Två böcker gör ett försök. Eller rättare sagt försöker sig på en summering, en positionsbestämning och en hint om framtiden. Båda genomlyser det europeiska projektet, världsordningen, men från relativt olika utgångspunkter. Lykke Friis har skrivit en efterföljare till boken Håbets Europa som kom för några år sedan. Det senaste alstret heter föga överraskande Tårernes Europa, modfälld och realistiskt återhållen. Det europeiska panoramat är här i fokus och inte enbart det europeiska projektet i form av EU.

Tvärtom gäller för den andre författa,ren, statsvetaren Stefan Auer, med rötter i Slovenien, som i första hand lägger sitt fokus på EU med European Disunion. Huvudpoängen för Auer, med basen i Europastudier i Hongkong, är dilemmat mellan det starka behovet att en gång för alla dämma in det framtida Tyskland i Europa i fredens tjänst. Och priset för detta är den alltmer anonymiserade makten, utövad av ansiktslösa ämbetsmän i Bryssel, och den krympande nationella demokratin. Det finns ju ingen övernationell demokrati och inget europeiskt demos. Devisen att ett effektivt EU ändå är bra för demokratin har legitimerat framväxten av vårt nuvarande fredsbevarande europeiska projekt, enligt honom. Eller odjuret, som någon kallar det. Här skjuter Auer skarpt mot bland annat förlusten av suveränitet och avsaknaden av folklig demokrati. Enkelt uttryckt hamnar han i en variant­ som påminner om ett europeiskt FN. Tandlöst.

Han får med Rysslands attack mot Ukraina i en epilog, medan Friis tycks skriva parallellt med utvecklingen under det senaste året. Hennes bok är mättad med händelser som författaren inte sällan har följt från första parkett. Hon tar läsaren med på en upptäcktsresa till Moskva, Rom, Tallinn, London, Kiev, och inte minst Berlin och Tyskland som är ett av hennes hemländer. Den tidigare prorektorn för Köpenhamns universitet, journalisten, ministern med mera har skrivit en lättläst, djupt pessimistisk och aktuell bok om det europeiska projektet. Frånvaron av politiska teorier är befriande och inte nödvändigtvis någon nackdel. Boken är med andra ord en tidvis ned­slåen­de berättelse men med ett tydligt och klart budskap: EU måste stå på egna ben och göra det på ett starkare fundament.

I Tårernes Europa försöker författaren bena upp den händelsekedja som leder fram till Rysslands militära överfall på Ukraina och Europas största kris sedan andra världskriget. Det finns naturligtvis ingen determinism eller för den delen rak linje mot att Putin just den dagen och på ett visst klockslag (den 24 februari­ 2022) bestämmer sig för att beordra sina trupper in på ukrainskt territorium. Det är först i backspegeln vi inbillar oss att vi kan se klarare på tingens tillstånd och vilka varningslampor som vi uppenbart har missat. Vi måste i alla händelser konstruera en berättelse som ger någon mening för fortsatt agerande. Och det gör Lykke Friis.

”Auer skjuter skarpt mot förlusten av suveränitet och avsaknaden av folklig demokrati. Enkelt uttryckt hamnar han i en variant som påminner om ett europeiskt FN.”

Friis menar att med facit i hand, och som efterrationalisering, kan man tillägga, bör den europeiska erfarenheten tematiseras på fyra olika sätt, vilket också strukturerar hela bokens upplägg. Det första fokuserar på att det må vara att vi i väst efter 1989, med historiens slut och ”the winner takes it all”-känslan, hade skäl att tro på en ny världsordning. Så var det också. I varje fall i hela väst. Planerna för en ny möjligheternas framtid drogs upp i flera tongivande huvudstäder i väst: Washington, London, Berlin/Bonn bara för att nämna några.

Vad vi missade var att ingen jublade på regeringskanslierna i Peking eller Moskva. Optimismen hos de många, i väst, slog över i fantomsmärtor hos den enskilde, nämligen Vladimir Putin. För att lindra smärtan över Sovjetunionens fall och bland annat förlusten av Ukraina var han tvungen att handla. Inte kortsiktigt men långsiktigt. Vill man kan man se en direkt linje från Putins tid som KGB-agent i Dresden 1989 fram till Kiev 2022. Det menar i varje fall Friis.

Hon exemplifierar med ett EU-möte i Hamburg 1994 med Estlands president Lennart Meri som en av huvudtalarna. Tysk och annan prominens närvarade när Meri varnade för att Ryssland mycket väl kunde tänkas axla Sovjetunionens imperietraditioner och vädjade därför till Central- och Östeuropa, inklusive Ukraina, att snarast möjligt söka sig till det demokratiska väst. En okänd viceborgmästare från Sankt Petersburg blev så upprörd att han vräkte ihop salens tunga järndörrar med ett brak och lämnade sammankomsten. Vladimir Putins exit väckte stor uppmärksamhet. Få visste dock vem den korte mannen var.

