Militärkupper i Turkiet var något som många trodde hörde historien till. Just därför blev det blodiga men misslyckade kuppförsöket i somras en sådan chock. EU:s och USA:s inställning till kuppen var ambivalent. Å ena sidan var det självfallet illa att en folkvald regering och tillika Natoallierad utsattes för något sådant. Å andra sidan hade förhållandet till den alltmer autokratiske och repressive presidenten Recep Tayyip Erdo?gan svalnat. Kritiken mot honom efter de stora utrensningarna som följde på kuppförsöket framstod för många turkar som hårdare än den kritik som riktats mot kuppmakarna.

Den turkiska regeringen har lagt skulden för kuppen på den mytomspunna och islamistiska Gülenrörelsen som gradvis utvecklats till en stat i staten. Men trots starka indicier har än så länge inga konkreta och juridiskt bindande bevis lagts fram för dess inblandning. Uppenbart är dock att Erdo?gan utnyttjat kuppförsöket för att stärka sin ställning. Frågan är hur långt han kan gå och hur den politiska framtiden ser ut för Turkiet. En person som är väl förtrogen med Turkiet och själv har turkiskt påbrå är Thomas Gür, som regelbundet medverkar i Axess.

Mats Wiklund (MW): Du var i Istanbul några dagar i september. Hur var stämningarna?

Thomas Gür (TG): Det allmänna intrycket var att de flesta människor är oerhört förvånade.

MW: Över att kuppförsöket ägde rum?

TG: Över dess våldsamhet. Att militären ingriper, försöker genomföra en kupp för att styra politiken, det trodde man kanske var över. Men människor har trots allt varit vana vid att militären har synpunkter på hur politiken förs, framför allt i kurdfrågan.

MW: Den här gången var det annorlunda.

TG: Nu kom det ett kuppförsök, med en anonym junta av officerare och med väldigt många dödade. Soldater och stridsvagnar som skjuter på och attackerar civila. Och detta var ju något som turkarna själva upplevde och dokumenterade. Medierna var fulla av filmer från privatpersoners mobiler med dödsskjutningar, sårade som ropar på hjälp och folk som blir överkörda av stridsvagnar. Det blev som en mardröm. Formellt var det över på knappt ett dygn – men det var ett oerhört våldsamt dygn.

MW: Känslan hos dem du pratade med var alltså att något overkligt inträffat?

TG: Just det. Men oron sitter i. En av mina bekanta berättade att en tid efter kuppförsöket drog ett våldsamt åskväder över Istanbul och att åskknallarna var så kraftiga att han och många andra trodde att ”nu händer det igen”. Kuppmakarnas F16-plan flög avsiktligt i överljudsfart på låg höjd över strategiska mål. Samtidigt såg allt normalt ut, om man säger så, på gator och torg bara dagarna efter kuppförsöket. På ytan återvände livsrytmen mycket snabbt.

MW: Efterbörden då? De stora utrensningarna och de många gripandena som följde. Hur har det kommenterats?

TG: Det kommenteras hela tiden, men inte med särskilt starka motreaktioner.

MW: Det är svårt att förstå. Över 70 000 människor har hittills berörts.

TG: Och det har skett på olika nivåer och i olika former. En kategori är en stor grupp militärer, givetvis, men också en del civila och ett antal journalister som är häktade. Sedan har vi dem som anhållits men frisläppts. En tredje kategori är de som avskedats på grått papper. Och så den sista gruppen: vissa statligt anställda i nyckelfunktioner som tvingats att säga upp sig och sedan söka sin tjänst på nytt.

MW: Men hela denna konkarong, alla dessa omfattande utrensningar, har alltså inte kommenterats särkskilt mycket. Kan det helt enkelt bero på att folk tycker att det är rätt och rimligt?

