalister filtrerar och förändrar det som sägs. Så som det faktiskt var en gång i tiden när politiska redaktörer åkte ut och höll fram en mikrofon för att registrera det budskap som gällde för dagen.
Journalisten och forskaren Björn Häger som ägnat mycket tid åt att studera och undervisa om politiska intervjuer skildrar en utveckling som gått i vågor, där 1970-talet blev en formlig explosion i journalistiskt självförtroende efter att ”skjutjärnen” på 1960-talet banat väg för en form där det var journalisterna och inte politikerna som valde agendan. Och där journalister också hade en avsevärd makt – inte sällan till politikers förtret.
”70-talets journalister skulle markera att de var i opposition till makten, inte bara i vad som avslöjades utan också tilltalet – som blev mer ohyfsat”, påpekar Björn Häger.
Under den här tiden kunde intervjuer bestå av påståenden likaväl som frågor, och intervjuidealet gjorde det rätt besvärligt för politiker att svara – om de inte accepterade utgångspunkten för en fråga kunde de hamna i ett kattrakande kring själva frågan som i alla fall inte ledde till att någon tittare blev särskilt upplyst om vad de egentligen tyckte.
Först på 1990-talet kom ett nytt intervjuideal, inspirerat av den kanadensiske journalisten John Sawatsky, som under en rad år lärde en stor del av den svenska journalistkåren att ställa öppna frågor, undvika värdeladdade ord som kunde få den intervjuade att angripa frågan – och inte minst att använda frågor som ”Hur känns det?” eller ”Vad tänkte du?” – frågor som kan ge utmärkta svar eftersom de kräver att den intervjuade tänker efter.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
De senaste åren är det svårare att se någon tydlig förändring av hur de politiska intervjuerna genomförs – nu är det alltså i stället politikernas mediehantering som förändras. Det handlar inte bara om färdigpaketerade budskap, utan även om att politiken numera styr över intervjusituationer på ett helt annat sätt än förr. Det hör exempelvis till ovanligheterna att en journalist ges möjlighet att göra en intervju med en politiker som är längre än tio femton minuter.
”Makten tar nu tillbaka lite av det övertag man hade på 60-talet, och erövrar medielogiken”, tror Häger.
Samtidigt riskerar mediehusens minskande resurser att leda till att färre journalister måste täcka större bevakningsområden. Lägg därtill att sändningstiderna för nyheter i såväl radio som tv kortats avsevärt under den här perioden – i ett nyhetsinslag på två minuter finns det sällan plats för några mer djupgående intervjufrågor.
”Politikerna professionaliseras och medierna avprofessionaliseras”, summerar Björn Häger.
Ett dystert läge för det politiska samtalet alltså. Men också ett som innebär nya möjligheter att till exempel göra som SVT gjorde med intervjun med Billström – att lägga ut hela intervjuer på internet och exponera de politiker som är alltför manusbundna.
För i längden kan man kanske hoppas att de politiker får störst genomslag som lär sig att fortsätta föra en verklig dialog – både med väljare och med journalister. Och det klarar man inte med ett färdigt manus i huvudet.