I Johannesevangeliets åttonde kapitel kommer fariséerna till Jesus med en äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning. De tänker stena henne enligt Mose lag, men frågar först Jesus om hans åsikt i fallet.

”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen”, blir svaret, varpå männen dryper av en efter en.

När det handlar om sex är ingen människa utan synd. Vi tror kanske att vi har avlägsnat oss från den gammaltestamentliga moralen, men könslivet är lika kodifierat som det alltid har varit, det kollektiva intresset för individens böjelser lika påträngande. Endast påbuden varierar över tiden.

Moses ersattes av Malena, sektledaren av sexologen, men efter några decenniers swing har de viktorianska attityderna kommit tillbaka, burna av massmedier som flyhänt kombinerar för dagen korrekta samlevnadsprinciper med offentlig stening.

Under 2010 släppte alla spärrar. Affärer som Tiger Woods, prinsessan Madeleines pojkvän, Sven Otto Littorin och Carl XVI Gustaf piskade upp sällan skådade vågor av indignation. På ena vågtoppen det feministiska raseriet mot män som – enligt rykten – bryter mot den moderna regelboken. På andra vågtoppen raseriet mot medier som lättar på förlåten till det mest privata och förbjudna.

Vilken av de två positionerna folk hamnar i är lika ofta en fråga om politiska preferenser som moraliska. De som gillar monarkin och dess motvillige monark förfasade sig över journalisterna. De som gillar socialdemokratin förfasade sig över Sven Otto Littorin.

Politiska intressen har varit så till den grad insyltade i debatterna att det blivit nästan omöjligt att urskilja principfrågorna. Här är därför ett försök att se kyligt på fenomenet med sängkammarjournalistiken, där otrohet har blivit ett värre brott än inkompetens och korruption.

De privata relationernas intåg i svensk journalistik var en olycka som väntade på att hända, med tanke på den hysteri som länge präglat anglosaxiska medier. Som jag ser det finns fyra bakomliggande faktorer.

1. Globaliseringen skapar en massmedial kapplöpning mot botten. Om det publiceras skit på ett ställe kommer skiten snart att publiceras överallt.

2. Produktionen av kunskap, mening, sammanhang och budskap har till stor del flyttat från journalistiken till pr-branschen.

3. Allting är numera underhållning, eftersom marknadskrafterna dikterar villkoren för medieproduktionen.

4. Sverige förblir ett extremt land, lika fundamentalistiskt i jakten på den perfekta jämställdheten som en gång i sin lutheranska militarism.

Det som skapat sexmoralpaniken i svenska medier är en säregen kombination av marknad och politik, av höger och vänster. Detta är orsaken till att fenomenet blivit så svårt att göra upp med; de flesta människor föredrar att bara skälla på det ena eller det andra.

Mekanismerna har varit likartade i de aktuella fallen. Utländska medier eller anonyma källor sprider ett mer eller mindre välgrundat rykte om otrohet. Kvällstidningarna citerar, och släpper loss en armé av svärande krönikörer. Bloggosfären kokar över. När kalabaliken är ett faktum tvingas tv, radio och morgontidningar ut på banan.

Feminismen är fikonlövet. Kommentatorerna rasar om kungens kaffeflickor, ministerns påstådda sexköp, golfstjärnans birdies och prinsessvännens överklassiga svekfullhet. Egentligen handlar det inte om jämställdhet, utom om kommersialism, bigotteri och politiska kampanjer som måste förses med lite schyst fernissa.

Aftonbladet har jobbat sig ner i en klass för sig, genom dess särskilda kombination av publicistiska, politiska och pekuniära refl exer. Skiten säljer som smör, och kan man nita LO:s motståndare på köpet så desto bättre.

Man behöver inte ha något till övers för vare sig monarkin, moderaterna eller sexmissbrukande golfare för att oroas över denna utveckling. Där man flår stora fiskar kommer man snart att flå små.

I stort sett vilken offentlig person som helst riskerar att få se sitt familje- och sexliv som en följetong på löpsedlarna. Det öppnar för häxjakt och ett ytterst otrevligt samhällsklimat, byggt på principen ”don’t suspect a friend – report him”.

Förr var det svartrockar som förföljde folk i moralens namn. Nu är det chefredaktörer, eller publishers som allt fler föredrar att kalla sig när annonsavdelningarna tar makten över redaktionerna. Den förste att pegga upp för en tur genom ruffen var Tiger Woods. Han bjöd onekligen på stor underhållning med reklamslogans som:

Just do it!

Go on. Be a Tiger

It’s what you do next that counts

Det var världsrekord i komik, ända fram till den svenske kungens presskonferens i älgskogen. Endast ett helgon med hjärta av sten kunde väl avstå från att följa sådana dramer.

