Med den mest omfattande och brutala militära våldsanvändningen i Europa sedan andra världskriget och kärnvapenhot försöker Ryssland uppnå sina politiska mål. Krigsmålet är att underkuva Ukraina och ta politisk kontroll över hela landet för att göra det till en rysk lydstat, att förgöra Ukraina som självständig stat och nation. Ryssland har gått från att vara en alltmer auktoritär stat till en i det närmaste totalitär stat med fascistiska drag, vilket speglas i de ryska krigsbrotten och, enligt många, brott mot folkmordskonventionen.

Kärnvapenmakten och den permanenta medlemmen i FN:s säkerhetsråd Ryssland bryter mot de grundläggande principerna i folkrätten och vill ersätta den regelbaserade säkerhetsordningen med det nakna militära våldskapitalet, den starkes rätt.

Detta är en historisk brytpunkt. Nu definieras inte bara Ryssland och Ukraina och övriga Östeuropa utan även Europa och väst för generationer framåt. Det europeis­ka projektet har sedan andra världskriget präglats av tanken på ”nie wieder”; aldrig igen fascism, aldrig mer folkmord och storskaligt krig.

Hur vi nu förhåller oss till den ryska aggressionen blir därför avgörande för Europas framtid. Menade vi verkligen allvar med ”aldrig igen”?

Efter den 24 februari 2022 reagerade, till skillnad från 2014, den samlade demokratiska världen med en enighet och robusthet som överraskade nog inte bara Putin. Militärt stöd, EU:s beslut att ge Ukraina kandidatlandsstatus, planer för Ukrainas återuppbyggnad och framtida säkerhet samt genomgripande sanktioner av Ryssland utgör ett epokskifte som är imponerande. Men en vision om slutmålet för Ukraina saknas.

”Europa kommer inte att kunna bli stabilt och säkert så länge Ukraina inte bäddats in i euroatlantiska stugvärmen i form av EU- och Natomedlemskap.”

De praktiska slutsatserna har ännu inte fullt ut dragits och det gör att de politiska signalerna från väst blir tvetydiga. I politik och diplomati kan så kallad konstruktiv tvetydighet vara ett nyttigt verktyg, men det finns också en destruktiv tvetydighet. Vi ser nu resultatet av ett och halvt decenniums destruktiv tvetydighet i förhållande till Ryssland.

Det talas fortfarande ofta om en ”Ukrainakris” eller ett ”Ukrainakrig”. Som om Ukraina vore problemet och som vore problemet ur världen bara man kunde ”lösa” Ukrainakrisen. Den underliggande förväntningen i flera av de stora huvudstäderna i väst är fortfarande att Ukraina förr eller senare ska sätta sig vid förhandlingsbordet och att konflikten ska ”lösas” genom ukrainska eftergifter, vilket innebär att Ryssland skulle skörda frukterna av sin aggression, det vill säga genom att folkrätten och den regelbaserade säkerhetsordningen undermineras.

Vad vi egentligen har att göra med är en Rysslandskris som är långvarig, strukturell och systemisk. Den är långvarig eftersom Rysslands antagonistiska mål och medel har förelegat i över 15 år (Putins Münchental 2007 och kriget mot Georgien 2008), och kriget mot Ukraina har pågått sedan 2014 med oförändrat krigsmål. Den är strukturell eftersom den aggressiva utrikes- och säkerhetspolitiken är en följd av det ryska politiska systemet och dess världsåskådning. Den inre repressionen och den yttre aggressionen är intimt sammanflätade och ömsesidigt förstärkande. Den är systemisk eftersom det inte bara handlar om Ukraina, det handlar om grundläggande principer, folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen. Om militärt våld skall få löna sig eller inte. Det är en systemkris som berör oss, i Sverige, i EU och världen.

Den ryska aggressionen mot Ukraina beror således inte på något missförstånd eller diplomatiskt misslyckande. Det är en naturlig följd av Kremls övergripande mål, som är regimsäkerhet, återupprättande av det ryska imperiet och ett raserande av den säkerhetsordning som mödosamt byggts upp efter andra världskriget och kalla krigets slut.

Regimsäkerheten handlar om att Putin måste bekämpa demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer inte bara på hemmaplan utan även i grannländer som Ukraina. Ty om Ukraina lyckas, fruktar Putin att det även skulle kunna ske i Ryssland, vilket vore ett existentiellt hot mot Putins maktinnehav.

