Hugo Sellings artikel om det politiska läget i Ukraina, ”Det är allvar nu”, i Axess (9/19) och om den nyvalde presidenten Zelenskyjs politiska reformprogram ger förvisso en god beskrivning av landets och den nyvalda administrationens försök att hantera den omfattande korruptionen, men innehåller samtidigt ett anmärkningsvärt påstående avseende nynazismens inflytande i landet. Selling hävdar att det inte skulle finnas några belägg för att nynazistiska krafter skulle ha gynnats av kaoset.

Tvärt emot vad han hävdar finns det gott om tecken på att nynazistiska och högerextremistiska rörelser – trots det mycket låga stöd som högerextrema ideologier åtnjuter bland den ukrainska allmänheten – framgångsrikt utnyttjat kriget, och just den ukrainska korruptionen, för att flytta fram sina positioner. Högerextrema och nynazistiska nätverk har under hela krigets varaktighet försökt att kooptera den ukrainska statsmakten för sina egna syften, och har i detta också vunnit en hel del framgångar. Det undersökande journalistnätverket Bellingcat, som bland annat avslöjade namn och utseende på de ryska agenter som utförde mordförsöket på Sergej Skripal i Storbritannien, har under 2019 visat hur flera högerextrema organisationer åtnjuter nära band till Ukrainas premiärminister Oleksij Hontjaruk, och framgångsrikt har koopterat det ukrainska Veteranministeriet. Både Bellingcat och amerikanska Foreign Policy har också rapporterat om hur det högerextrema, militära förbandet Azov försöker bygga internationella förbindelser, normalisera nationalsocialistiskt idégods och i det dolda påverkar Ukrainas politik. Även organ som Radio Free Europe har rapporterat om högerextremismen och nynazismen i Ukraina, och om hur – till exempel – den statsstödda organisationen S14 organiserat angrepp på ukrainska romer.

Internationellt har oron över den ukrainska högerextremismen växt sig stor, och mot slutet av 2019 försökte en grupp amerikanska kongressledamöter tvinga USA att klassificera Azov – samt andra nynazistiska rörelser, som Nordiska motståndsrörelsen – som en terrorgrupp, medan publikationer som Balkan Insight har rapporterat om hur Azov försökt få fäste i EU-landet Kroatien. 2018 publicerade Freedom House en särskild rapport om ukrainsk högerextremism, som man betecknade som ett allvarligt hot mot det ukrainska samhället, och UNHCR tog i en särskild rapport om läget i Ukraina upp Azov och det högerextrema hotet redan 2016. Att förneka alla tecken på nynazistiskt inflytande i Ukraina och avfärda dem som ”rysk propaganda” framstår därför som mycket märkligt.

Att i ett missriktat försök att stötta Ukraina i dess kamp mot Ryssland förneka missförhållanden och hot mot demokratin gynnar knappast vare sig Ukraina eller Sverige, och riskerar att aktivt underminera Sveriges förmåga till ett väl överlagt, utrikespolitiskt agerande.
Gustaf Lewander

Svar:
Gustaf Lewander gör en förtjänstfull genomgång av högerextrema nationalistiska organisationer i Ukraina. Men det var inte vad min artikel handlade om och att påstå att jag förnekar alla tecken på nynazistiskt inflytande i Ukraina är fel.

Min poäng är att den oro som baseras på rysk propaganda och på den faktiska förekomsten av nynazistiska organisationer inte fick fog för sig i president- och parlamentsvalen 2019. Väljarna, såväl ukrainsk- som rysktalande, röstade med överväldigande majoritet för en president med judiska rötter.

President Zelenskyj nämnde heller inte sin etnicitet under valrörelsen. Ukrainarna var mer intresserade av vad han skulle göra åt korruption.

Det finns, som Lewander redogör för, extremistiska element i Ukraina. Element som måste belysas och bekämpas. Men Ukraina utmärks av en demokratisk, västinriktad överväldigande majoritet som vill se ökad individuell frihet.
Hugo Selling