Multikulturalismen hotar individens rätt
STRANGE FRUIT
WHY BOTH SIDES ARE WRONG IN THE RACE DEBATE
KENAN MALIK
Oneworld 2008
hatet mot muslimer
andreas malm
Atlas 2009
I ett tal som han höll under urbefolkningarnas år 1992 sade den dåvarande generalsekreteraren i FN, Boutros Boutros-Ghali: ”Vi håller på att upptäcka de ’nya mänskliga rättigheterna’, vilka inkluderar, först och främst, kulturella rättigheter.” Och han tillade: ”Vi kan rentav säga att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter om inte kulturell autenticitet bevaras.” De flesta instämmer kanske i det behjärtansvärda i att skydda utsatta urbefolkningar och marginella folkgrupper. Att det låg varmt om hjärtat för Boutros-Ghali, som själv tillhörde den rätt trängda koptiska minoriteten i Egypten, var tydligt. Respekten för minoritetsrättigheter är avgjort av största betydelse. Konsekvenserna blir tydligare och mera problematiska när detta skydd förs över till större och mera sammansatta grupper.
Etnifieringen av de mänskliga rättigheterna är detsamma som upphävandet av dem. Detta blir särskilt tydligt i Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam, som i den religiösa och kulturella toleransens namn helt enkelt underkänner exempelvis yttrandefrihet, rätten att konvertera och kvinnors jämställdhet som mänskliga rättigheter.
Postmodernistisk och postkolonial teoribildning har bidragit till att luckra upp respekten för individens rätt till sitt eget liv och samvete. Konstaterandet att vi alla lever i en viss kultur, att det språk och den civilisation på och inom vilka vi uttrycker oss kan vara mångskiftande och bygga på olika mer eller mindre åldriga traditioner har gått från att vara rent beskrivande till att bli föreskrivande: din kultur är din identitet. De mest extrema teoretikerna underkänner rentav möjligheten till oberoende vetenskaplig forskning. Allt, även kärnfysik och matematik, sägs vara kulturellt bundet. Men vad är kultur? Till vilken kultur hör en kurd född i Sverige av föräldrar som är ateister? Registreras hon bland landets muslimska invandrare av andra generationen? Har en 70-årig svensk man mera gemensamt med en etniskt svensk tonåring som lyssnar på hiphop än vad denna tonåring har med jämnåriga invandrarkillar, som lyssnar på samma musik? Kulturer har aldrig varit avskilda, enskilda, rena och separata. Också de mest ursprungliga kulturerna är från början kontaminerade av möten, korsningar, överlappningar och förändring över tiden.
De som vill separera och skydda vissa kulturer, vare sig det är på Samoa eller i Quebec, i namn av religion eller språk eller mera diffus etnicitet, kommer bara att kväva dessa kulturers livsgnista. Hela idén med multikulturalism är förfelad, eftersom den bygger just på tanken att grupper ska ha rätt till något som aldrig funnits, alltså separata traditioner, språk, tro och så vidare – det är frågan om en mera sofistikerad form av apartheid – men tanken på att ”bekämpa” multikulturalismen med hänvisning till någon inhemsk, äkta ursprungskultur är lika förfelad den. Intressant nog är det via multikulturalismen som nationalismen åter gjorts möjlig – och grunden till dessa idéer om kulturers unicitet bidrar till att återupprätta idéer om mänskliga raser som reellt förekommande. Vänstern och postkolonialismen öppnar för rasismen – och de mera traditionellt rasistiska grupperna på högerkanten tackar och tar emot.
Kopplingen mellan multikulturalism och rasism görs elegant och övertygande i den brittiske författaren Kenan Maliks bok Strange Fruit. Why Both Sides are Wrong in the Race Debate. Kenan Malik, som föddes i Indien och växte upp i Manchester, har studerat neurobiologi, vetenskapsfilosofi och historia. Han var tidigare verksam som forskare i experimentell psykologi, men är sedan flera år en av Storbritanniens mest betydelsefulla debattörer och en konsekvent kritiker av den multikulturella indelningen av människor i olika etniska grupper. I sin ungdom var han en hängiven marxist och deltog i dåtidens antirasistiska arbete, men när Rushdieaffären satte fart 1989 upptäckte han, som då ännu var i 20-årsåldern, att något gått allvarligt fel i den antirasistiska diskursen: att de som förut slagits för allas lika rätt, trots eventuella utseendemässiga och konfessionella olikheter, plötsligt började kräva särlagstiftningar för sina egna intressen. Kenan Malik tillhör dem som skarpast kritiserat begreppet ”islamofobi”.
