Under det senaste årtiondet har strävan efter och främjandet av demokrati blivit ett alltmer fast tema i den globala diskursen, särskilt efter terrorattentaten den 11 september. Säkerhetsfrågor och geopolitiska utmaningar ses nu som intimt förknippade med social och politisk harmoni inom stater och inte bara i förhållandet mellan stater. De flesta utvecklade länder, däribland Sverige, investerar nu betecknande nog stora resurser och utvecklingsbistånd för att, direkt eller indirekt, främja demokratiska institutioner och system utomlands, särskilt i tillväxtländer. Men trots all denna uppmärksamhet och alla dessa pengar har den demokratiska utvecklingen varit sporadisk och hämmad – valda regeringar från Egypten till Thailand har belägrats inifrån och fått sin legitimitet ifrågasatt. I detta invecklade scenario intar Indien en särställning. Landet har inte bara fortsatt att vara orubbligt demokratiskt i nästan sju årtionden, trots extrema ekonomiska och sociala påfrestningar, dess högljudda och livfulla demokrati har faktiskt blivit alltmer påtaglig i det offentliga livet och den nationella identiteten.

För att vara ett utvecklingsland med oöverträffad inre mångfald och skillnader är Indien en osannolik historia om demokrati. Indien röstar ofta, röstar i betydande skaror, röstar huvudsakligen fritt och rättvist, och landets fattiga röstar antagligen med mest hopp och entusiasm. Under de senaste tre årtiondena har Indien genomfört åtta allmänna val, och med ett par undantag har landet varenda gång röstat bort det styrande partiet eller koalitionen. Varje gång Indien håller nationella val utgör det i själva verket det största fredliga maktskiftet i världshistorien, väglett av vedertagna konstitutionella fördrag. Att Indien dessutom ligger i en av jordens mest besvärliga regioner, där fem av dess närmaste grannar – Pakistan, Afghanistan, Burma, Bangladesh och Nepal – vid något tillfälle under de senaste åren listats bland de värsta sönderfallna staterna i världen, gör det till en ännu mer osannolik framgångssaga.

Trots att landet mot alla odds har lyckats väl är den indiska demokratin oerhört bristfällig. Det största framsteget Indien än så länge har gjort är att den politiska mobiliseringen har utvidgats bland tidigare marginaliserade samhällsgrupper, dessa kan nu se till att få större engagemang och bättre rättigheter från staten som en försenad gottgörelse för historiska försakelser. Å andra sidan är dess största misslyckande en anmärkningsvärd brist på gott styre runtom i landet, statens upprörande oförmåga att tillhandahålla till och med den mest grundläggande service eller skydd för flertalet av dess medborgare, samt en djupt rotad dynastisk kultur inom politiken som gränsar till storhetsvansinnig persondyrkan. Ett par avslöjande bilder av hur förvrängd den indiska demokratin har blivit är att nästan en fjärdedel av landets valda lagstiftare är dömda för brott, och det finns nu tre gånger så många människor i Indien med mobiltelefon än med tillgång till toalett.

Medan Indien erbjuder ett bättre alternativ än alla andra länder i sin omgivning, och helt klart måste lyckönskas för att man klarat av de jättelika skillnaderna och omvandlingarna på ett hyfsat fredligt sätt under de senaste 70 åren, är indierna i allmänhet inte tillräckligt självkritiska vad gäller deras demokrati och samhälle. Istället för att beklaga att den indiska demokratin varken är djup eller liberal eller verkligt lyhörd råder ett envist intellektuellt självbelåtet inslag för att man ”var lojal trots de dåliga oddsen”. I den samtida offentliga debatten i Indien om hur landets demokrati mår hör man nästan aldrig någon klaga över frånvaron av ett sunt medborgerligt engagemang, utrymme för individen eller det goda medborgarskapet. Där råder en förkrossande fokusering på rättigheter, inte tillräckligt på utvägar och nästan inte alls på ansvar.

Indien bär helt klart på en fascinerande men invecklad historia. När nu landet återigen går till allmänna val i april–maj 2014, val som de flesta experter är överens om kan komma att bli de mest betydelsefulla någonsin, har denna historia blivit ännu intressantare tack vare de otroliga framgångarna för en helt ny politisk grupp, en grupp som plötsligt dykt upp på den indiska scenen med oortodoxa metoder, tydligt fokus på ett par specifika frågor (som mutor) och en historia som inte fläckas av några kopplingar till vänskapsband eller vänskapskorruption.

