Sara Kristoffersson sammanfattade sina upplevelser av drevet på Konstfack i boken Hela havet stormar. Kalla fakta i TV 4 följde upp med en granskning. Den nytillträdde utbildningsministern Mats Persson aviserade en utredning av tillståndet i svensk högskola. På tidningssidor och i sociala medier stöttes och blöttes frågan. Är cancelkultur verkligen ett problem? Rör det sig inte egentligen om ett fåtal fall som tröskas gång efter annan? Är inte bekymren för svenskt universitetsliv i själva verket av ett helt annat slag – underfinansiering, mass­utbildning, byråkratisering?

Efter att ha tagit del av debatten och själv medverkat i den (med Susanne Dodillet i Göteborgs-Posten, 16/11 2022) har jag intrycket av en fråga där åsikterna är starkt polariserade och där radikalt olika bedömningar görs med grund i helt olika verklighetsbilder. Det har frågan för övrigt gemensamt med andra kontroversiella ämnen på den kulturella värderingsskalan, som invandring, genus och mångkultur. Där några i cancelkultur ser ett hot mot yttrandefriheten uppfattar andra själva idén som en högerpopulistisk myt och således inget att ens diskutera. Och det är förstås ett bekymmer för det offentliga samtalet. Hur ska meningsmotståndare kunna mötas om de inte godtar varandras premisser? Här som på andra fronter i det så kallade kulturkriget tycks lägren ha rört sig förbi punkten där konstruktiv oenighet alls är en möjlighet.

Det är mot den här ganska dystra bakgrunden som jag tar mig an René Pfisters reportagebok Ein falsches Wort. Wie eine neue linke Ideologie aus Amerika unsere Meinungsfreiheit bedroht (Ett felaktigt ord. Hur en ny vänsterideologi från USA hotar vår yttrandefrihet). Boken skiljer sig något från de svenska utgivningar vi vant oss vid på temat. Här har cancelkulturen framförallt avhandlats självbiografiskt, av Ann Heberlein i Fallet (2021) och Sara Kristofersson i Hela havet stormar (2022). Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn tangerade ämnet när de detaljgranskade politiserad förvaltning i Genusdoktrinen (2020), och frågan har fått uppmärksamhet i Sten Widmalms och Thomas Perssons antologi Skör demokrati (2022). Pfisters bok är en mer regelrätt journalistisk produkt som panorerar brett med tydligt ärende. Den vill varna sin tyska läsekrets för en amerikansk sjuka som också börjat grassera i Europa. Sjukan är för all del inte begränsad till vänstern, men det är där som Pfister lägger tyngdpunkten. Han är i grund och botten en progressiv journalist som ser med förskräckelse på vad aktörer från den egna sidan om politikens mittpunkt ställer till med.

Pfister levererar inga scoop i sin bok, men han fäster uppmärksamheten på en rad fall av cancellering och drev, framför allt i medierna och i universitetsvärlden. Det inledande reportaget handlar om den nederländska journalisten och historikern Ian Buruma. Han fick sparken som redaktör från New York Review of Books sedan han publicerat en essä skriven av den sexbrottsanklagade musikern Jian Ghomeshi med den kritiska udden riktad mot metoo-rörelsen, ett år efter den beramade hösten. Händelsen gav ekon även i Sverige. Mindre kända här är fallen med Dorian Abbot och David Shor. Abbot är professorn i geofysik som offentligt beklagat sig över mångfaldsprogram och positiv särbehandling vid amerikanska universitet och efter studentprotester förhindrades att hålla en prestigefull föreläsning vid MIT. Shor är dataanlytikern som sommaren 2020, mitt under Black Lives Matter-protesterna, bekymrat konstaterade på Twitter att raskravaller historiskt sett har missgynnat Demokraterna – partiet han själv kampanjade för – och raskt blev av med jobbet.

Pfister är i grund och botten en progressiv journalist som ser med förskräckelse på vad aktörer från den egna sidan om politikens mittpunkt ställer till med.

Det är två fall av flera i boken. Man kan fylla på med detaljer från liknande händelser men mönstret är tydligt. Någon yttrar sig kritiskt om genus, etnicitet eller mångkultur, protester uppstår. Vips så har man blivit av med jobbet, strukits från talarlistan, kallats till personalchefen för korrigerande samtal och värdegrundsutbildning eller bara blivit persona non grata i största allmänhet. Det känns igen från flera fall på svensk mark.

Hur har det kunnat bli så här? Det är den egentligt intressanta frågan. Troligen är det också här som meningarna skär sig som skarpast mellan cancelkulturens kritiker och dem som ser den som en marginell företeelse eller rentav som en fri fantasi.

