Ända sedan Émile Zolas in-lägg 1898 i Dreyfusaffären, ”J’accuse/Jag anklagar” har det tagits för givet att författare står till vänster. Visst har det funnits kända författare med konservativa värderingar – men de har bara undantagsvis pläderat för dem. Vänsterskribenter har anklagat, högerförfattare har tittat bort och skrivit om något annat.

Men i åtminstone ett land har det hela tiden funnits en politisk och litterär höger. Det gäller naturligtvis Frankrike. Den ideologiska spännvidden har alltid varit stor i fransk litteratur. Samtidigt har det funnits en kärlek till boken över åsiktsgränserna. Ingen fransk dagstidning skulle komma på tanken att likt Dagens Nyheter ägna en sommarserie åt att dissa moderna klassiker. Ideologikritiken som dominerar de svenska kultursidorna och stavas feminism och etnicitet är i fransk kritik bara ett av flera möjliga förhållningssätt. Den galliska förkärleken för en skarp formulering, en tankeväckande paradox är starkare än längtan att vara politiskt korrekt.

Frankrike är också spelplats för en av de märkligaste episoderna i 1900-talets litterära historia. Efter andra världskriget fick en kommitté av kända författare till uppgift att lista kolleger och artister som samarbetat med tyskarna: en smakdomstol med rätt att döda.

Kommitténs existens vittnar om att högerförfattare haft inflytande – men varför är de värda att läsas idag? När Anatole France (som Hjalmar Söderberg beundrade) firades för ett tiotal år sedan anmärkte en kritiker att det är lite tråkigt med författare som alltid har rätt. Dessutom kan man kanske lära sig mer av dem som hade fel.

Förkrigstidens högerförfattare är ingen enhetlig grupp, minst av allt litterärt. Huvudperson – och huvudproblem – är Louis-Ferdinand Céline (född samma år som Dreyfusaffären exploderade) som vid sidan av Marcel Proust är den moderna franska litteraturens ikon. Proust är tillbakablickande, språkligt elegant men inte alls så konservativ som ibland sägs. Han tema är han själv och hans tid. Céline är den språkliga förnyaren. Politiskt reaktionär, stilistiskt en framtidsman, besatt av sig själv och sin tid.

När fattigläkaren Destouches första roman Resa till nattens ände utkom 1932 blev erkännandet omedelbart. Céline, som den okände läkaren kallade sig när han skrev, föreföll förkroppsliga det nya århundradet. Céline syntes på alla premiärer (han älskade dans och dansöser), hans språk diskuterades, boken såldes med stor framgång också utomlands, bland annat blev det jätteupplagor i Sovjetunionen. En livslång plats på parnassen föreföll säkrad. Men Céline var sin egen rasande fiende. Hans ”pamfletter” (i själva verket tegelstenstjocka böcker) som utkom 1937–1941 går inte att se förbi. Célines antisemitism är ohöljt hatisk och på ett mycket obehagligt sätt uppblandad med hans läkarstudier i hygien.

Céline hade arbetat för Nationernas förbund men en mindre fridfull författare är svårt att tänka sig. Däremot var han ingen insmickrande nazist och han var inte samarbetsman för att göra det lätt för sig. Under kriget kallade han Hitler för ”en korv” och när det stod klart att tyskarna skulle förlora provocerade han avsiktligt motståndsrörelsen (som mördade hans förläggare).

I efterhand framstår Céline som en litterär en-mansrevolution (somliga skulle säga katastrof), men han var inte i vedertagen bemärkelse konservativ. Han var mot allt och alla, också sina få vänner. Kanske kunde han bara skapa när han kände sig motarbetad. Hans antisemitism var så språkligt våldsam att nazisterna i Paris undanbad sig hans sällskap. Samtidigt var han småskuren. Han drog sig inte för att klaga på att han inte fick en läkartjänst som han påpekar gick till en jude.

Han var inte den ende kollaboratören men hans högerkolleger föredrog mer upphöjd retorik. De mest kända är Pierre Drieu la Rochelle, Henry de Montherlant och Paul Morand. Här finns också namn som Jacques Chardonne, Abel Bonnard och den ökände Robert Brasillach som i egenskap av redaktör för den famösa dagstidningen Je suis partout fungerade som ockupationsmaktens kulturella fältmarskalk.

