Flanörens återkomst, det är Walter Benjamins titel på en recension av Franz Hessels flanörbok Spazieren in Berlin från 1929, ”liten prosa om den stora staden”, numera ofta kallad Ein Flaneur in Berlin. Benjamins första ansats är att konstatera att Hessel, som vuxit upp i Berlin, tillhör den minoritet av ”Einheimische”, ortsbor, hemmastadda, i staden uppvuxna, som rätt sällan skriver om sin stad. För detta krävs, hävdar Benjamin, andra och djupare motiv: ”Motiv hos den som färdas i det förflutna. Ortsbons bok om staden kommer alltid att påminna om memoarer.”

Både Walter Benjamin och Franz Hessel vistas vid den här tiden i Paris, där de bland annat gemensamt översätter Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Och blicken mot Berlin är för Walter Benjamins del riktad mot den egna barndomens värld: ”Gatan leder nedåt, om inte till mödrarna så dock in i en förgången tid, som bara är desto mer trollbindande därför att den inte är hans egen privata. När han går över asfalten får hans steg en märklig resonans. Gasljuset som strålar ner på gatstenarna kastar ett tvetydigt ljus på denna dubbelbottnade mark.”

I sin recension av Hessels Berlinbok – som är mycket konkret och realistisk, med detaljerade beskrivningar av Berlin på 1920-talet, en subjektivt refererande och samlande blick på stadsdelar, gator, affärer, gatskyltar, kuskar, droskor och allt som Hessels Berlinflanör betraktar – gör Benjamin ett viktigt tillägg: ”Staden som mnemo-teknisk hjälpreda åt den ensamme flanören framkallar mer än dennes barn- och ungdom, mer än den egna historien. Det staden öppnar är flanerandets oöverskådliga skådespel, som vi faktiskt trodde var avslutat för alltid. Och nu skulle det plötsligt förnya sig här i Berlin, där det aldrig upplevt någon blomstringstid.”

”Ge staden något av er kärlek till landskapet”, skriver Hessel och fördjupar sig i den stora parken Tiergartens förmåga att väcka det förgångna hos den ensamme vandraren. Eckhardt Köhn har i studien Straßenrausch påpekat hur Franz Hessel ”går ut i metropolen Berlin helt och hållet i tecknet av Baudelaires motiv”. Walter Benjamin konstaterar att Hessel bok bär vittnesbörd om en minnesprocess som styrs av själva släntrandet. Flanören agerar som tidsmaskin.

Från tysk horisont förknippas flanörhållningen litterärt med en lång tradition från Goethes Wilhelm Meisters vandringsår och Den unge Werthers lidanden till E T A Hoffmanns febervisioner från ett hörnfönster, där han i en novell låter berättaren genom en operakikare studera de gående på marknadsplatsen nedanför. År 1802 gör den tyske filologen Karl Gottlob Schelle ett utkast till en teori om promenaden. Han utgår från att människan är ett ”väsen med två världar”, och att flanerandets konst exemplariskt förenar det fysisk-sinnliga med det andliga. År 1832 publicerar Berlinjournalisten Adolf Glasbrenner sina häften om ”Berlin wie es ist (är) – und trinkt” under titeln Eckensteher (Mannen/kvinnan i gathörnet). Glasbrenner utlöser en veritabel ”Eckensteher”-influensa. Hans avsikt är att ge en ”fullständig karaktäristik av residensstadens alla lägre klasser” och ”Der Eckensteher”, figuren i gathörnet, liknar han vid en sköldpadda som står i vart och vartannat gathörn i Berlin, ”aldrig långt från en bod där brännvin utbjudes till försäljning”.

Man får inte glömma att när London i början av 1800-talet är världens mäktigaste stad, med över en miljon invånare, finanscentrum, största frihamn i världen, då har Berlin bara 180 000 invånare och gatorna är dessutom i uselt skick. I Glasbrenners Berlin, som präglas av olika för promenaden inskränkande pålagor och förbud, står inte kaféhusen och etablissemangen i kontakt med gatan. Endast Unter den Linden betraktas som promenadstråk. Berlin betecknas vid den här tiden som en ”förhindrad storstad”.