Hans bok är mycket tydlig då den pedagogiskt går igenom själva rasbegreppets historiska ursprung. Hur den linneanska taxonomin bidrog till att man kunde kartlägga mänskliga skillnader och dela in oss i rasgrupper efter utseendemässiga karaktäristika. Malik beskriver de sekellånga debatterna kring hur pass statiska dessa raser är – om miljön skapar dem, så att afrikaner som flyttar till Europa efter hand blir utseendemässigt alltmer europeiska, eller om det rentav av är så att helt olika skapelser ligger bakom de olika rasernas upphov, så att exempelvis östasiater och afrikaner över huvud taget inte tillhör samma art som vi. Som ursprung till dagens multikulturalism och vurm för bevarande, alltså i praktiken separation, av olika kulturer identifierar Malik Herders romantiska syn på etnicitet: mänskligheten har inte en gemensam medfödd identitet, utan vi är alla kulturellt betingade. Endast i sann kultur kan sanna människor utvecklas. Sant och äkta betyder oblandat, och helst helt oberört av moderniteten. Det är i linje med sådana uppfattningar som Australiens aboriginer kan göra anspråk på kängurun som deras egen ”intellectual property” – vilket skedde i en rättegång mot flygbolaget Qantas användning av den som sin logotyp häromåret – och indianer i USA kan kräva att vissa forskningsprojekt helt avbryts av hänsyn till att deras traditioner är likvärdiga med modern vetenskap.
Boken innehåller flera bisarra exempel på hur särlagstiftningar skapar problem i samvaron mellan människor. Samtidigt är den Indienfödde antirasisten Malik inte blind för att det också förekommer diskriminering. En del av excesserna i särlagstiftningar är reaktioner på flera århundraden av förtryck och diskriminering. Detta är också problem som inte försvinner bara för att man från en dag till en annan bestämmer sig för att vara färgblind.
Idag vet vi att variationerna i det mänskliga genomet är så små att det är omöjligt att på vetenskaplig grund hålla fast vid de traditionella raskategorierna. Intressant nog är Malik samtidigt rasrealist i den bemärkelsen att han visst menar att det finns etniskt och genetiskt urskiljbara grupper och att indelningen kan vara fruktbar exempelvis när det gäller medicinsk forskning. Men är begreppet ”ras” verkligen användbart i det sammanhanget? Malik är mycket noga med att påpeka att varhelst vi ser skillnader, gäller det att vi frågar oss för vad de är betydelsefulla, och i vilket sammanhang. En ljushyllt britt behöver en annan solskyddsfaktor än en indier, exempelvis. Laktosintolerans är vanligare i vissa etniska grupper än i andra. Beroende på vilka parametrar som tillmäts betydelse skulle man kunna dela in mänskligheten i flera tusen eller miljontals olika raser – vilket emellertid skulle bli extremt opraktiskt. Malik menar att det kan vara fruktbart att i exempelvis medicinsk forskning praktiskt använda sig av de indelningar vi gör av mänskligheten i olika grupper, men att göra det i fullt medvetande om att indelningarna är först och främst sociala, snarare än naturliga.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Maliks bok är en sällsynt intelligent hyllning till upplysningen som mänsklighetens gemensamma arvedel. Han smular sönder vidskepelse och fördomar och framhäver vikten av att vi alla behandlas lika trots våra olikheter, inte olika av hänsyn till dem. I denna tid då intoleransens representanter flyttar fram sina positioner med hänvisning till postmodern och postkolonial teori och rasismen göds i multikulturalismens namn är Kenan Malik en av de viktigaste försvararna av förnuftet, likheten inför lagen och de mänskliga rättigheterna.