Vid krigsslutet ville få kännas vid dessa personer – ändå läses de fortfarande. Vad är det som lockar?

Drieu la Rochelles mest kända roman är Lefeu follet som Louis Malle filmade 1963 (Tag mitt liv). Att Malle, som i flera filmer berättat om nazisternas ockupation ur ett judiskt perspektiv valde att filmatisera en roman av kollaboratören Drieu la Rochelle kan tyckas egendomligt. Men Tag mitt liv handlar om självmord, ett tema efterkrigstidens existentialism gjort aktuellt. Drieu la Rochelle var en antihjälte senare generationer kan känna igen sig i. Snobbig, självmordsbenägen, ofta förälskad, ännu oftare olycklig. Han introducerade Luis Borges för fransk publik, svärmade för Mussolini, festade på tyska ambassaden, funderade på att gå in i tyska armén för att kunna dö en ärofull död i Finland, bad att få ansluta sig till motståndsrörelsen, räddade sannolikt ett par judar (bland dem författaren Jean Paulhan) för att 1945 ta sitt liv mitt i arbetet på en bok om van Gogh.

Hans vänner har vittnat om att han redan som ung var självmordsbenägen och kanske avgjorde inte nazisternas nederlag hans död, men Drieu la Rochelle har kommit att bli urbilden för en konservativ intellektuell som hamnade i en återvändsgränd.

Gemensamt för tidens högerförfattare var deras extrema individualism men också en viss fåfänga som tyskarna spelade på. Många åkte villigt till bokmässor och konstutställningar i Tyskland och lät sig fotograferas sida vid sida med nazistiska ledare. Så klumpig var inte Paul Morand (född 1888), den fysiskt och språkligt elegantaste av högerförfattarna. Som ung kände han Marcel Proust som han träffade på Ritz där han också mötte sin hustru. Morand hade kunnat vara en gestalt i Prousts romansvit: atlet, diplomat, språkbegåvad, sensuell och intelligent. Hans tidiga texter är en egensinnig blandning av sensualism och resereportage. Han utforskade världen och könet. Språket är ledigt, precist, otåligt. ”I min ungdom skrev jag som en fågel sjunger”, sade han senare.

Som diplomat färdades Morand från land till land, från kvinna till kvinna. Alltid nyfiken, alltid uppmärksam. Han verkar ha levt livet som en fest och när arbetet var tråkigt skrev han en ny bok. Redan innan fyllda 30 var han en framgångsrik författare, angenämt insvept i en aura av dekadans. På amatörfilmer ser han ut som en professionell atlet. Han ler mot kameran innan han dyker i bassängen, kastar sig upp på hästen eller höjer tennisracketen.

1900-talets stora passerar förbi i hans anteckningar: Picasso, Léger, Stravinsky, Cocteau, Jacob, Brancusi. Han och målaren André Derain tävlade i var sin Bugatti vem som kunde köra snabbast från ett Pariscafé till katedralen i Rouen. Någon vecka före sin död, 1976, reste han i rasande tempo Europa runt, på jakt efter ännu en upplevelse.

Politiskt körde han i diket långt innan dess. Morand lämnade franska UD 1929, tio år senare återinträdde han i tjänst. Senare förklarade han att han hade velat göra något för sitt land. När krigsutbrottet kom var han i London, varifrån han på eget initiativ tog sig till Vichy istället för att stödja de Gaulle.

Efter kriget hamnade han i Schweiz, utfrusen av den nya regeringen och de nya kritikerna. Ändå fortsatte han att skriva och långsamt började hans böcker åter läsas. Philippe Sollers har sagt att ”i fransk litteratur finns Proust, Céline och sedan Morand”. de Gaulle satte stopp första gången Morand var föreslagen till Franska akademien men 1968 avstod de Gaulle från att protestera och Morand kunde dra på sig uniformen. Då sades att hans litteratur djupnat, vilket Morand kommenterade med ”gravar är alltid djupa”.