TG: Det beror inte på något slags skräck för att säga ifrån. Det finns en livaktig opposition som kritiserar detta, inte minst hur journalister drabbats. Regeringen har framför allt gått på Gülen-rörelsen och kurder som man hävdar har kopplingar till PKK. Och det innebär att man kastat ut ett stort och finmaskigt nät. Men det är viktigt att ha förutsättningarna och proportionerna klara för sig. Gülenrörelsen har infiltrerat statsapparaten – stora delar av militären, underrättelsetjänsten och delar av den digitala underrättelseverksamheten. Dess kärna är kanske 300 000–400 000 personer , och sympatisörerna uppgår till tre fyra miljoner. Regeringen har nu slagit till mot ungefär tio procent av dem. Många turkar har svårt att känna någon större upprördhet över ingripandena, mot bakgrund av våldsamheten i kuppförsöket. Det dog över 300 personer på en enda natt, varav ett stort antal civila som protesterade.

MW: Utnyttjar ändå inte Erdo?gan situationen för att bli av med misshagliga personer och grupper?

TG: Jo, det finns absolut en sådan risk – inte minst genom att också många andra gör eller försöker göra samma sak. Också det faktum att man genomgående hänvisar till terrorism och låter den definitionen omfatta alla misshagliga organisationer (Gülenrörelsen, PKK, Islamiska staten) ger utrymme för det. Redan de omfattande häktningarna och avskedandena är problematiska i sig, och det finns tendenser till angiveri på alla nivåer.

MW: Intrycket man fått av kuppförsöket är att turkarna närmast mangrant motsatte sig kuppförsöket. Och att människor gick man ur huse för att stödja och försvara en folkvald regering. Är det ren skönmålning eller är det på det hela taget sant?

TG: Det är till nittio procent sant. Det fanns stadsdelar i Ankara där folk gick ut och applåderade stridsvagnarna. Men, nej, kuppen hade inget större folkligt stöd. Det hade däremot tidigare kupper. Ja, folk gick man ur huse. Men de var i huvudsak AKP-anhängare (Erdo?gans parti) och då kan man ju säga att de, 60-70 procent enligt opinionsundersökningar, slog vakt om SIN president och SIN regering. Men det fanns åtskilliga från andra ideologiska och politiska inriktningar också på gatorna. Angående att många som protesterade ropade ”Allahu akbar”, påpekade en liberal vän att det fanns inget som hindrade vänsteraktivister att protestera och läsa högt ur Kommunistiska manifestet framför stridsvagnarna.

MW: Samtidigt är det frestande att föreställa sig att det nog ändå satt en hel del, låt oss kalla dem liberala, sekulära och urbana, som innerst inne hoppades att ”nu blir vi av med dem”. Alltså den utbildade medelklass som fruktar Erdo?gan.

TG: Den gruppen blev snabbt avskräckt redan under inledningen av kuppen. När man såg hur våldsamma kuppmakarna var tappade de omgående ett eventuellt stöd. Det som utmärkt de militära kupperna och interventionerna 1971, 1980 och 1997 har tvärtom varit smidigheten och liten eller ingen blodspillan. Kuppmakarna hade heller inget ansikte. Det fanns ingen som dök upp på tv och sa att ”jag är general XY, som i nationens intresse tar över”. Det var bara en anonym kommitté. Här fanns ingen orderlinje, och generalstabschefen och försvarsgrenscheferna var inte med. Första krigshärens befälhavare i Istanbul gick omedelbart ut och fördömde kuppförsöket. Och utan att ha Istanbuls krigshär med sig kan ingen kupp lyckas. Stadens invånare utgör ju mer än 20 procent av landets befolkning. Just det faktum att kuppförsöket saknade ett ansikte fick mig nästan omedelbart att dra slutsatsen att Gülenrörelsen låg bakom det.

MW: Hur säkra kan vi vara på att den verkligen gjorde det? Är det verkligen belagt?

