ekvationen bakom Sverigedemokraternas budgetmotioner till riksdagen är i grunden tämligen enkel: ta bort 90 procent av invandringen till Sverige och lägg ner alla integrationsprojekt liksom migrationsverket och migrationsdomstolarna. Detta ger statskassan stora besparingar som i sin tur kan användas till att förbättra i stort sett alla aspekter av offentlig sektor: sjukvård, a-kassa och sjukförsäkring, äldreomsorg, skola.

I år går partiet ett steg längre. Med hjälp av riksdagens utredningstjänst rut har SD fått fram en som de själva hävdar trovärdig siffra på hur mycket statskassan skulle spara på att minska flykting- och asylinvandringen med 90 procent: 42 miljarder kronor på fyra års sikt. Det är en siffra som baseras på ett antal antaganden om vad som händer när färre söker asyl i Sverige och färre får uppehållstillstånd. Exempelvis räknar partiet med minskade kostnader på 8 miljarder för boende för asylsökande, minskade kostnader för integration på 12,6 miljarder och minskade utgifter för kommuner för bland annat socialbidrag på så mycket som 17,6 miljarder kronor. Men också minskade skatteintäkter för staten, även om just den siffran är försumbar.

De flesta sakkunniga avfärdar de här siffrorna som spekulativa och ointressanta – ”man kan ju spara enorma belopp på att lägga ner äldreomsorgen också”, som en debattör uttryckt det.

Men vad händer om man testar själva grundfrågan? Går det att minska invandringen till Sverige så kraftfullt som SD vill och skulle det i så fall få de budgeteffekter de beräknar?

om man granskar flyktingmottagandet 2011 får man en rätt tydlig bild av vad partiet är ute efter. Av 45 000 beviljade uppehållstillstånd gick drygt 32 000 till anhöriginvandrare. Av kvarvarande 12 726 som beviljades asyl kom 4 766 som kvotflyktingar och 2 870 beviljades uppehållstillstånd i enlighet med Genèvekonventionen, vilket innebär att de är på flykt från förföljelse på grund av nationalitet, ras, religiös uppfattning, kön eller sexuell läggning. Det är de här 4 766 personerna som med SD:s politik skulle få rätt att stanna i Sverige. Övriga skulle inte få det. Det gäller då exempelvis samtliga som flyr från krig i Syrien eller Somalia, som enligt svensk flyktinglag anses som skyddsbehövande. Och naturligtvis samtliga anhöriga till svenskar eller flyktingar som redan kommit hit.

jag frågar peo hansen, statsvetare och forskare i migrationspolitik vid Linköpings universitet, vad som skulle hända om Sverige började avslå alla asylansökningar som inte kan beviljas enligt Genèvekonventionen. Han påpekar att den ändå tvingar oss att pröva alla asylansökningar.

”De skulle få lägga om svensk flyktingpolitik så att vi frångår konventionen i så fall”, säger Peo Hansen. ”Ett land får inte skicka tillbaka personer till förtryck eller tortyr. Så prövningen kan man inte ta bort.”

”Dessutom, om det kommer människor som lyckats ta sig till Sverige, måste man då skicka tillbaka dem. Vart ska man skicka dem? Första asylland? Ett säkert tredjeland? Man kan föreställa sig att det inte sker frivilligt, och det kommer att kosta pengar. Antagligen mer än om man lät dem stanna.” Peo Hansen framhåller också att asylsökande måste bo någonstans medan deras ansökan prövas. Man kan lägga till att det är troligt att det skulle bli fler, inte färre, överklaganden om antalet avslag plötsligt ökade. Därför kan en skärpt flyktingpolitik paradoxalt nog leda till att kostnaderna för asylprocessen lika gärna ökar i förhållande till i dag.

sverigedemokraterna skulle kunna argumentera för att när det blir känt i omvärlden att folk inte får asyl i Sverige skulle de sluta komma hit. Detta hände trots allt i viss omfattning efter det så kallade Luciabeslutet 1989 när regeringen Carlsson införde ett tvärstopp för allt flyktingmottagande som inte omfattades av internationella förpliktelser. Det ledde också till en minskning av antalet uppehållstillstånd året därpå med cirka 15 procent – därefter revs beslutet upp av regeringen Bildt. Men Peo Hansen tror inte att den signalen går ut i världen så fort som SD antar.

”Sverige har ju ändå varit rätt flitigt på att skicka tillbaka folk. Migrationsminister Tobias Billström talar om detta som en signaleffekt, så intentionen finns redan.”

Även regeringen har skärskådat Sverigedemokraternas påståenden. I en intern promemoria påpekas att Sverige skulle tvingas bryta mot internationella förpliktelser som EU:s familjeåterföreningsdirektiv för att minska invandringen med 90 procent. Regeringen framhåller också att SD:s planer på att skrota all integrationspolitik troligen skulle leda till en övervältring av kostnader till den sociala sektorn.

varför framförs då inte den här kritiken mot SD:s politik i debatten? Ett skäl är förstås att många debattörer anser det cyniskt att sätta siffror på flyktingmottagande. Ett annat är att man tror att det gynnar Sverigedemokraterna om de får diskutera sakligt kring det som är deras politiska grund.

”Det är rimligt att granska detta eftersom deras budget står och faller med de här beräkningarna”, säger statsvetaren Andreas Johansson Heinö med nationalism och integration som inriktning. ”Men å andra sidan har de inget incitament att bli för realistiska, de kommer ju aldrig att ställas till ansvar för detta.”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Man kan också invända att det här är något som SD har gemensamt med andra missnöjes- och ytterkantspartier. Det var sällan eller aldrig som någon ifrågasatte realismen i gamla VPK:s ekonomiska politik. Miljöpartiet började sin bana som förespråkare för nolltillväxt och har under årens lopp rensat ut både krav på EU-utträde och nu senast arbetstidsförkortning för att bli en tänkbar koalitionspartner i framtida regeringar.

kan man tänka sig att Sverigedemokraterna går samma väg i framtiden? Kan partiet bli förespråkare för en moderat minskning av invandringen och vad skulle det i så fall få för följder för hur partiet uppfattas av det nuvarande politiska etablissemanget?

”Jag är lite förvånad över att man inte gör mer i den riktningen”, säger Andreas Johansson Heinö. ”Det skulle tvinga de andra partierna att ta dem mer på allvar.”

Men kanske finns det ändå gränser för hur pragmatiskt ett parti kan bli. Och kanske gränsen just i Sverigedemokraternas fall går vid just den fråga som partiet kunnat samlas kring under hela sin existens. En sverigedemokrat som inte vill minska invandringen med 90 procent kanske lika gärna kan gå till något annat parti.