Det är möjligtvis så att det här var ett ”defining moment”. Det vet vi inte. Till yttermera visso reducerar vi hela den ryska politiska makten och dess komplexitet till en person. Men i brist på annat får vi låta oss nöja. Friis såväl som andra menar att tecknen fanns där men att vi valde att inte lyssna till dem som varnade för att ”vargen kommer”. De var inte många och kunde lätt negligeras. En tänkbar förklaring var att Putins beteende från början präglades av kyla, pragmatism, noggrant kalkylerande och ett steg i taget. Han var hänsynslös men rationell. Slipad och hal som en ål på ren svenska. Slug.

En annan omständighet eller erfarenhet vi lärt oss är att grundantagandet om ömsesidigt ekonomiskt och även annat beroende som så framgångsrikt gällt i Europa sedan andra världskrigets slut inte alltid är giltigt. Tesen har tjänat freden bra men vi kan inte längre luta oss fullt och fast mot att samhandel leder till försoning och förebygger militära konflikter. Alltså, devisen om att ju mer sammanflätade vi är, desto mer irrationellt är det att gripa till vapen, håller inte längre. Med andra ord: imperiedrömmar och drömmen om nationell storhet slår ut miljarder av exportintäkter och ekonomiskt välstånd för mer än de få.

Tanken om ömsesidigt beroende är således ett tveeggat svärd och skall inte enbart knytas till Ryssland. Erfarenheten med kinesiska masker under pandemin är ett annat exempel som, enligt Friis, bör ha lärt oss att inte lägga alla äggen i en korg. Handel givetvis, men inte ensidig. Friis gör dessutom ett icke oväsentligt tillägg när hon talar för att Europas framtida utrikes- och säkerhetspolitik bör utvidgas med vapenmakt. Med andra ord ett självständigt geopolitiskt Europa. Inte längre bara en ”soft-power”, utan en traditionell aktör med vapenmakt. Anmärkningsvärt. En slutsats som även gäller den andre författaren.

En tredje erfarenhet. 1989 var Europa världens epicentrum. En global ideologisk kamp som hade delat världen i två block upphörde. Mer än 30 år senare är Europa inte längre den globala mittpunkt som ofta sätter agendan för resten. Tvärtom. Flera globala spelare dominerar scenen. Vi har en tydlig internationell pluralistisk ordning. Kina och Indien sätter dagordningen i mycket större utsträckning än tidigare. Energisanktionerna mot Ryssland blir tandlösa när de nya stormakterna glatt slukar rysk olja. I det som vi förr refererade till som tredje världen, inte sällan gamla europeiska kolonier, är man lagom upprörd över vad som utspelar sig på den europeiska kontinenten. Och USA är ett osäkert kort. Rädslan för Trumps återkomst är befogad. Samtidigt måste européerna kapitulera för sina egna höga ideal och köpa olja från Sau­di-arabien och Qatar. Det svider måhända. Eller så kallar vi det realpolitik.

Vilket automatiskt för oss över till det fjärde temat. Det gick inte att förutse att Ukraina skulle bli allas vår angelägenhet. Det finns knappast någon plats på den europeiska kontinenten där det inte hänger en ukrainsk flagga. Facebook är översållat med de gula och blå färgerna. Fram till för drygt ett år sedan var landet en buffertzon, ett gränsland i periferin. Visst väckte orangea revolutionen 2004 och ockupationen av Krim uppmärksamhet. Men som vi konstaterat accepterade en omvärld Putins behov av att behandla sina fantomsmärtor. Det var ”business as usual”. För europén i gemen hade händelserna i öst lika gärna kunnat inträffa i Uralbergen eller bortom.

För tre decennier sedan hette det att ”Historien är slut”. Om nu någon mot förmodan skulle tro att så är fallet visar Ukraina på motsatsen. Historien är inte slut. Den har bara ändrat riktning. Europa står mer samlat än någonsin i form av Nato och EU, även om dessa båda inte är några sammanfallande storheter. Ukraina och Zelenskyj har en gång för alla ritat om den mentala europeiska kartan. Men hur? Det vet vi inte.

Medan Friis trevande tycker sig se fler möjligheter än hinder i det europeiska projektet, förhåller sig Stefan Auer ”hårdhänt pragmatisk”. Icke desto mind­re beskriver båda författarna den euro­peiska utvecklingen över tid likartat, i varje fall under de första decennierna. Men medan Friis i sin framställning är en deltagande observatör, med starka journalistiska inslag, lutar sig Auer bland andra mot den kontroversielle tyske rättsfilosofen Carl Schmitt, för att förstå och reda ut den europeiska utvecklingen. Begreppen suveränitet, undantagstillstånd, och politik från Schmitt strukturerar i stort Stefan Auers analys.

