Mörker över medielandskapet
Chesterton gör detta i ett försvar av traditionen och av en bakåtblickande attityd som innebär att man ”ger sina röster åt den dunklaste av klasser: våra förfäder” samt i någon mån vägrar att underordna sig nutidens värderingar.
Att Axess magasin ägnar ett tema åt döden framstår åtminstone i den Chestertonska meningen som följdriktigt med tanke på det partitagande för traditionen som har gått som en röd tråd genom det sexåriga chefredaktörskap som för min del når sitt slut med detta nummer.
Det är min bestämda mening att tolerans och öppensinnlighet stimuleras och prövas på allvar i konfrontation med äldre tiders tänkande. Det kan naturligtvis tyckas ligga en paradox inbäddad i det faktum att det är först i förståelsen av och inlevelsen i äldre tiders livsvillkor och tankemönster som vi prövas i vår acceptans för det fundamentalt annorlunda och främmande.
dessvärre tycks utvecklingen i detta avseende olycksbådande. Fixeringen vid nutiden och dess värderingar märks inte minst i det svenska medielandskapet, vilket på senare tid har kommit att domineras av en alltmer förnumstigt moraliserande attityd gentemot äldre tiders kulturella uttrycksformer.
I någon mening kan man naturligtvis säga att denna utveckling avspeglar de likartade attityder som återfinns inom universitetsvärlden, där man inom inte minst humaniora har ägnat avsevärd energi åt att peka finger åt äldre tiders författare, filosofer och konstnärer, vilka åtminstone på ytan reproducerar sin tids fördomar och otidsenliga föreställningar – så som författare, konstnärer och filosofer i alla tider har varit dömda att i viss mån göra.
Också i detta fall finns det kanske anledning att erinra sig några ord från just Chesterton, nämligen hans påpekande om att ”utan utbildning finns en överhängande risk för att vi kommer att ta utbildade människor på allvar”.
Men obeaktat de illavarslande tendenserna i den akademiska världen, finns det skäl att frukta att den senaste tidens alltmer tilltagande tudelning mellan de publicistiska och akademiska sfärerna kommer att underblåsa snarare än undergräva de nutidsfixerades ”arroganta oligarki”.
när jag själv inledde min publicistiska bana för över två decennier sedan, som litteraturkritiker på Svenska Dagbladets kulturredaktion, var man som ny skribent anmodad att som ett slags inträdesprov skriva en understreckare. På den institution i Uppsala där jag vid den tiden var doktorand fanns det tillika flera mångåriga medarbetare vid Svenska Dagbladets kulturredaktion, till exempel Thure Stenström och Gunnar Brandell, den sistnämnde tidigare såväl kulturchef som Pariskorrespondent på tidningen och sedermera under sin tid som litteraturprofessor ryktbar för att diktera sina understreckare för en institutionssekreterare, medan han kedjerökande vandrade fram och tillbaka i tjänsterummet. På institutionen fanns därtill flera skribenter på Expressens, Dagens Nyheters och Upsala Nya Tidnings kultursidor.
som lars lönnroth (som själv har en bakgrund som både litteraturprofessor och kulturchef på SvD) påpekar i en artikel i föreliggande nummer av Axess magasin är den sortens dubbelarbetande akademiker numera en bristvara. På Svenska Dagbladets kultursida har merparten av de skribenter som har akademiska kopplingar sagts upp. Endast ett fåtal av de litteraturkritiker som man har behållit har överhuvudtaget skrivit en understreckare.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I sin nyligen utgivna bok om Dagens Nyheters kultursida, Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864–2012, konstaterar Åke Lundqvist att en liknande utveckling har präglat DN:s under det senaste decenniet. Dock bör det sägas att brytningen med skribenter med akademiska kopplingar där aldrig har skett på samma systematiska och bryska sätt som nu senast i det forna ”intelligensbladet” Svenska Dagbladet.
i den mån som Axess magasin har haft någon betydelse under mina år som chefredaktör, så har det, tror jag, varit just som motvikt till den här utvecklingen. Delvis har vi naturligtvis kunnat parasitera på den, i den bemärkelsen att behovet av en plattform där man inte faller till föga för nuets trender och dess tidsbundna värderingar har ökat för varje steg som de stora dagstidningarna har tagit i den motsatta riktningen.
Samtidigt är det uppenbart att vi har misslyckats i den meningen att den svenska utvecklingen inte på något sätt har kunnat hejdas eller ens stött på något mer organiserat motstånd. Men den kampen är kanske å andra sidan inte över än.