TG: Inga juridiskt bindande belägg har lagts fram ännu och förundersökningen pågår. Däremot finns en mängd mycket starka indicier. Till exempel erbjöds generalstabschefen av kuppmakarna att få tala med Fetullah Gülen, som de då kallade sin ”andlige inspiratör”. En av Gülens närmaste män, en civilist, blev gripen alldeles i närheten av den flygbas i närheten av Ankara från vilken kuppmakarna ledde flygstridskrafterna. Man får inte heller glömma bort att mitt i allt detta finns en mysticism, en kult som ligger bortom all modernitet och högteknologi. I väst har man svårt att förstå att de mest tekniskt avancerade och moderna företeelserna också kan innehålla primitiva, anakronistiska trosaspekter och obrottslig lydnad. Vi kan jämföra det med Vatikanen, vars bibliotek är digitaliserat men också har Kongregationen för helgonförklaringsprocesser, liksom uppdraget att verifiera och bevara helgonens reliker.

MW: Västs reaktion på kuppförsöket skapade stor irritation i Turkiet.

TG: Den gick ut på att avvakta och se vart det skulle ta vägen. Och det har skadat västs intressen allvarligt att man inte från allra första början tog avstånd från en militär intervention. Den ende ”statsman” i väst som gjorde det omedelbart och nu är mycket populär i Turkiet var Carl Bildt. Han har goda kontakter med ledande personer i AKP och förstår turkisk politik.

MW: Han är dessutom en förespråkare av ett turkiskt EU-medlemskap.

TG: (Ironisk) Ja, och dessutom tror jag faktiskt att han är en demokrat. Det fanns ju självutnämnda Turkietexperter som hävdade att kuppförsöket var bra ifall Erdo?gan försvann. Att militären haft en historia av att ingripa, försvara demokratin och återupprätta konstitutionen och sedan dra sig tillbaka. Det låter ju bra till dess att man inser att det inte är sant. Författningen har militären aldrig försökt försvara, utan det skrevs nya författningar efter kupperna 1960 och 1980. I de senaste kuppmakarnas deklaration står det också att en ny författning ska skrivas. Turkarna fick intrycket att man i väst inte trodde att de egentligen är redo för demokrati. Militärdiktatur får gott duga åt dem; ”bon pour l’orient”, som det heter på franska. Erdo?gans AKP noterade också att många i väst stödde militärkuppen mot muslimska brödraskapet i Egypten 2013.

MW: Till skillnad från tidigare kuppförsök talades det ju denna gång inte om ett försvar av den sekulära staten.

TG: I tidigare kupper och militära ingripanden har det tydligt framgått att avsikten varit att stoppa islamismen och försvara sekularismen. Kuppmakarna hade visserligen en passus om Turkiet som en sekulär och demokratisk rättsstat, men utan en tydlig hänvisning att stoppa missbruk av religionen, såsom vid kuppen 1980, eftersom Gülen-rörelsen själv är islamistisk. Däremot nämndes den tilltagande korruptionen och bestickningskulturen som ett motiv. Jag fäste mig också vid att kuppen hade påtagligt anakronistiska drag. Man ockuperar den statliga tv-stationen och låter en skräckslagen tv-hallåa läsa upp en deklaration och tror att det ska räcka. Erdo?gan, däremot, förde videosamtal via en mobiltelefon i en privat tvstation och uppmanade folk att ta till gatorna. Och det gjorde de, trots att många så kallade experter förkunnade att något sådant inte kunde ske eftersom turkarna alltid lyder militären. Saker och ting har förändrats.

MW: Låt oss ta upp den sekulära statens ställning.

TG: Ända sedan 1920-talet har turkisk sekularism inneburit att religionen inte har rätt att lägga sig i statens affärer, medan däremot staten har rätt att lägga sig i religionen. Det finns till exempel ett religionsdirektorat, som grundades 1924 och som ligger direkt under premiärministern. Det har över 120 000 anställda, är sunnimuslimskt, väldigt troget regeringen och starkt fromhetsinriktat och tydligt politiskt styrt Religionsdirektoratet skissar varje vecka vad fredagspredikan i närmare 90 000 moskéer ska handla om. Man ska alltså ta den omtalade turkiska sekularismen med en nypa salt. Statens inblandning i religionen är odiskutabel.