Medan Friis är lättillgänglig, är Auer något svårtuggad, följer inte den normala mallen och ger därmed nya insikter. För enkelhetens skull, menar Auer, kan man ställa två europeiska visioner mot varandra. Å ena sidan det federala Europa – United States of Europe – och å den andra nationernas Europa.

Auer påpekar att de båda visionerna slipats mot varande och har fungerat väl under efterkrigstiden där federala ambitioner modererades av pragmatiska lösningar. Det finns en tendens i utvecklingen mot delegerad styrning snarare än centralstyrning, mot postnationalism och avpolitisering (läs förhandlingar utan makt). Det är först i samband med EU:s kriser, eurozonkrisen, flyktingkrisen, covid-19, annekteringen av Krim och nu anfallet mot Ukraina som det blir tydligt att EU inte är beslutsfähigt, inte suveränt. EU är helt enkelt maktlöst i kriser och spelar ”fienden” i händerna, dundrar Auer vidare.

Problemet för EU är att organisationen inte är utrustad med en exekutiv makt. Det ligger så att säga i dess dna. Egentligen är den här problematiken ett tyskt dilemma som styrt EU alltsedan dess tillkomst. Efterkrigstidens euro­peiska fredsprojekt skulle till varje pris hålla en framtida galopperande nationalism i schack. Ett regionalt FN, om man så vill. Medan den senare har imploderat på vissa punkter är EU alltjämt någorlunda vitalt. Vi behöver inte längre ett tyskt Europa, argumenterar Auer med klara hänvisningar till den tyske filosofen Jürgen Habermas som får symbolisera den tyska försiktiga hållningen. Habermas tycks vara den tänkare som Stefan Auer återkommande tar spjärn mot vad gäller EU:s kompetens. Och låter sig i andra änden istället inspireras av Carl Schmitt.

Ett Europa baserat på att gränser inte längre spelar någon roll och att nationell suveränitet och geopolitik tillhör det förflutna diskvalificerar EU att möta potentiella fiender, menar Auer och lutar sig mot Schmitt. Kort och gott: Endast genom Schmitts lins och nyckelbegrepp suveränitet, politik och geopolitik kan vi möta och förstå Ryssland. Schmitt tycks ju redan regera i Kreml. En ortodox, realistisk och robust politik med militär uppbackning är nödvändig för att konfrontera Ryssland.

Det vore med förlov sagt en europeisk mental, strategisk, kulturell, militär och politisk revolution om så blev fallet. Icke desto mindre är debatten redan igång och förutom Stefan Auer förekommer det fler namnkunniga intellektuella i debatten. Främst står Ukraina- experten och amerikanske historikern Timothy Snyder i motsättning till en habermasiansk lösning med eftergifter till och förhandlingar med Ryssland.

Friis och Auer är båda ense om att EU bör stå starkare, enat och gärna förses med militära muskler. Inte längre vara den mjuka stormakt som alltid kan förlita sig på USA och dess militära kapacitet. Det handlar inte om mer eller mindre EU utan snarare vilket slags Europa vi behöver för att säkra demokrati och politisk stabilitet.

Det finns dock en avgörande skillnad i deras framställningar, vilket bottnar i att de har sina rötter i Väst- respektive Östeuropa. Friis får i det här sammanhanget representera den del av Europa som en gång initierade det europeiska integrationsprojektet. Auer är en produkt av östutvidgningen, också kallat Europas big-bangprojekt. Den hade föregåtts av den första östutvidgningen ett decennium tidigare när Västtyskland slukade Östtyskland, vilket mynnade ut i Wessis och Ossis, vinnare och förlorare. Allt var inte frid och fröjd.

För ett antal år sedan var undertecknad kopplad till Europa-Universität Via­drina i Frankfurt an der Oder på gränsen mellan forna DDR och Polen. Jag fick tillfälle att diskuterade med mina kollegor på universitetet huruvida Östeuropas historiska, sociala, politiska, kulturella erfarenheter skulle komma att utnyttjas i ett utvidgat EU. Inte för ett ögonblick trodde mina östeuropeiska kollegor att Bryssel skulle vara lyhört för något sådant. Det är det inte tid till, menade någon cyniskt. Historien var ju slut. Och nu gällde det att blicka framåt.

Stefan Auers bok artikulerar stark kritik mot det västeuropeiska projektet, styrt av Tysklands ”Merkiavelli”, med interdependens som honnörsord, med starka egenintressen som negligerat de centraleuropeiska erfarenheterna och som missbedömt Ryssland så fatalt. Asymmetrin mellan gamla och nya medlemmar i det europeiska projektet lär nu upphöra när Ukraina har hamnat i hjärtat av Europa. I varje fall på det utrikespolitiska området.