Jag kan fortfarande ställa mig bakom behovet av samhällsrelevans och en önskan om att vår gemensamma kunskapsproduktion ska komma till användning. Emellertid tycker jag mig se ett problem med hur forskare – inom mitt eget fält i alla fall – uppfattar uppdraget att ta sig an samhällsutmaningar.

Som verksam forskare inom andraspråksinlärning, bevistade jag i juni förra året en konferens i Tokyo. En välkänd, inom fältet ledande professor, Lourdes Ortega från Georgetown University, förespråkade att vi måste ta upp kampen för ”social justice” genom vår forskning. Professor Ortega har framförallt jobbat med kognitiva perspektiv på andraspråksinlärning tidigare och har inte bedrivit forskning inom de kritiska perspektiv som annars brukar föra liknande resonemang. Detta slags brandtal kanske är vanliga i USA idag, men för mig som svensk forskare var det en tämligen surrealistisk upplevelse – var jag på konferens eller på ett politiskt möte? Nu i början på året publicerade samma forskare en artikel i The Modern Language Journal på temat ”Equitable Multilingualism”. Samma jämlikhetssträvan som hon gav uttryck för i Tokyo återfinns i denna artikel. Hon påpekar där bland annat en ensidighet gällande de grupper av andraspråkstalare som vi hittills studerat och har rätt i att det ofta är ”västvärlden” som är vår empiriska bas. Jag kan bara understödja behovet av breddad empiri och replikeringar – i syftet att öka vår kunskap som primärt mål – däremot inte för att nå ett fördefinierat politiskt mål.

Det säger sig självt att det är bra om forskningen leder till att vi får en bättre värld. Men vad är en bra värld? Vad är rättvisa? Vilka olika rättvisebegrepp finns det utrymme för inom dagens andraspråksforskning? En annan fråga är hur trovärdig forskningen framstår om ett politiskt mål är tydligt formulerat som det överordnade målet med forskningsprojektet – eller till och med för ett helt fält?

Många känner rädsla och desperation inför den aktuella politiska utvecklingen i världen. Men om inte forskarna sätter vetenskapen främst, vem skall då göra det? Om politiska agendor explicit görs som det överordnade syftet med forskningen – vad händer då med ”mindre önskvärda” resultat? Tankarna går till SVT:s haveri i höstas då migrationsforskaren Joakim Ruist blev ifrågasatt för att ha framställt forskningsresultat som kunde gynna SD. Det vore katastrofalt om viss empirisk forskning tystades ner med argumentet att forskningen gynnar ”mörka krafter”. Ännu värre, kommer forskare ens våga att ställa frågor som inte svarar mot en visst uttalad politisk agenda?

Statsvetaren Christian Fernández utkom nyligen med boken Tänka rätt eller tänka på andra (Studentlitteratur, 2018) som tillika statsvetaren Peter Santesson skrev en intressant kolumn om i Dagens Samhälle (25/1 2019). Santesson påpekar att han tycker sig se en utveckling där prioriteringen inom akademin går från förnuftet till det sociala hänsynstagandet. Faktum är att jag idag inte sällan hör forskare prata om ”rättvisa” och ”jämlikhet” som det högre syftet med deras forskning. Jag önskar att det oftare var ”kunskap” och ”nyfikenhet på hur något verkligen förhåller sig”.