I lokalvalen som hölls i november ifjol i Delhi, som inte bara är nationens huvudstad utan också en viktig politisk provins och ett centrum för den nya indiska medelklassen, chockade en helt ny politisk grupp, Aam Aadmi Party (AAP), på svenska någonting i stil med Gemene mans parti, alla genom att grundligt besegra det ärevördiga Kongresspartiet som då satt vid makten. Grundaren av AAP, Arvind Kejriwal, en enkel och obetydlig man som en gång varit statlig byråkrat på mellannivå, svors in som den nye lokale delstatsministern, en befattning han innehade i lite mer än en månad tills han med buller och bång avgick i februari 2014.

För bara två år sedan var AAP och Kejriwal okända för flertalet indier, för att inte tala om resten av omvärlden, men nu har båda blivit kända namn. AAP bildades för två år sedan som en utlöpare till en brinnande men vacklande antikorruptionskampanj ledd av en grupp samhällsaktivister och pensionerade byråkrater. Denna kampanj började sakta väcka ett allt större antal anhängare bland samhällsengagerade studenter, aktivister och anställda inom IT-sektorn, och med tiden förvandlades denna antikorruptionskampanj till ett riktigt politiskt parti som sedan kämpade och vann en spektakulär seger i lokalvalen i Delhi.

Det är mycket sällan som de viktigaste nyhetsrubrikerna på förstasidorna i de indiska tidningarna inte handlar om Kejriwal eller AAP. Under sin korta tid vid makten, bara 46 dagar, beordrade Kejriwal en utredning om mutanklagelser mot styrelseordföranden för det största privata företaget i landet, organiserade en protestkampanj mot den egna lokala poliskårens metoder, försökte etablera reguljära ”folkdomstolar” och organisera stadshusmöten med lokala samfund, undvek tjänstens ”extraförmåner”, körde den egna lilla bilen till kontoret varje dag och utmanade i det närmaste centralregeringen i en mängd frågor. Han agerade som sinnebilden av ”outsidern” på korståg för att rensa upp i ett genomruttet system, och hans plötsliga avgång gjorde honom bara populärare bland stora delar av storstadsväljarna som nu förväntar sig att han skall spela en ännu viktigare roll i den nationella politiken efter det kommande valet.

Inom en extremt komprimerad tidsram, särskilt för ett samhälle som vanligtvis rör sig och reagerar rätt så långsamt när det gäller nästan allt, har AAP vuxit dramatiskt under de senaste två månaderna – i ambitionsnivå, storlek och tillgångar. Man har fått nästan 15 miljoner nya medlemmar och ansenliga donationer till sin kassakista, och partiets dragningskraft har blivit så enorm att högt uppsatta människor från bank-, medie-, konst- och IT-världen har gått med i det i lika hög grad som fattiga rikshaförare, gatuförsäljare och sluminvånare. Hans senaste politiska teaterkonster och mindre lämpliga bataljer har visserligen desillusionerat många av de tidigare anhängarna, men på det hela taget har Kejriwal nu blivit en symbol för storstadsväljarna i Indien.

Framgången för AAP är å ena sidan ett tecken på den indiska urbana medelklassens kommande tidsålder och, å andra sidan, en utbredd motvilja mot korruption, utpressning och trakasserier från lokala statstjänstemän på alla nivåer, särskilt i städerna där ohämmad arrogans och likgiltighet har lett till osäkra gator, våld mot kvinnor och brist på grundläggande bekvämligheter såsom vatten och elektricitet. Detta är gemensamma plågor, som delas av både rika och fattiga storstadsbor.

Den indiska urbana medelklassen har, oavsett hur den definieras, växt dramatiskt under de senaste två decennierna, sedan Indien öppnade upp sin ekonomi 1991, och det är denna medelklass som nu är källan till landets relativa ekonomiska återhämtningsförmåga och entreprenörskraft. I och med AAP:s framgångar är den nu också källan till det politiska uppvaknandet.