Det är först mot mitten av 1800-talet och under den dynamiska utveckling till storstad som följer fram till sekelskiftet, som Berlin tack vare förändrad lagstiftning utvecklas till ”den europeiska nattens huvudstad”. Och det är i skydd av detta dunkel som flanören driver fram, oftare styrd av sina drifter än av sitt tänkande, men definitivt med inlevelsen, utlevelsen och irrgången som förenande krafter. För flanörens erfarenhet handlar ju också om att lära känna sig själv i stadens mikrokosmos. Promenaden är det slutande 1800-talets självbespegling, föregångare till psykoanalysen. Flanörens fria och rörliga öga undersöker individens position i den storstadsverklighet som håller på att undergräva personligheten, därför att folkmassan hotar att sluka den enskilde. Den tyske filosofen Georg Simmels spekulationer om pengarnas betydelse handlar i stor utsträckning om att den enskilde känner sig hotad av alla andra människors försök att slå sig fram på samma dock begränsade utrymme. Gränserna sprängs, såväl i stadens fria rum som i individens inre, och i flanörens erfarenhet speglas denna dynamik helt konkret som ett försök att införliva staden med det egna jaget.

När Alfred Döblin 1928 publicerar sin epokgörande roman Berlin Alexanderplatz är stadens yttre och inre verklighet införlivad i språk och komposition. Det är som om romanförfattaren står i Glasbrenners gathörn, utan sprit, och med full kraft drar in stadens luft i lungorna. Hans öga läser staden. Texten är inte en avbildning av stadens verklighet, utan ett försök att skildra erfarenheter som nu är obönhörligt förknippade med den nya, oöverskådliga verkligheten. Byggnader, gator, reklampelare, trottoarer och förbipasserande tvingar fram ett nytt gehör, ett nytt språk och en annan tidsupplevelse.

Britta Goerke visar i en studie om bland annat Thomas Manns roman Bergtagen hur huvudpersonen Hans Castorp förlorar all överblick över tiden, ja, hur tidens mysterium gör honom till dess fånge, så att han i den europeiska förkrigstiden beslagtas av en hermetisk förtrollning i nuet, ett nunc stans som romanen själv representerar. Detta romanens nu, underkastat tiden som härskare, utmynnar precis som Parallellaktionen i Robert Musils Mannen utan egenskaper i katastrofen, kriget, och ges i form av en ”flanerande berättelse” som handlar om tiden själv.

Det finns, om man följer Walter Benjamin, ett frihetsmotiv i flanörens hållning som motsäger anklagelsen om estetisering och brist på delaktighet. Finns det inte rentav en etisk förtröstan i den inlevelse med de andras blickar och öden som karakteriserar flanören? Det är ju en empati som faktiskt grundar sig på universella värden. Det är på tiden att distansera flanören från stereotypen av opolitisk medlöpare eller omedvetet offer för den form av perversion, och dess arvtagare i våra dagars populism, som folkmassans uppgående i folkgemenskapen utgjorde och ständigt utgör, när nazistfanorna nu bytts ut mot urholkade plattityder.

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till 1800-talet! Viktigast hos Baudelaire, med avseende på den laddning flanören utsätter sig för i storstaden, är tanken om den elektrifierande folkmassan och ett uppgående i en tid bortom klockornas tickande: ”Den ensamme och tankfulle vandraren hämtar ur denna universella gemenskap en säregen berusning. Den som lätt förmäler sig med massan upplever feberaktiga njutningar som för alltid är förmenade egoisten, stängd som en kassakista, eller den lättjefulle, tillsluten som en mollusk.” För Baudelaires flanör blir folkmassan en märklig ”tredje natur” av ofrånkomlig, opersonlig samhörighet: ”des regards familiers”.

Baudelaires Paris är likgiltigt för den enskildes framgångar eller misslyckanden. Med absolut självtillräcklighet existerar staden bara som en sublim fond för poetens kamp – som handlar om att överleva ”det nya” och att förse livet med värdighet. Tanken om att staden är allas egendom perforeras av diktarens poetiska bilder från den skådeplats för orättvisor och lidande som staden faktiskt är.

Men det är trots allt ett paradoxalt evighetsperspektiv som hela tiden vibrerar i Baudelaires dikter. Staden tillhör historien och konsten, gator och hus skapar en känsla av allt som en gång tilldragit sig där. Med hjälp av sina korrespondenser skapar diktaren en förbindelse mellan levande och döda i den nattliga stad där flanören hajar till inför ljudet av klackar mot asfalten.

