Mer hygge och mindre brexit
– Death Cleaning? frågar jag med spelad förvåning.
– Javisst, svarar biträdet entusiastiskt. Det är en gammal svensk tradition! Och så tillägger hon konspiratoriskt:
– Jag ska se om jag inte kan intressera min mamma för det.
Några högar bort ligger Hygge. Det är dock inte en bok om gammal svensk avverkningsteknik utan Marie Tourell Søderbergs tips för ökat gemyt i vintermörkret: Hygge – the Danish Art of Happiness. Svensk ordning och dansk trivsel. Bokbranschen gör vad den kan för att vårda de nationella varumärkena.
I den brittiska politiken råder dock varken ordning eller trivsel. Som Economist uttrycker saken: ”De enda som är på gott humör är vilt stirrande brexitanhängare och nymarxister med febriga hjärnor.”
Brexitdialogen – eller snarare en kör av allsköns brexitmonologer – tar all tid, energi och utrymme i anspråk och det händer inte så värst mycket på andra fronter. På gott och ont ligger det mesta av lagstiftningsarbetet i träda, vilket gör parlamentsledamöterna frustrerade. Åsikter om hur brexit bäst ska genomföras är inte så mycket att visa upp för väljarna därhemma.
Fast frågan är förstås vad de skulle ha kunnat visa upp även om brexit inte stått i vägen. En gammal bekant med gedigna erfarenheter från både näringsliv och politik suckar uppgivet över kvaliteten på de stora partiernas företrädare och gör dystra jämförelser med den hårda meritokratin bland kinesiska ledare. På idéfronten råder stiltje:
– I Labour har det alltid funnits en förtjusning över marxism och socialism. Partiledningarna har hållit den i schack, men med Corbyn vid rodret gör den comeback. Och hos de konservativa är det egentligen bara under åren med Thatcher som man på allvar har brytt sig om idéer.
Han talar som om de senaste 30 åren varit en parentes och vi är tillbaka i en sorts business as usual med Harold Wilson mot Edward Heath, tänker jag. Nästa dag testar jag tanken på en chef i en ekonomiskt liberal tankesmedja.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
– Nej, säger han. Jag tycker att det är värre nu än på 1970-talet. Inte nog med att reglerandet är på frammarsch och marknadstänkandet på reträtt. Dessutom är hela upplysningsprojektet – idéerna om vetenskap, framsteg, universella värden – ifrågasatt, och i partierna har de ingen känsla för var politikens gränser ska gå. På 1970-talet fanns det i alla fall bildade jurister i parlamentet, som hade känsla för det konstitutionella. Idag hör man politiker som försöker ge instruktioner till polisen i enskilda rättsfall.
Jag misstänker att de flesta som upplevt den brittiska dekadansen under the winter of discontent vid 1970-talets slut ändå föredrar dagens form av stagnation, men på den allmänna misslyntheten är inte att ta miste. Det vore skönt för de brittiska öarna att svepas i mer av hygge och mindre av ordmoln om EU, och det hade inte varit ur vägen om Theresa Mays företrädare skött sin politiska döstädning med lite större beslutsamhet.
Senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.