Redan ämnets klassiker var outsiders – Ferdinand Tönnies, Georg Simmel och Max Weber; den senare importerade ekonomen och filosofen Karl Marx. Den amerikanske sociologen C Wright Mills kvalificerar sig galant som både klassiker och outsider. Han har nu ägnats en studie av Stanley Aronowitz.

Mills föddes 1916, växte upp i medelklassmiljö i Texas, studerade vid renommerade universitet och blev småningom professor vid Columbiauniversitetet i New York. Han författade en handfull längre studier, och därtill en stor mängd kortare texter samt diverse politiska essäer. Flera av hans arbeten blev snabbt storsäljare. Enligt en undersökning bland amerikanska sociologer ett knappt halvsekel efter hans tidiga bortgång 1962 är Densociologiska visionen den näst mest inflytelserika sociologiska texten någonsin. På första plats: Max Webers Ekonomi och samhälle, ett kluster av texter som nog ganska få har läst i dess helhet.

Mills var huvudsakligen verksam under 1950-talet. Tillväxten var stark och uttrycktes i en svällande medelklass som var masskulturens både väsen och framkant. Diskrimineringen av svarta fortsatte. Politiska förföljelser tillhörde vardagen, kommunist kunde var och en vara som inte, som Mills uttryckte det, anslöt sig till ”the American celebration”.

Mills vantrivdes. Hans analyser var alltid också kritik, hans sociologi var politik. I The New Men of Power skriver han optimistiskt om arbetarrörelsen som politisk kraft, men skeptiskt om fackföreningarnas avradikaliserade ledare.

I den följande boken i vad som skulle bli en trilogi kring den amerikanska efterkrigstiden tar Mills steget upp till medelklassen. White Collar blev Mills genombrott. Bilden är inte munter. Den visar en medelklass som inte längre manifesteras i det strävsamma, disciplinerade entreprenörskapet, ledsagat av den dröm som var amerikansk. I stället intar medelklassens individualiserade människor administrativa och tekniska funktioner i komplexa arbetsorganisationer. Det intellektuella, självständiga arbetet professionaliseras och professionaliseringen proletariseras. Medelklass, skriver Mills, är en klass karakteriserad av konventioner, konformitet, konservatism, en sneglande klass som identifierar sig med organisationen och dess övre skikt. Samt genom konsumtion – konsumtion av komfort, livsstil, individualitet. Richard Yates Revolutionary Road är romanen om denna visshets- och statussuktande klass.

Detta får, menar Mills, förödande följder. Medelklassen blir apatiskt apolitisk. Autonomin, en gång borgerskapets signum, söndras. Den organisatoriska, konsumistiska individen är en ”cheerful robot”. Mills teser har sin pendang i David Riesmans klassiska studie Den ensamma massan.

Mills kritik når sin höjdpunkt i The Power Elite. Kritiken är möjligen mer politiskt motiverad än sociologiskt adekvat. Här uttrycks också Mills misstänksamma, närmast konspiratoriska temperament. Samhället kontrolleras av en suverän maktelit, befolkad av politiker, militärer, kapitalister, en oligarkisk treenighet där intressen och bakgrunder sammanfaller. Demokratin är en chimär. Chimärer är i sin tur massmediernas specialitet. Massmedierna befäster och förleder. Hela samhället, avslöjar Mills, är ett arrangemang där medelklassen lyder villigt och arbetarklassen ovilligt.

I en anslutande essä som behandlar orsakerna till ett förestående tredje världskrig framställer Mills USA:s och Sovjetunionens eliter som snarlika. Den förra, skriver Mills, som samtidigt också reser till Kuba och skriver ett devot försvarstal för revolutionen, representerar en mildare men avancerad variant av nationalsocialismen. Den gryende nya vänstern och studentrörelsen skulle införliva Mills teser i sin förståelse och politik.

Aronowitz bok tar sikte på den politiske, offentlige intellektuelle Mills. Det kritiska arbetet var en moralisk plikt. Mills radikaliserades i takt med att det amerikanska samhället arrangerade sig i enlighet med konservativa konventioner. Han fjärmade sig också från ett byråkratiserat och osjälvständigt universitet. Den envise, hetlevrade Mills förblev professor vid Columbia men var dissident och blev en paria: en fritt svävande intellektuell, en ”wobbly”. Mills band sig vid ingen och inget. En intellektuell desperado, hade kanske Siegfried Kracauer sagt.

Aronowitz utgångspunkt är utmärkt. Mills manifesterade ”scholarship” och ”partisanship” i oupplöslig kombination, och hans sociologiska analyser inte bara definierade samhälleliga problem utan de dramatiserade dem också – dessa till synes oförenliga element var centrala i hans metod. Men Aronowitz tillintetgör komplexiteten hos Mills. Boken blir en rätt monoton apologi för Mills som ”kämpe för en radikal framtid för USA och världen”. När man för sjuttiosjunde gången läser att Mills var radikal, eller att det finns äkta radikaler och skenradikaler – ja, vad skall man säga? Irriterad blir man också genom bokens karaktär av litania. Mills dagar, liksom våra egna, består mest i förfall och förräderi – engagemangets, politikens, kritikens. Ofta svävar Aronowitz ut i egen sak, och han tar rygg på den nästan ofelbara Millska fantom han själv har skapat. Också av dessa anledningar hade boken behövt en grundlig redigering, som även borde åtgärda upprepningar och vissa mindre lyckade språkliga grepp.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Olyckligt är också att Aronowitz skänker så lite plats åt Mills sociologiska vision. Mills steg direkt upp ur den klassiska sociologin. Han delade också många idéer med den lösliga grupp författare och samhällsvetare som kallades New York Intellectuals, och som Aronowitz ägnar en ensidig framställning där det politiska sveket utgör ledmotiv.

Mills vision bestod i att befria sociologin från de abstraherade, abstraherande teorier och metoder som själva hade emanciperat sig från sociala verkligheter. Den visionära sociologin uttrycker också löftet om en permanent kritik. Fantasi, gott hantverk, värdefrihet i betydelsen frihet att värdera och göra det obundet, liksom mod att ställa stora frågor, ”to take it big” och att kartlägga samhällens ”main drift”: detta är vad som bör känneteckna en god sociolog. Det är en radikal sociologisk vision som befriar kritiken från såväl den snäva politiken som det samtida nytto- och innovationsraseriet.

Visionären och klassikern C Wright Mills är fortfarande aktuell. Outsidern som insider, således. Men också hans betraktelser av medelklass och elit är angelägna. Den globaliserade medelklassen ser visshet och status erodera. Arbetslöshetens spöke hemsöker alla. Samhället fragmenteras, livsberättelser övergår i fladdriga episoder. Elitens värld är en annan, smarta finansiella transaktioner utspelas långt bortom sinande demokratiska verkligheter och amerikanska drömmar. Två tredjedelar av de amerikaner som just har valt president menar att framtidens största hot består i växande klassmotsättningar, ett problem man annars har sett som något exklusivt europeiskt. Mills vore mannen att definiera och dramatisera det nya samhälle som bestäms genom relationen mellan en emanciperad, iögonfallande elit och ett oöverskådligt, svällande, vanmäktigt prekariat av mer eller mindre utslagna i samhällets marginal.