VAD ÄR DET SOM GÖR att en bok stannar i läsarnas minnen medan storsäljarna kan vara glömda nästa säsong? Italo Calvino har definierat klassikern som ett verk som inte slutar att säga vad det har att säga. Men det fattas något – i likhet med segerrika härförare behöver stora författare en extra egenskap: de måste ha tur. Den kan vara postum, som för Kafka, eller odlad, som av Saint-John Perse, men alla står de inför risken att stupa på någon småsak.

Vi vet vilka som klarade hindren, men sällan vilka som stupade på dem. Häromdagen fann jag ändå ett par samtida amerikanska exempel: Paula Fox (född 1923) och John Williams (1922–1994). För den senare låg det nog i fatet att han var universitetslektor i litteraturhistoria och inte skrev mer än ett par böcker. Paula Fox blev först framgångsrik som barnboksförfattarinna, och det kan ha skymt hennes mästerliga roman Desperate Characters (1970). Kanske har hon bättre tur nu. För några år sedan ryckte Jonathan Franzen ut och försåg den korta romanen med ett beundrande förord. Det märks att han själv hade lärt sig en hel del av Paula Fox när han skrev Tillrättalägganden.

Desperate Characters utspelar sig huvudsakligen i Brooklyn Heights i New York, som då ännu var ett slumområde dit några första yuppies hade vågat sig för att inleda stadsdelens gentrifiering. Sophie och Otto – hon översättare, han advokat – är barnlösa, framgångsrika professionella, ivriga att få sin nyinköpta brownstone att motsvara förväntningarna. Men de lever i en osäker trakt med slummen alldeles om hörnet, i en osäker tid i Vietnamkrigets skugga, i en oklart definierad samhällsklass och i ett äktenskap där mycket är otydligt och osagt.

ROMANENS BESYNNERLIGA titel syftar på ett citat från Thoreau om ”the quiet desperation” som han ansåg karakterisera sin samtid. En stillsam desperation präglar onekligen Sophie, Otto och de flesta andra i berättelsen. Den är bitvis spännande som en deckare, men dramatiken förblir lågmäld; våldsnivån går aldrig utöver det angrepp som Sophie utsätts för i dess början, då hon blir biten av en strykarkatt som hon envisas med att mata.

I korta kapitel för Fox berättelsen framåt till sin klimax. Hennes precision är så stor att läsaren hålls på helspänn för att inte missa något i det intrikata spelet mellan paret, deras vänner och bekanta, och den ansiktslösa omgivning som oroar dem vid alla tider på dygnet. Fox är en dialogens mästare, och de subtila ordväxlingarna på två eller tre man hand kan i kvickhet och skärpa påminna om Woody Allens och Billy Wilders bästa filmer.

Existentiella frågor och praktiska besvär tävlar om aktörernas uppmärksamhet utan förutsebar prioritering men med ömsesidig påverkan. När Ottos advokatbyrå spricker vilar de gamla vännernas uppbrott som en skugga över bådas äktenskap. New York-miljön präglas delvis av ironiska standardfigurer: konstnärer och psykoanalytiker, alltid progressivt sinnade men ständigt oroade i känslan av ett obestämt uppror som finns alldeles om hörnet och hotar dem. Fox avläser dem med ett osvikligt sinne för nyanser. Själv läser jag henne med samma fascination varmed jag läste Ian McEwans Lördag, som också den är besläktad med Fox roman.

Den tvetydiga slutscenen anspelar för övrigt på en annan klassiker, som borde läsas mer och inte bara av de lyckligen frälsta. Minns ni Belshassars gästabud? Slå annars upp det i Daniels bok.

OM PERSPEKTIVET i Desperate Characters mestadels är Sophies, är John Williams Stoner rakt igenom fokuserad på den manlige huvudpersonen med samma namn. Williams roman gavs ut 1967, men miljön är en helt annan. Handlingen börjar under första världskriget och slutar på 1950-talet. Den fattiga bondpojken Stoner försörjer sig som dräng medan han läser agronomi vid University of Missouri i Columbia. Under det andra året drabbas han av en uppenbarelse: eldsjälen som leder den obligatoriska delkursen i litteraturhistoria uppmärksammar honom på något som han tidigare inte har varit medveten om att han har saknat: ”Vad säger Shakespeare just er, mr Stoner?”

Studieåren vid universitetet växer till en livstidsanställning. Stoner har slitit och släpat i hela sin ungdom, och känner sig befriad. Som en av hans nya vänner säger: universitetet är en tillflyktsort från den omöjliga världen utanför, som gör allt för att förstöra vårt liv. Personerna i Stoner är lika desperata som i Paula Fox roman, men deras existentiella utsatthet och moraliska vägval är klarare utmejslade. Det visar sig att vännen har fel: berättelsen om vettlösa akademiska intriger hör till dess tragikomiska pärlor.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ingen kommer undan, alla präglas – eller rentav vanställs – av förutsättningar och omständigheter. När Stoner äntligen träffar en flicka friar han nästan genast. Bankdirektörsdottern Edith vill hemifrån till varje pris och svarar ja. Sedan ägnar hon resten av sitt liv åt att hämnas på honom för mesalliansen. Det blir han som tar hand om deras dotter under hennes sex första år, men i sjuårsåldern återtas flickan av sin förbittrade mor som försöker reproducera sin egen sociala prägling. Familjelivet blir inte bättre av att svärfar skjuter sig efter kraschen 1929. När Stoner äntligen förälskar sig i en kvinnlig doktorand stupar deras kärlek på omgivningens fientlighet.

STONERS PRÖVNINGAR beskrivs i stenstil, med en osentimental precision och utan undanflykter. Någon Gud finns inte heller här till hands för böner eller förebråelser; snarare än till Job associerar läsaren till Seneca och stoikerna. Stoner inser och accepterar sin maktlöshet, men han ger inte upp. Han stretar vidare med klassikerna liksom tidigare med den magra myllan och kreatursskötseln. Undanskuffad i den akademiska karriären upptäcker han att han kan bli en inspirerande lärare. Det skapar en lycka som jordbruket, äktenskapet och intriganta kolleger förvägrar honom.

”Detta är någonting ovanligare än en stor roman – det är en perfekt roman”, skrev New York Times Book Review om Stoner. De här båda böckerna stannar i mitt medvetande långt efter avslutad läsning. Vad är det som gör Sophie så handlingsförlamad, och varför envisas Stoner med att ta ansvar? Till slut märker jag att Desperate Characters och Stoner ändå står varandra nära; Sophies vånda och Stoners utsatthet ingår i en samtida tradition som en gång utstakades av Camus och Sartre. Kanske är också ämnesval och relevans nödvändiga kriterier för en klassiker?