Nyligen dog Roberto Calasso i sitt hem i Milano. Han förtjänar att uppmärksammas av flera skäl.

Han föddes i Florens 1941 och blev tidigt intellektuellt inriktad. Hans morfar var förläggaren Ernesto Codignola. Det var i Codignolas bibliotek som Calassos passion för litteratur väcktes, först via en billighetsupplaga av Svindlande höjder. På sin trettonde födelsedag fick Calasso den franska Pléiade-utgåvan av Prousts På spaning efter den tid som flytt, som han läste glupskt. Han tog sin kandidatexamen i engelsk litteratur under ledning av en annan litterär gigant, Mario Praz och skrev en avhandling om 1600-talsförfattaren Thomas Brownes teori om hieroglyfer. Hieroglyfer – eller tanken att språket utgörs av bilder – kom att bli ett konstant tema genom Calassos hela verksamhet. Efter tiden i Rom flyttade han till London, där han kom att tillbringa hela dagar på British Library och Warburg Institute.

År 1962 grundade Calasso, tillsammans med litteraturkritikern Roberto Bazlen och översättaren Luciano Foà, förlaget Adelphi. Bazlen – som dog redan 1965 – var till en början förlagets drivande kraft och en inspirationskälla för Calasso, som tillägnade honom sin sista bok.

Under 1970-talet rönte Adelphis kataloger stort intresse i Tyskland, Frankrike och USA. Samtidigt betraktade den italiens­ka vänsterintellektuella kultursfären förlaget med misstro, det ansågs irrationellt, nihilistiskt och snobbigt. Från 1980-talet släppte dock misstron alltmer.

Calasso kom att ägna sitt liv åt förlaget. Från 1971 var han redaktionschef, från 1990 vd och från 1999 styrelseordförande. Det var hans förtjänst att författare som Joseph Roth, Robert Walser, Karl Kraus, Thomas Bernhard, Sándor Márai, Emil Cioran och Joseph Brodsky introducerades för en italiensk publik. (Calasso tog till och med hand om Brodskys skrivmaskin av modellen Olivetti 22.) Genom sitt ordförandeskap i det internationella Alexander Lernet-Holenia-sällskapet spelade han dessutom en aktiv roll i att återupptäcka idén om en specifik centraleuropeisk litteratur.

Calassos litterära gärning är monumental, labyrintisk och ofärdig. Han skrev ett antal egna böcker. La rovina di Kasch (1983) innehåller historier och legender som har offret som tema. Ka (1996) handlar om det vediska Indien; K. (2002) om Kafka; Il rosa Tiepolo (2006) berör venetiansk konst under 1700-talet; i La folie Baudelaire (2008) avhandlas senromantikens efterdyningar och L’ardore (2010) är en samling essäer om Vedaskrifterna.

Kadmos och Harmonias bröllopsfest (1988) är den enda av Calassos böcker som har översatts till svenska. Den behandlar den grekiska mytens relevans för den moderna människan. Mytologin utgjorde för Calasso ett land av gåtor som ska läsas snarare än lösas, ett territorium balanserande mellan ordning och oordning. I hans ögon var den eviga motsättningen mellan det okända och det kända all litteraturs kärna.

Vi kan gott föreställa oss att han hade tyckt om att definiera sig själv, både som författare och förläggare, som en modig ”mytograf”, så som denne framställs i ett avsnitt av Kadmos och Harmonias bröllopsfest: ”Mytografen lever i ett permanent tillstånd av kronologisk svindel, som han låtsas hantera. Men medan han på ett håll får ordning på generationer och dynastier, som en gammal betjänt som känner familjehistorien bättre än herrskapet själv, så kan du vara säker på att på ett annat håll blir allt rörigare och trådarna ännu mer sammanblandade. Ingen mytograf har någonsin lyckats få ordning på sitt material­ i en sammanhängande sekvens, men alla har föresatt sig att skapa ordning. På så sätt har de varit trogna myten.”