Allt detta vill man uppnå med sitt vålds­kapital. Det är ett revisionistiskt och revanschistiskt program. Kriget mot Ukraina är den mest våldsamma och hittills allvarligaste manifestationen av denna kris, men kriget är ett symtom, inte själva sjukdomen.

Rysslandskrisen är inget problem som kan lösas under överskådlig framtid, utan måste hanteras genom containment (inneslutning), minskade sårbarheter, avskräckning (oönskat beteende måste få konsekvenser), ansvarsutkrävande och någon form av investering i ett framtida förhoppningsvis demokratiskt och icke-aggressivt Ryssland. Det kräver beslutsamhet, uthållighet och enighet.

De ryska målsättningarna ligger fast så länge Putin sitter kvar vid makten. Och även om det är en nödvändig förutsättning för ett bättre Ryssland att Putin försvinner är det inte tillräckligt. Vägen till ett fritt, demokratiskt och fredligt Ryssland är lång och törnbeströdd efter snart ett kvartssekel med Putin vid makten med tillhörande indoktrinering och avsaknad av en uppgörelse med landets totalitära och imperialistiska förflutna. På senare år har de mörkaste kapitlen i Rysslands historia till ytter­mera visso lyfts fram som inspirerande föredömen. Historiens lokomotiv är nu satt i rörelse i Ukraina. Det finns ingen återvändo till världen som den såg ut före den 24 februari förra året.

Men hur kommer det att sluta? är en fråga som allt oftare ställs. En till synes berättigad fråga, som dock är lömsk. För det första, vad är ”det” som skall sluta: stridigheterna i Ukraina eller den övergripande Rysslandskrisen? Rysslandskrisen och de ryska målsättningarna kommer inte att upphöra bara för att det blir en vapenvila i Ukraina eller om landet tvingas till en uppgörelse som innebär att man gör avkall på grundläggande principer som självbestämmanderätt, territoriell integritet och suveränitet. För det andra bygger frågan på antagandet att det finns ett slut, men Rysslandskrisen kommer inte att ta slut så länge den nuvarande ryska regimen är intakt. För det tredje tycks frågan utgå ifrån att vi i väst kan göra förutsägelser om ”det”, som om vi vore utomstående och oberoende observatörer, när utfallet i själva verket i hög grad beror på vad vi väst gör eller inte gör i förhållande till Ukraina respektive Ryssland.

Västs aktörskap är alltså avgörande. Liksom Ukrainas aktörskap. Mer eller mind­re välmenande så kallade realistiska förståsigpåare i väst hävdar regelbundet att det nu är dags för väst att söka en förhandlingslösning med Ryssland på problemet (som man uppfattar som stridshandlingarna), som om Ukraina inte hade något att säga till om. Det skulle dessutom innebära att väst i maskopi med Ryssland skulle undergräva Ukrainas suveränitet.

Något som nu står klart är att den ukrainska nationen och staten växt fram som en självständig och allt starkare aktör, med kanske Europas starkaste och mest stridserfarna militär.

Och är det något vi har lärt oss av de senaste trettio åren är det att idén om en gråzon, en buffert eller cordon sanitaire, mellan Ryssland å ena sidan och EU och Nato å den andra, har visat sig vara en del av problemet, inte lösningen. Europa kommer inte att kunna bli stabilt och säkert så länge Ukraina inte bäddas in i den euroatlantiska stugvärmen i form av EU- och Natomedlemskap.

Att då göra förutsägelser som inte tar hänsyn till vad det samlade väst är berett och förmöget att göra blir därför föga meningsfullt.

Utvecklingen beror på en rad faktorer: bland annat den militära kraftmätningen på slagfältet, västs samlade stöd till Ukraina respektive politik i förhållande till Ryssland. Alla faktorer som beror på västs aktörskap och ledarskap. Det inrikespolitiska stämningsläget i EU:s medlemsländer och andra väststater blir viktigt och beror på i vilken utsträckning politiska ledare lyckas förklara för väljarna vad som står på spel och vad som krävs. Och det är inte minst det sistnämnda som ger anledning till oro. För så länge som västs politiker inte tydligt formulerar en vision för vad man vill med Ukraina och förklarar vad kostnaderna blir av att Ryssland tillåts skörda frukterna av sin brutala aggression­ finns det risk för ett vikande stöd för Ukraina.

