Det är nog inte främst den typen av böcker som avses när läskrisen kommenteras. Så vad avses och vad menar vi egentligen? Menar vi alfabetisering? Menar vi instrumentell läsning – nyheter, manualer, information? Menar vi fackböcker – eller kanske fiktion? Och inom fiktionen, talar vi om sofistikerad skönlitteratur?

Det vi far efter är, förmodar jag, människornas själar. De förefaller oroliga i sin rastlösa jakt på belöningar, som att de aldrig fyller sig med något substantiellt, aldrig söker den särskilda självständighet som bara finns i läsningen. Den utgör faktiskt en sällspord autonomi som på ett annat sätt än dataspel och mobiltittande ter sig skrämmande och provocerande för omgivningen.

Av bra romaner kan man få en förhöjd känslighet för människors beteenden och samspel, men jag misstänker att läsare som påverkas så redan har en sådan disposition, att de redan är benägna att se och förstå och endast förfinar det genom litteraturen. För somliga räcker det långt att ha blick för beteenden och möta människor i vardagen. För dem som saknar blick hjälper varken romaner eller att träffa folk.

Jane Austens Catherine Morland förblir naiv och aningslös, alla lästa romaner till trots. Dock har hon fått vidgade vyer. När hon ser landskapet utanför Bath kommer hon att tänka på Sydfrankrike, varpå hennes kavaljer, mr Tilney, förvånat frågar om hon har varit utomlands. Men hon har bara läst romaner, något som hon inte tror att han gör eftersom ”herrar läser bättre böcker”. Mot det invänder mr Tilney att ”den som inte har nöje av en god roman måste vara outhärdligt enfaldig”. Frågan tycks evig, åtminstone många hundra år gammal.

Den som erfarit lyckan i att längta till en roman man befinner sig mitt uppe i glömmer den inte. När vi således talar om vikten av läsning för unga (jag begränsar mig här till romaner) borde vi mena denna lycka snarare än nyttan som följer. Det är lyckan som ger impulsen som behövs för att man ska fortsätta att söka sig till romaner för förkovran och tillfredsställelse.

Allt fler söker denna lycka på annat håll. Frågan att ställa sig är varför fria och rationella människor inte tycker att den finns i romanerna. Ett svar är sjunkande koncentrationsförmåga och att textavkodning alltid innebär motstånd. Ett annat är typen av romaner som skrivs. Stoffet uppfattas inte som omistligt. Efter modernismens och postmodernismens uppgörelser med berättande, metafysik och karaktärsteckning återstår föga av det tillgängliga men avancerade romanskrivande som en gång var Jane Austens och många andra författares mästerskap.

Ungdomar blir bara vaneläsare om de bibringas känslan att något fattas dem när de inte läser. För att det ska ske måste läsningen handla om sådant som stimulerar dem (vilket inte betyder naturalistiska böcker om deras eget liv på deras eget talspråk). Exemplet som Isak Skogstad hänvisar till (Axess nr 2/22) där en annars lässvag pojke med stort intresse för baseboll hade bättre läsförståelse än mer lässkickliga elever när texten handlade om baseboll, säger allt vi behöver veta.

Människan är teleo­logisk, hon tänker i orsak och verkan. Vad hon inte har nytta av lägger hon bort. Något slags användbarhet utöver det abstrakta löftet att bli en bättre samhällsmedborgare måste läsaren få uppleva. Att tro något annat är att inte ta människor på allvar. Endast om vi avser ren alfabetisering är det meningsfullt att tala om läsning generellt och svepande. Redan i nästa steg krävs konkretion och precisering.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Förmodligen har vi att acceptera att inte alla får ut något av litteratur. Deras liv känns inte tomt utan den. Men eftersom ingenting kan mäta sig med läsning av text – i böcker – för att skärpa abstraktionsförmågan, språkkänsligheten och insikten om att människorna liknar varandra i alla tider, vore det en klok strategi att starkt betona läsning i skolan, låta tryckta läroböcker vara skolans fundament och därutöver så många obligatoriska romaner som möjligt av lämplig sort.

Merparten blir inte storläsare ändå men klarar efter en sådan skolgång galant att läsa allt de vill och behöver för den livsbana de väljer. En annan lyckosam följd skulle vara att ingen potentiell storläsare behövde gå genom livet obekant med sin själs gåvor och hemligheter.