Det är symptomatiskt att den glasklare antirasisten och begreppskritikern Kenan Malik inte tillhör dem som tas upp i Andreas Malms nya bok Hatet mot muslimer. Här handlar det om att tydliggöra islamofobin, alltså det irrationella hatet eller motviljan mot islam och muslimer, som olyckligtvis också ingår i de kluster av fördomar som bidrar till att deformera våra världsbilder. Det är ett viktigt ämne – även om jag, likt Malik, har invändningar mot själva termen ”islamofobi”. Dessvärre klarar inte Malm att resonera över sina nästan 700 sidor på ett sätt som bidrar till fortsatt debatt. Men fortsatt debatt är kanske inte vad han vill ha? En tydlig känsla som jag personligen får vid läsningen av hans bok är att han hellre än att föra ett utvecklande samtal vill täppa till truten på alla som inte håller med honom. Undertecknad debatterade själv om islamofobi-begreppet med honom i DN i fjol, något Malm förbigår med tystnad, eftersom han inte verkar kunna argumentera i sak mot min uppfattning den gången. Det skulle inte vara värt att nämna, om det inte vore för att Malm dels refererar andra delar av den debatten, dels hänvisar till en essä jag skrev om islamisk imperialism – dock utan tyngre argument mot riktigheten i den texten heller.
Detta är kännetecknande för Malms argumentation, vilken han själv beskrivit, men då med omvända förtecken: ”En favoritteknik hos islamofober är att leta upp en muslimsk ledare, företrädesvis någon ultraextrem islamist, som sagt eller gjort något vansinnigt, hålla fram honom och säga: Se! Se!” Exakt så uppträder Malm själv, fast mot ”högern” och ”liberalerna” som glatt packas ihop med fascister och serbnationalister. De nyanserade, de som komplicerar situationen, de som vill föra ett konstruktivt samtal bortom stereotyper och slagord intresserar inte Malm, utan enbart de grövsta och det absurdaste. Islam ska bedömas utifrån höjdpunkterna i sin historia – västerlandet, och särskilt ”liberalismen”, utifrån sina mörkaste stunder och sina största misslyckanden.
Det är viktiga saker Malm behandlar, och det vore välbehövligt med ett vidare grepp om ämnet också utifrån svenska erfarenheter. Dessvärre förspiller han chanserna, först och främst genom sin demagogiska ensidighet, men nästan ännu mer genom sin stil: en bok som är 700 sidor tjock, och vars huvudsakliga innehåll är referat av vad andra skrivit och sagt är inte mer än ett halvafabrikat. Sannolikt är det bristen på konstruktivitet och substans i den övergripande tesen som gjort att boken har fått svälla upp så osannolikt mycket. Att läsa Malm är som att lyssna till en malande besserwisser som hela tiden sitter och kommenterar och förklarar allt som händer på TV eller varenda nyhet i morgontidningen.
Några viktiga iakttagelser gör han: Islamofobins syn på islam som något oföränderligt motsvaras exakt av de fanatiskaste islamisternas syn på sin egen religion som evigt oföränderlig – de framhäver rentav gärna samma element, som påståendena att religion och politik är oskiljaktiga i islam, eller vikten av sharia.
En annan, och om möjligt än viktigare sak, är ifrågasättandet av hur vi egentligen kategoriserar muslimer i våra västerländska samhällen. Här är han på en linje som ligger nära både min och Maliks, och som måste mynna ut i konstaterandet att det är orimligt att just denna, extremt heterogena, invandrargrupp ska betecknas med en religiös samlingsetikett – något ingen annan grupp, vare den naturlig eller konstruerad, är utsatt för. Av exempelvis alla de iranier jag mött i mitt liv har knappast någon varit religiös – på vilka grunder räknas de som ”muslimer” i invandrarstatistiken? Detta är ett bruk som måste upphöra, det är i grunden lika orimligt som att exempelvis latinamerikaner skulle kategoriseras som ”katolska invandrare”.
Andreas Malm använder sina intellektuella verktyg så genomskinligt instrumentellt att han dock lyckas göra sin bok helt tandlös. Samtidigt som han komplicerar och fragmentiserar bilden av islam så till den grad att själva religionen knappt verkar existera, skriver han fram en massivt rasistisk västvärld. Där gottar sig liberaler och fascister tillsammans i hat och fördomar, vilka Malm – helt utan kontakt med verkliga historiska händelser – påstår fortplantats ända sedan senantiken och in i våra dagar.
De enda som kommer att ta till sig detta verk är de som redan står på samma barrikader som han – alla andra gör klokast i att hellre läsa exempelvis Malik, som ger en lika komplex som klart intelligent bild av samtidens skeenden och the clash of prejudices, baserat på egna kunskaper och erfarenheter, inte på tusentals halvsmälta läsefrukter.
Författare.