Enligt de flesta studierna den senaste tiden, däribland den som utfördes av McKinsey Institute, utgör Indiens medelklass redan nästan 25 procent av befolkningen på 1,2 miljarder, och denna siffra förväntas stiga till 40 procent det närmaste årtiondet. Denna medelklass är en produkt av den ekonomiska liberaliseringen, den kommer inte längre att nöja sig med symboliska nådegåvor eller tomma löften, och det minsta den kräver är säkra gator, att slippa utpressning av statstjänstemän och att få grundläggande kommunal samhällsservice. Och självklart vill den också få möjligheter att förbättra sin situation ekonomiskt och genom utbildning, färdigheter och arbeten – vanligtvis arbeten i den privata sektorn.

Av allt detta står det klart att de traditionella politiska partierna i Indien – sedan länge vana vid retorik, löften och metoder som är avsedda för massorna på landsbygden – måste utföra en betydande uppryckning av sin stil och sitt innehåll så att de även omfattar den urbana medelsklassens ambitioner och bekymmer. I själva verket måste nästa uppsättning ekonomiska reformer i Indien å ena sidan fokusera på att bygga fler kraftverk, vägar, skolor och universitet men å andra sidan måste de också göra makten mer transparent, ansvarig och mindre betungande. Det finns nu början på ett erkännande av den politiska processen och på en insikt att de allmänna resurserna tillhör landet och inte är politikernas egna att fördela som tjänster till vem helst de önskar.

Framgångarna för AAP som politiskt parti må komma att bli kortlivade, men det som kanske blir dess bestående arv är att AAP har fört med sig en drastisk förändring i den indiska medelklassens politiska självmedvetenhet, dessutom har det satt tydligt fokus på allmänhetens bekymmer över hur regeringsmakten borde fungera och för vem den borde arbeta. Detta är i sig mycket uppfriskande och välkommet. I själva verket har fenomenet AAP redan tvingat de etablerade politiska partierna att förändras, och lokala delstatsministrar i en del provinser som styrs av Indiens två största partier, Kongresspartiet och Indiska folkpartiet (BJP), har på senaste tiden dragit ner på sina lyxförmåner såsom flotta bilar, komplicerade säkerhetsarrangemang och palatsliknande bostäder.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På många sätt är detta en av de mest krishärjade perioderna i Indiens moderna historia, kanske mycket värre än 1984, då premiärminister Indira Gandhi lönnmördades, eller 1991, då hennes son, den före detta premiärministern Rajiv Gandhi, gick samma öde till mötes samtidigt som en extern skuldkris kort därefter tvingade Indien att sälja sin guldreserv. Skälet till detta är att under de senaste tre decennierna har de statliga institutionernas och myndigheternas – särskilt polisens – effektivitet, hederlighet och trovärdighet blivit ordentligt urholkade av en lång rad korrumperade politiker, korrumperade byråkrater och korrumperade affärsmän. Dessutom har den indiska politiken också blivit extremt polariserad och aggressiv – Kongresspartiets, Indiska folkpartiets och vänsterns block har inte velat rådgöra inbördes när det gällt nationella frågor eller ens ge varandra ett mått av politisk legitimitet. Valen och demokratin i Indien handlar nu om att vinna eller försvinna – det förlorande partiet behandlas mer som en besegrad armé under medeltiden då generalerna fick huvudet spetsat på spjut.

Bortom politiken råder det också en allvarlig etisk kris i Indien. Även om man bara tror hälften av alla de senaste nyhetsinslagen och undersökande reportagen så finns det korrumperade, mutbara, arroganta och giriga människor högst upp överallt i Indien, inte bara inom statsmakten utan också inom civila samhällsorganisationer, större företag och banker, idrottsförbund och till och med på tidningar och tv-kanaler.

Det återstår att se hur ett ökande politiskt engagemang bland den indiska medelklassen kommer att förändra många av dessa ”mjuka” frågor, men det faktum att den politiska debatten i Indien nu i allt större utsträckning handlar om att göra sig kvitt korruption, förbättra styret och föra makten närmare folket är ett mycket positivt steg. Beskyddarkulturen och vänskapskorruptionen har djupa och utbredda rötter i Indien, men nu granskas och angrips de för första gången.

Översättning: Martin Peterson