För en tid sedan presenterade vi Nybyggarkommissionen – en privatfinansierad utredning med representanter för olika politiska inställningar (Göran Persson, Agneta Dreber och jag själv) och hjälpt av ett sekretariat på tre personer. Samtidigt arbetar en annan privat kommission kring byggandet: Bokriskommissionen med Klas Eklund som ordförande, driven av handelskammare och fastighetsägarna.

En slump – eller en tendens?

Jag tror det senare. Vi har sett en successiv nedbrytning av den svenska konsensusmodellen och bostadspolitiken är ett exempel.

1970 och 1972 tillsattes två stora utredningar: Boendeutredningen och Bostadsfinansieringsutredningen. Lovande och tunga politiker – bland annat Ola Ullsten och Ingvar Carlsson – deltog, liksom representanter för alla tänkbara intressenter. 1974 och 1975 blev huvuddragen av förslagen i utredningen proposition och gick igenom med betydande majoritet.

Propositionen inleddes med många sidor av saklig redogörelse för utredningen och för de många remissvaren. Journalister – inte minst de bostadspolitiska journalister varje medium med självaktning höll sig med – läste i detalj. Själva utredningsväsendet var en bildningsprocess för de inblandade, politiker, experter och medier.

Detta kan ställas i kontrast till att bostadsminister Stefan Attefall tillsatt över 50 utredningar under de tre och ett halvt år han varit bostadsminister. Ibland har de varit rena beställningar; ministern vet vad han vill ha för förslag och uppdrar åt någon att fixa det. Ibland misstänker man en politisk manöver, som att våren 2014 tillsätta utredningar som ska bli färdiga efter valet.

Att använda utredningar för att begrava frågor är inget nytt. Gamle S-finansministern Per Edvin Sköld sa en gång att ”när Vår herre vill att ingenting ska ske tillsätter han en utredning”. Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg menade den 2 mars i år att regeringen missbrukar utredningsväsendet och använder utredningar som ett ”politiskt verktyg för att styra och begrava debatter”. Det har hon rätt i, samtidigt betyder det mindre. Idag hindras inget politiskt parti från att ta ställning och driva en fråga av att det sitter en statlig utredning. Vilket också är ett exempel på utredningsväsendets devalvering.

Den som läste statskunskap för 40 år sedan fick ta del av tjocka verk av Gunnar Heckscher och Hans Meijer om den svenska förvaltningsmodellen, där kommittéväsendet sågs som en kärna.

Lite förenklat kan man säga att en statlig kommitté samlade alla intressenter och politiska partier. Man tröskade under flera år igenom området och skaffade sig på så sätt en gemensam kunskap och oftast en gemensam analys. Strävan var att försöka komma överens, men även när man inte gjorde det fanns oftast en konsensus kring problembilden. En remissomgång med ibland upp till hundratalet remissinstanser tvingade myndigheter och organisationer till inlärning och överväganden. Utredningarna fungerade som en referenspunkt i debatten – ibland under mer än ett årtionde.

Ett exempel är 1946 års skolkommission. Den ansågs ha arbetat rekordsnabbt och kom med sitt betänkande redan efter två år. På dess grund byggdes sedan flera andra skolutredningar och ledde så småningom till Visbyöverenskommelsen 1960 mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna om grundskolan. Kontinuiteten från 1946 var tydlig. Detta kan ställas mot Jan Björklund som tillsätter utredningar som ska bli klara på några månader och sällan leder till mer av konsensus på området. Som man frågar får man svar.

Att bli ledamot av en statlig utredning sågs som ärofyllt, men också som en inskolning. Som 29-åring, strax innan jag kom in i riksdagen, blev jag ledamot av den statliga insynsutredningen. Den idag helt osannolika uppgiften var att skapa insyn i företagens produktplanering. Det kom ju ut så många ”dåliga” produkter på marknaden att konsumentverket borde ha möjlighet att stoppa dem eller ha synpunkter redan på produktutvecklingsstadiet.

Redan då hade något hänt med inställningen till utredningsväsendet. Per Ahlmark, ännu inte partiledare, gav mig rådet att läsa på, följa med och ställa frågor, men inte ta ställning. Först vid be–slutssammanträdet skulle jag reservera mig. På så sätt skulle jag bli ensam och därmed profilera Folkpartiet. (När vi 1980 lämnade vårt betänkande hade de politiska vindarna vänt så jag befann mig i den majoritet som sa nej till denna statliga insyn.)