I ett försök att förklara fenomenet betar Pfister av den nya vänsterns syn på språk och makt med hjälp av Michel Foucaults och Herbert Marcuses tänkande. Foucaults idé om diskursens makt är varken extrem eller märklig. I grunden handlar den om att sättet vi talar om saker på influerar tänkandet. Diskursanalysens uppgift blir då att avtäcka vilka föreställningar som finns och hur de samspelar med makt på olika nivåer. Toxiskt blir det först när Foucaults maktanalys gifter sig med politiskt radikala program, som Marcuses idé om att förväg­ra högerkrafter grundläggande fri- och rättigheter i det goda framstegets namn, formulerad i den för tiden tongivande essän ”Repressiv tolerans” från 1965.

Därifrån är det tankemässiga steget inte långt till Critical Race Theory och besläktade skolor. Pfister vaskar effektivt fram grunderna till teoribygget, där en av urkunderna är Words That Wound från 1993. Med sin kritik av idén att yttrandefrihet självklart trumfar andra värden blev boken viktig för diskussionen om ”hate speech”. Personer från marginaliserade minoriteter ska inte behöva finna sig i verbalt våld, istället ska de åtnjuta skydd. Det är inte svårt att se hur detta tänkande födde fram idéer om trygga rum och verbala tabun. Delar av transaktivismen verkar på liknande premisser. Värnandet om det som anses gott är överordnat jakten på det som är sant.

Resultatet har blivit en campuskultur där studenter och aktivister väljer att betrakta mötet med kontroversiella idéer som traumatiserande snarare än berikande. Det är en inställning väsensskild från synen på högre utbildning som har format det moderna universitetet. Med en given referens till Jonathan Haidt och Greg Lukianoff kopplar Pfister trenden till en generation som har curlats av sina föräldrar och inte lärt sig hantera svårigheter. Lägg till det ett utpräglat marknadstänkande där kunden alltid har rätt. En annan utväxt på trädet är den lukrativa industrin av certifiering och utbildning i mångfald och normkritik där aktörer som Robin DiAngelo och Ibram X Kendi, båda översatta till svenska, har etablerat sig med idéer om vit skörhet och en allestädes närvarande rasism.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Lärdomen av Pfisters framställning är att det under fallen av cancelkultur vi ser finns en stabil grund av teorier och åsikter som har odlats och spridits under många år. Sverige och Tyskland skiljer sig förstås från USA. Men utvecklingen som Pfister beskriver som en i huvudsak nordamerikansk historia ser vi konturerna av också här. Argument om mikroaggressioner, strukturell rasism, vita privilegier och toxisk manlighet hörs genljuda i svenska debatter både i akademin och på kultursidor. Utan denna ideologiska underbyggnad är det omöjligt att förstå cancelkulturen. Denna är nämligen framförallt ett uttryck för vad som kan hända den som avviker skarpt från ideologisk konsensus vars företrädare inte alltid ser aktivismen som politik utan som uttryck för självklara, överideologiska värden. Man kan dra sig till minnes en debatt som fördes när Vetenskapsrådet i Sverige införde genusperspektiv som kriterium för de flesta forskningsansökningar. Politisering, enligt kritiken. Givna perspektiv, löd genmälet. Ingen ideologi här, cirkulera. Kanske är det här, i helt skilda uppfattningar om vad som alls är eller borde vara politiskt eller ideologiskt, som oenigheten börjar.

Pfister gör också tydligt att aktivismen som rinner upp i wokeness och rigid identitetspolitik från vänster är något annat än regelrätt ideologi. Snarare rör det sig om renhetsdogmer med religiösa drag, vilket också Sara Kristoffersson understryker i sin bok. Det handlar, som hon skriver, om en rörelse med ”drag av den religiösa inkvisitionens besatthet av moralisk renhet”. Pfister poängterar att den kristna arvsynden går igen i de moderna teoriernas mantra om vithet – en vithet som syndaren aldrig kan bli riktigt fri från utan på sin höjd minimera skadeverkningarna av genom ständig ruelse och bekännelse.

Det är också därför som det framstår som så viktigt att ta frågorna om cancelkultur och politisering i svensk högskola på allvar. Inte därför att teorierna om vithet, rasism och verbalt våld i sig inte har något att tillföra. Här finns mycket som är värt att beakta, till exempel när det gäller den svenska ”färgblinda” antirasismen. Men dragen av absolutism förskräcker när teorier upphöjs till dogm och tillåts bilda norm för verksamheter. Alternativet då? Pfister skissar stjärnögt på en liberal diskussionskultur där sak trumfar person och bästa argument vinner. Det är givet att till exempel universitet ska fungera så, annars kan de lika gärna lägga ner. Men i ett vidare samhälleligt perspektiv liknar det ändå en from förhoppning. Människor är inte rationella hjärnor frikopplade från kroppar. Kultur, ursprung och identitet spelar roll för oss och hur vi tolkar olika företeelser i världen, hur vi blir till som sociala varelser. På något sätt behöver man förhålla sig till det utan att hemfalla åt den ideologiska oresonlighet och känslomättade upptagenhet vid symbolfrågor som kommer till uttryck i woke och cancelkultur. Den som hittar balansen kan vara något stort på spåren.