I en sen intervju talar han om sin oro över ”den vita rasens försvinnande”, vilket verkar egendomligt eftersom han var en av de första som skrev på franska om svart kultur, från Kongo till Harlem. Men Morand syftade på att han sörjde att den värld han kom ifrån var på väg att försvinna.

På 1950-talet började en grupp unga författare, bland dem Michel Déon (född 1919) att odla bekantskapen med Morand, Chardonne, och andra i den äldre generation vars agerande under kriget gjort dem onämnbara. Bägge parter smickrade varandra. 30-talsförfattarna behövde sina unga beundrare för att återvända i strålkastarljuset, de unga behövde något att ställa emot existentialisternas dominans. Vad de unga författarna framförallt beundrade var stilen. ”Bortskämda barn är aldrig lyckliga, så jag är pessimist”, sade Morand. Sådana formuleringar lockade när Camus och Sartre skrev den allvarliga dagordningen. Däremot undvek de unga konservativa att tala om Céline: Hur ska man vårda minnet av en rasande antisemit som kunde skriva?

De nya beundrarna som kom att kallas Les hussards. Namnet kom från Roger Nimiers roman Le hussard bleu. Rörelsen bestod i ungefär 20 år och hade sitt geografiska centrum i samma kvarter som existentialisterna, alltså kring Saint-Germain-des-Prés. Man bodde på enkla hotell och åt gärna gemensam middag på en restaurang med det provokativa namnet Aux Assassins (Hos mördarna). Huvudmotståndare var Jean-Paul Sartre och Charles de Gaulle, därmed sagt att rörelsen var både litterär och politisk. Gruppen lyckades nylansera de äldre författarna men blev aldrig speciellt inflytelserik idémässigt och ett försök på 1980-talet att knyta an till Hussarderna gick rätt spårlöst förbi. Men deras idoler, födda i slutet av 1800-talet, har visat sig desto mer långlivade. Kanske är det just deras ironi och förmåga att strunta i det politiskt korrekta som får nya generationer av läsare intresserade.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Men det behövs också generösa läsare. President François Mitterrand, som hade ett glödande litteraturintresse, talade varmt om Jacques Chardonnes (1884–1968) böcker trots att författaren tillhört extremhögern och varit kollaboratör. Mitterrand gillade också Pierre Drieu la Rochelle och Maurice Barrès. 2001 filmade Olivier Assayas en av Chardonnes böcker. Morands romaner kommer ut i nya upplagor, Montherlant läses fortfarande.

Den kommitté som dömde kollaboratörerna är värd sin egen berättelse. Comité national des écrivains som uppstått 1940 som en litterär del av motståndsrörelsen fick efter krigsslutet i uppdrag att granska författare och artister som samarbetat med nazisterna. Louis Aragon och Jean Paulhan var tongivande, också Sartre ingick. Det visade sig snabbt svårt att vara politisk domstol. Ett samarbete med tyskarna som 1945 kunde resultera i en dödsdom gav året efter sex månaders fängelse. En del kända samarbetsmän arresterades. Chardonne fick sitta fängslad – men bara i sex veckor. Andra slapp straff. Céline som flytt till Danmark råkade i praktiken värst ut i sin landsflykt – men så erkände han aldrig att han hade haft fel utan såg sig som ett offer.

Den ökände samarbetsmannen Brasillach dömdes till döden av vanlig domstol för ”intellektuella brott”. de Gaulle vägrade benåda honom (Brasillach porträtteras kritiskt i Truffauts film Sista tåget) men hans skrifter är fortfarande tillgängliga.

Att Céline och de andra överlevt den stora glömskan beror inte på deras politiska åsikter utan på att de kunde skriva. Men deras verk hade knappast överlevt utan den franska generositeten mot oliktänkande. Motståndsmannen Paulhan gav ut Célines nya verk. François Truffaut läste både Brasillachs och antisemitens Lucien Rebatets teater- och filmkritik.

Arvet från högerförfattarna kan sammanfattas i två punkter: att skriva väl och inte tänka som alla andra.

I det långa loppet besegrade stilen politiken.