Ahlmarks inställning till statliga utredningar var ingen slump. Han var själv en av dem som förespråkade större tydlighet och mindre konsensus i politiken. Det var viktigare att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet än att påverka i sak. Vänstervågens politiska aktivism hade också utmålat den svenska politiken som elitistisk och sluten.

I sin nya bok Svensk politik skriver Per T Ohlssons att i Sverige ”har samförståndet vibrerat som en spröd underton i debattens muller. […] Att göra upp blev viktigare än att göra ned. Några institutionella faktorer bidrog därutöver till utvecklingen av en konsensusanda, där det praktiskt möjliga överordnades det teoretiskt önskvärda: kommittéväsendet, utskottens betydelse för riksdagsarbetet och från 1911 proportionella val som underlättade för de skiftande konstellationerna i ett flerpartisystem.”

Men detta är idag sannolikt historia. Per T Ohlsson påpekar själv att denna svenska modell utformades när Sverige på ett annat sätt än idag var en kulturellt homogen nation. Men än viktigare är, tror jag, en rad andra faktorer.

Globaliseringen gör att nästan alla svenska institutioner blir konkurrensutsatta. Ett exempel är att svenska uni-versitet inte tycks klara sig i de internationella rankningarna. Och när konkurrensen ökar måste besluten bli tydliga och snabba.

Än viktigare är nätet och all informations- tillgänglighet för alla. Statliga utredningar och politiska processer ledde till ett informationsövertag och i ett mer auktoritärt samhälle litade medborgarna på sina politiska representanter. De rikstäckande medierna (tv och kvällstidningarna) slog igenom på 1960-talet. De skapade en gemensam offentlighet som inte längre finns.

Mats Svegfors längtar i någon mån tillbaka när han (Axess 2/14) skriver om ”den borgerliga staten”, som bars upp av oväldiga ämbetsmän. ”Centrala inslag i den är omsorgsfulla offentliga utredningar, remissbehandling, lagrådsgranskning och sedan en ny, ofta juristledd, granskning när ett lagförslag väl når riksdagen.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är en bild av ett svunnet landskap. Idag sveper opinioner över kontinenterna. Politikerna tvingas vara snabbare och mer lyhörda, de har ofta förvandlats från beslutsfattare till producenter på åsiktsmarknaden.

De snabba åsiktsbytena och de många besluten skapar en falsk bild av politikens möjligheter att styra. Visst har den politiska sfären blivit större, men att fartyget vuxit har inte gjort det mer lättstyrt, tvärtom. Skolpolitiken är ett exempel på att det tar lång tid innan en kursomläggning slår igenom och på att kopplingen mellan styrhytten och rodret inte alltid finns. När Sverige kommer sist i Pisa-undersökningen när det gäller att eleverna ska komma i tid på morgonen handlar det knappast om statliga och kommunala åtgärder. Det är en kulturfråga – att föräldrarna ska få iväg ungarna i tid – som politikerna knappast styr över.

Politiken har också blivit mer personlig. Politiker förekom med grovt raster i halvspalt och med hatt i tidningarna. Respekten för makthavaren var betydande, förmodligen en spegel av klassamhället. Så sent som på 1970-talet kunde politiker gå tämligen ostörda på stan. Idag har de blivit allas egendom, men omgivna av livvakter. Med personifieringen av politiken kommer också kravet på snabba besked, när mikrofonen sticks fram.

Skiftet är i hög grad teknik- och mediestyrt. Men polariseringen i spåren av först 68-vänstern och sedan löntagarfondsdebatten ledde bort från konsensustänkandet. Löntagarfondsstriden ledde till att näringslivet lämnade offentliga styrelser och partssammansatta organ.

När det socialdemokratiska maktinnehavet inte längre är den självklara normen blir det mindre viktigt att påverka, och väsentligare att vara tydlig och vänta på sin tur vid makten.

Nybyggarkommissionen – och till ex-empel SNS:s utbildningskommission – är tecken i tiden. När den svenska konsensusapparaten inte längre fungerar måste andra gräva fram fakta och försöka skapa alternativa sakpolitiska program. Vi kommer att få se mer av det.