MW: Och det systemet ifrågasätts inte.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

TG: Det kommer att fortsätta. Däremot är uppfattningen att religion och politik inte ska blandas ihop i lagen och direkt i det politiska utövandet starkt förankrad även bland AKP:s företrädare. Samtidigt råder det inget tvivel om att AKP är ett muslimskt parti dominerat av muslimer som uppfattar sig som väldigt fromma och troende. Det är till exempel ingen slump att inte längre typiska militära blåsorkestrar i västerländska uniformer spelar när Erdo?gan uppträder utan klassiska militärorkestrar från den osmanska tiden. Inslaget av religon, alltså islam, i det offentliga livet blir starkare. Numera tillåts kvinnliga poliser att bära huvudduk. Å andra sidan insisterar Erdo?gan på att författningen ska vara sekulär.

MW: Hur mycket är principer och hur mycket är politiska avväganden?

TG: Det intressanta är inte vad Erdo?gan tror eller ej utan den mobiliserande majoritetsdemokrati som är hans plattform. Han kan inte driva en politik som skiljer sig från värderingarna i det väljarunderlag som han behöver. Vi vet till exempel att stödet för en radikal tillämpning av sharialagstiftning är mycket lågt. AKP kommer alltså att fortsätta att vara ett massmobiliseringsparti och det kommer inte att förekomma några fuskval i Turkiet som i Ryssland. Oavsett vad han tycker kommer Erdo?gan att fortsätta att slå vakt om den sekularism som finns. Men en sekularism som innebär att religionen ska kontrolleras och tjäna den politiska makten – såsom också förhållandet var under de osmanska sultanerna.

MW: Uppfattningen som en någorlunda upplyst person har av den turkiska samhällsutvecklingen är att demokratins ställning stadigt försvagats. Och att det i sin tur beror på att den sekulära staten försvagats.

TG: Men det är fel. Det finns tre element som man måste hålla reda på. Det första är liberalism, eller fri- och rättigheter. Det andra är sekularism. Och det tredje är demokrati. I och med att Turkiet efter andra världskriget inte längre var en enpartistat, har man fått demokrati men fortfarande inte liberalism även om man fått gradvis ökade fri- och rättigheter, vilka dock inskränkts under senare år. Det förs en debatt om sekularism, inte minst mot bakgrund av statens kontroll över religionen. Turkiet är alltså en illiberal majoritetsdemokrati med en sekularism som skiljer sig från den som tillämpas i Europa och USA. Ja, det finns starka begränsningar av tryck- och yttrandefriheten. Men de har å andra sidan alltid funnits. Situationen är densamma, bara förtecknen har förändrats.

MW: EU-medlemskapet …

TG: Glöm det.

MW: Du ansluter dig alltså till David Camerons uppfattning, att det inte kan bli aktuellt förrän tidigast år 3000?

TG: (Tar fram sin mobiltelefon)Titta här! Läser: ”Hej Thomas! Hörde att du saknade vadslagningslistan från Hotel Conrad i Istanbul den 12/12 år 2000.” Det är en vän som postar en lista som jag saknat. År 2000 satt vi alltså ett antal personer på ett hotell i Istanbul och slog vad om när Turkiet kunde bli medlem i EU. Magnus Karaveli sade 2025. Och jag sade 2030. De andra i sällskapet, genomgående infödda svenska borgerliga politiker, var betydligt mer optimistiska. Mönstret är att ju mindre man kan om Turkiet desto mer optimistisk har man varit.

MW: Men förhandlingsprocessen har väl trots allt varit bra för Turkiet? Landet har förhandlat med EU i flera år och accepterat regelverk och lagar.

TG: Ja. Processen har delvis stärkt demokratin, genom att militären formellt också underställts landets civila ledning och man har introducerat ett antal fri- och rättigheter. Men väldigt många av dem är på papperet. Vi ska komma ihåg att institutioner inte är allt. Implementation, tillämpning, är också viktigt. Och en stridsfråga mellan EU och den turkiska förhandlingsdelegationen har varit just implementationen. När turkarna har sagt att nu har vi uppfyllt våra åtaganden har EU svarat att det vill vi kontrollera. Varpå turkarna upprört undrat om inte EU-länderna tror på dem. Och då måste man nog svara – nej.