Men handlade det om frågor som hörde hemma i offentligheten? Hade det begåtts något brottsligt? Hade någon utanför familjekretsen med detta att göra? Nej.

Pr-branschens expansion är en del av fenomenet. Det informationsförädlande arbete som tidigare gjordes på redaktioner görs nu på pr-byråer, ofta av samma personer som förut. Effekterna av denna nyordning är inte svartvita, men just när det gäller sängkammarjournalistiken finns ett par trista aspekter.

Avlövade redaktioner går downmarket. Att vidarebefordra andrahandsuppgifter om någon makthavares otrohet är billigt, precis som uppstötningarna från de krönikörer som tar historierna ett steg till.

I nästa skede får pr-konsulterna recensera offrets ”krishantering”, med samma vällust och sadism som juryn i Idol. Ytan, konfl ikten och underhållningsvärdet blir allt – om det är sant eller relevant spelar ingen roll.

För 70 år sedan styrdes Sverige av en statsminister som hette Per Albin Hansson. Han hade två fruar och två familjer. I Skåne fanns sambon och tryggheten Sigrid Vestdahl, i Stockholm fanns hustrun och kärleken Lisa Norlén.

I början av relationen med Sigrid skrev Per Albin till henne: ”Vi skola ju också trotsa världens fördomar och dålighet (…) Jag vet att du ska slåss jämte mig för vår rätt att älska rent och ädelt (…) I vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga.”

I alla år levde de ogifta. Hemligheten upptäcktes efter Per Albins död 1946, när regeringen diskret kompenserade Sigrid för den änkepension hon annars hade missat.

Med Lisa gifte han sig däremot, och fick två flickor under ett tolvårigt äktenskap samtidigt som han behöll sin ursprungliga familj. Man behöver inte betvivla att Aftonbladet modell 2010 hade gjort processen kort med en livslögn av det slaget.

Rätt eller fel? Det vi kan konstatera är att Per Albin höll Sverige utanför andra världskriget, räddade landet från fascism och massarbetslöshet, lade grunden för folkhemmet, välfärden och ett sekel av socialdemokratisk dominans. Vägde detta facit möjligen tyngre än det tvivelaktiga familjelivet?

Här finns en del givna slutsatser, apropå affärer som Littorin. Vuxna männi skors privata och frivilliga relationer mår bäst av att vara privata, för skrapar man lite på ytan är bara de onormala normala. Politiken mår bäst av att utgå från sakfrågor.

Att publicera uppgifter om en ministers sexköp vore rätt och riktigt eftersom det är ett brott, om man har bevis. Att skriva artikel efter artikel om ministerns uppslitande vårdnadstvist (Aftonbladet), eller hans ”sex-chatt med okända kvinnor” (Expressen), var det inte.

Högerpartiet hanterade i vanlig ordning fallet Littorin som en ren pr-fråga. Men när Helle Klein i Aftonbladet skrev om ”Nya moderaternas iskalla förljugenhet” klirrade det ändå i glashuset: ”Aftonbladet valde att vänta med publiceringen om Littorins påstådda sexköp dels på grund av hänsyn till en man som känslosamt talat om sin svåra vårdnadstvist, dels på grund av att ge den utpekade chans att i lugn och ro kommentera.”

Den meningen innehöll lika många glidningar på sanningen som Littorins famösa presskonferens. Det var väl inte direkt ”lugn och ro” när Aftonbladet konfronterade ministern med anklagelsen under den glödheta politikerveckan. Det var knappast av ”hänsyn” som man väntade med att säga B när man hade sagt A.

Antingen sög Aftonbladet på karamellen för att dominera nyhetsflödet under Almedalsveckan. Eller också – vilket är troligare – var tidningen osäker på halten i anklagelsen om ett preskriberat, fyra år gammalt brott. Först när man hamnade på defensiven valde man att lägga korten på bordet.

Det är ett framsteg att sexköp i princip inte betraktas som socialt acceptabelt i Sverige. För övrigt var rötmånadsbataljen Aftonbladet vs. Littorin rena katastrofen, inte bara mänskligt utan för nivån på en viktig valrörelse, för den svenska pressen och det politiska systemet.

I ett jämnare läge kunde en sådan kampanj ha avgjort valet. Vill vi ha det så? Ska anonyma uppgifter om kungens eventuella älskarinnor avgöra frågan om Sveriges framtida statsskick? Sexjournalistiken är som en bilolycka. Man kan inte låta bli att titta. Men snart ligger vi alla i samma baksäte, och det finns inga bromsar på bilen.