Franz Hessels flanör i Berlin stiliseras som anakronism, i den snabba trafiken är han en bromskloss. Staden läses som ett väsen med ett budskap: Befolka gatan, bo där! Låt fantasi och verklighet ingå förening! Nyfikenheten utkristalliserar sig som kärleksträngtan. ”Ich lerne” är rubriken på andra kapitlet: flanören lär sig. Han är student, iakttagare, journalist, krönikör, vittne, ”Eckensteher”. Varuhus, hotell och gigantiska garage ställs mot gamla saluhallar, gasverk eller hästdroskor. Allt har samma relevans, för tydning! Och Hessels Berlinflanör hamnar alltid till slut i Tiergarten, lyckligt vilse, vid ett tillfälle framför statyn av Apollon som han inte sett på många år: ”Jag ser honom i profil. Månljus faller på den hand med vilken han håller sin lyra av sten.” Flanören förenar alla dessa tider: månljusets evighet, antikens storhetstid, det nattliga ögonblickets nu och den personliga inlevelsen; allt härskar över honom samtidigt.

I Walter Benjamins Barndom i Berlin är avskedet förutsättningen: ”År 1932, när jag var utomlands, började det gå upp för mig att jag snart skulle tvingas ta ett längre och kanske varaktigt avsked av den stad där jag är född. Jag hade flera gånger i mitt inre liv upplevt de hälsosamma verkningarna av att låta vaccinera sig; jag höll mig till det även i denna situation och återkallade med avsikt de bilder som i exilen brukar väcka starkast hemlängtan – barndomens bilder.” Följaktligen blir flanören i Walter Benjamins mest personliga bok budbärare mellan generationerna, en go-between som förmedlar insikten att varje barndom uträttar något unikt och oersättligt för mänskligheten.

Ingen poesi efter Auschwitz, inget flanerande i och efter lägren… Fascismens marscherande kolonner och förintelselägrens omänsklighet antyder att flanören förintats, att hans inlevelse i folkmassan och gatans snabbt förbiilande gestalter var en illusion. Vi står inför Benjamins bild av mannen med sköldpaddan i passagen och flanören som en som gått bort sig i det förflutna.

Men till och med förintelselägret befolkas av flanörer. I Imre Kertész enastående roman Mannen utan öde, byggd på hans egna erfarenheter i Auschwitz och Buchenwald, är det så att berättarens vän Bandi Citrom hela tiden för den unge pojken i lägret hänvisar till bilden av staden som ljusbringare: ”Ofta pratade han också om och frammanade för mig vissa platser, gator, torg och hus och de välkända reklamfraserna och neonskyltarna som tändes på gavlarna och ovanför skyltfönstren, eller med hans egna ord om ’Budapests ljus’, men nu var jag tvungen att rätta honom och förklara att de ljusen inte fanns längre på grund av mörkläggningsbestämmelserna, och att bomberna nog hade förändrat stadsbilden också en del. Han lyssnade på mig men jag märkte att upplysningarna på något vis inte föll honom särskilt på läppen. Nästa dag började han, så fort det gavs något tillfälle, prata om ljusen igen.”

Imre Kertész berättade i början av 1990-talet i Budapest för mig att naturen i Auschwitz fungerade som ett korrelat till döden. När han traskade i leran fungerade himlen och skymningsljusets skönhet som uppenbarelser om staden och friheten i flanörens erfarenhet. Det var särskilt timmen mellan återkomsten från fabriken och kvällsappellen som lägerfångarna längtade mest efter, och i Mannen utan öde upprepar Bandi Citrom varje kväll att han och berättaren en gång ska gå på Neftelesgatan igen: ”Nu tänds gatlyktorna i Budapest”, svärmar han i skymningstimmen. ”Kommer du ihåg reklamskylten för Scholls skoputsmedel? Nu hörs kvinnornas klackar mot asfalten.” Flanörens erfarenhet ställs mot utplåningen som en appell om frihetens eviga återkomst.

Det är ett misstag att förse flanören med ett slags förnämhet hämtad från vissa sena 1800-talsflanörers apparition. Redan med Baudelaire sker ett brott med den hållningen, och vi kan konstatera att dagens tyska flanör, med tentakler långt ut i östra Europa och Ryssland, är en sjabbig och av ödet tilltufsad person som inte likt snobben Des Esseintes i Huysmans’ roman går mot strömmen, utan i stället klyver tidens ström genom att uppgå i svallet.