Inte alla vill inse vad som står på spel, och många uppfattar stödet till Ukraina som en kostnad, när det istället borde formuleras som en investering i inte bara Ukrainas utan vår egen framtid. Stödet till Ukraina handlar om oss själva. Det finns en ödesgemenskap mellan vår och Ukrainas framtid.

Det finns också en tendens att vilja fokusera på och spekulera kring Rysslands framtid, som vi inte kan påverka annat än indirekt genom att se till att Ukraina lyckas, istället för att tala om vad som behöver göras i förhållande till Ukraina, något som vi kan påverka. Detta fokus på Ryssland tenderar att ha en paralyserande effekt som lätt leder till fatalism och defaitism. För Ryssland är ju så stort och farligt att man inte kan göra annat än resignera.

Vi behöver komma bort från denna tendens att sätta Ryssland i främsta rummet och istället sätta Ukrainapolitiken i fokus. Västs aktörskap består just i att säkerställa att Ukraina blir en framgångssaga och att Ryssland inte lyckas i sitt uppsåt. Det är också det som skulle kunna katalysera en sundare utveckling i Ryssland.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Nu när historien skrivs är frågan om Europa skall vara historiens subjekt eller objekt. Europa förändras vare sig vi vill eller inte. Det finns ingen återvändo till något status quo ante. Krig förändrar sakernas tillstånd. EG var ett resultat av andra världskriget och det moderna EU av kalla krigets slut. Framtidens Europa kommer att präglas av hur den ryska aggressionen nu bemöts.

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Beslut om att inleda EU-medlemskapsförhandlingar har ännu inte fattats, och även om det finns ett brett politiskt engagemang för Ukrainas återuppbyggnad, saknas alltjämt den nödvändiga resursmobiliseringen för en ny Marshallplan. Natotoppmötet i Vilnius i juli blev en besvikelse för Ukraina och en olycklig uppvisning av oenighet i det västliga lägret, där USA och Tyskland höll emot. Allt fler i väst uttrycker besvikelse över det långsamma tempot i Ukrainas motoffensiv, trots att landet inte försetts med de resurser som krävs för en framgångsrik insats.

Putin spelar på tid, dels i väntan på att det västliga stödet till Ukraina skall svalna och på det amerikanska presidentvalet, dels i takt med att han hoppas att den ryska produktionen av vapen och ammunition trappas upp snabbare än vad väst vill och kan leverera till Ukraina.

Vi står därför inför ett avgörande år där väst med tillräcklig bestämdhet måste visa om man är beredd att ge Ukraina det stöd som krävs för att först vinna kriget och sedan freden. Det kommer att krävas nya finansieringsmekanismer, ökad vapen- och ammunitionsproduktion och politiskt mod, samt enighet, uthållighet och tålamod i kombination med en insikt om vad alternativet skulle innebära. Vilken värld skulle vi leva i om Ryssland tillåts lyckas i sitt uppsåt? Det är nu kampen börjar på allvar.

Ett Ukraina i EU och Nato vore å and­ra sidan en unik möjlighet att skriva det andra kapitlet i den frihetsrevolution som började 1989 och ta avgörande steg mot ett enat, fritt och fredligt Europa. För det krävs det en historisk berättelse om en gemensam färdriktning mot en bättre framtid, ett starkare, rikare och säkrare Europa.

Ukraina måste förbereda sig på ett EU-medlemskap, men EU måste också förbereda sig på ett utvidgat Europa, med Ukraina, Moldavien och Västra Balkan. Och med en föreställning om att det är både önskvärt och görbart. Ukrainas ekonomi är liten och även om återuppbyggnadsinsatserna kommer att bli massiva utgör de en bråkdel av EU:s och G 7:s samlade BNP. Det militära stödet utgör också en bråkdel av Natos samlade militärutgifter. Om Ryssland däremot tillåts skörda frukterna av sin aggression, ökar osäkerheten och försvarsutgifterna kommer det att behöva stiga betydligt. Antingen lyckas EU projicera säkerhet och stabilitet österut eller kommer EU att destabiliseras österifrån.

Vi står inför ett vägskäl som kommer att definiera det tjugoförsta århundradet. Vad vi har att frukta är strategisk kortsiktighet och obeslutsamhet, som kan stå oss alla, inte bara Ukraina, dyrt.