Just beteckningen ”svall” om människoströmmen förekommer redan i inledningen till Hessels flanörbok från Berlin: ”Det är ett särskilt nöje att långsamt gå genom livaktigt trafikerade gator. Man utmanövreras av de andras brådska, det är en simtur i svallet.” Det Hessel försökte åstadkomma var att kasta ”den första blicken” på staden han levde i, att uppnå eller återfinna den …

Rites de passages, passageriter, kallade Walter Benjamin sådana övergångar mellan tillstånd. Stegens märkliga resonans antyder att tiden själv är denna erfarenhets klangbotten. I Berlin provocerar alltfler tyska flanörer i anslutning till Hessels och Benjamins erfarenheter med att – låt oss använda ett uttryck från mer jäktad stockholmsungdom! – ”äga tiden”. Det nya tyska undret är en på Berlins trottoarer förankrad hållning som både intellektuellt och praktiskt är historiskt långsammare och allmänmänskligt öppnare än vår svenska framrusning. Det har naturligtvis att göra med att man i Tyskland i större utsträckning gjort upp med förträngning, inte föraktar tänkandet eller intellektuella, utan i stället hämtar sin näring ur historiska perspektiv. Man går helt enkelt bättre i Berlin.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Stockholm är fullt av huvuden (och hållningar!) som med hjälp av teknisk apparatur är fullständigt bortkopplade från fysiskt-sinnlig och andlig erfarenhet, i stället uppkopplade till ett frenetiskt nunc stans, ett obönhörligt signalerande nu, alltid på väg bara till ett mål, en folkmassa renons på delaktighet, tomma blickar mot displayer som aldrig möter bilden av den som går förbi.

Stockholmsflanören existerar huvudsakligen i den ståtliga naturen vid vattnen – som ett av Rousseau eller Henry David Thoreau inspirerat urtidsdjur – på Djurgården emellanåt, eller möjligen någon gång om sommaren idisslande i Kungsträdgården eller Humlegården. På vintertrottoaren har den ensamma Stockholmsvandraren för länge sedan urartat till jagat flockdjur.

Berlinflanören gör en historisk erfarenhet genom att låta staden berätta något inför den nyfikna blicken. Historiemedvetandet öppnar sig frivilligt under promenaden, bland annat därför att den gående bekänner sig till att släntra. Muren föll; alla tidsskikt i ideologier och föreställningar frilades, för Berlinflanören framför allt via gatornas skick, husfasader och gathörn. Jag går ofta hem från Hackescher Markt och passerar Pariser Platz som för tjugofem år sedan var inhägnad av mur och taggtråd på båda sidor, jag går längs gator som varit befolkade av 17- och 1800-talets största tänkare och konstnärer, och paradoxen är att i Berlin känns det som om gestalterna från förr går bredvid mig på trottoaren. Jag promenerar alltid sista sträckan genom Tiergarten, där alla träd under andra världskrigets sista veckor höggs ner så att folk kunde hålla värmen i de utbombade husen. Som flanör i Berlin är jag privilegierad, därför att staden trots ständiga förändringar har ett så fast tag om sitt förflutna.

Berlin har på så sätt en långsammare tideräkning. Gott och ont får samsas i det perspektivet; här finns ingen riktig tro på idyllens illusion eller nyhetens sensation, och ”die Berliner Schnauze”, berlinvitsen, är hård men rättvis – dock aldrig förskönande. Det existerar en stark traditionsbundenhet – och samtidigt en intellektuell rörlighet – i det förflutnas tecken. Inteckningarna i framtiden får inte dominera nuet i Berlin; här håller man emot – inga onödiga uppdateringar, tack! Den gamla hårddisken Berlin kraschar därför inte. Och berlinflanören finner att gatan fortfarande leder in i en förgången tid.

När jag anlände till Bahnhof Zoo 1983 hade någon skrivit med tuschpenna på perrongens väntkur: ”Berlin. Apokalypsen börjar här.” Utanför mitt studenthem på Nollendorfstraße fanns en affisch uppsatt, på vilken det stod: ”Besök Europa medan det ännu existerar!” Det var kalla krigets och de upptrappade atomstridspetsarnas epok. Flanörens erfarenhet och den tyska huvudstaden har överlevt många domedagsprofetior. Gränsöverskridaren Heiner Müller brukade säga: ”Om historien existerar, då är Berlin början.”

Det finns starka skäl att i Sverige låta sig inspireras av en besjälad gångart, en långsam irrgång, med bärkraftiga filosofiska rötter i Berlin, till tro på äkta djup och sant intellekt – och till inspiration från den stillsamme flanören Walter Benjamin från Berlin och hans anfader, den heroiske outsidern Charles Baudelaire i 1800-talets Paris.

Ulf Peter Hallberg är författare och tv-producent.