De drygt sexton milen mellan den tysk-tyska gränsen Helmstedt-Marienborn i Niedersachsen och Västberlin var alltid lika sega. Under åren 1975 till 1989 färdades jag längst denna mest kända transitsträcka minst tre-fyra gånger om året. Men det lönade sig. Västberlin under kalla kriget var den mest kulturellt dramatiska och intellektuellt fängslande storstad jag någonsin upplevt. Spänningen mellan den lokala politiken och de inte alltid väl överlagda tillropen från regeringen i det avlägsna Bonn och den kalla konfrontationen mellan stormakterna i denna frontstad var i många avseenden en fruktbar jordmån för politiska utspel där det fick bära eller brista. Här fördes de intensiva debatterna utan skygglappar; här blomstrade en avantgardistisk kultur bland annat inom kvinnofilmen.

Att åka transitsträckan med bil, som var mitt sätt att resa, var alltid en upplevelse med stark symbolkaraktär, något som en flygresa där man bara dimper ned aldrig kan erbjuda. I Helmstedt lämnade jag bokstavligen väst och den demokratiska friheten för att genomkorsa en diktatur – fiendeland – under drygt två timmar innan jag nådde frihetens yttersta utpost. Det var alltid lika pirrigt – vad skulle jag ta mig till om jag fick motorstopp. Mobiltelefon fanns inte.

Elva år före murens fall, år 1978, hade jag tillryggalagt transitsträckan för att intervjua en östtysk kvinnlig filmfotograf och god vän i östra Berlin. För att göra det hela litet roligare gjorde jag något som jag då inte visste var strängt förbjudet. Några mil före Berlin avvek jag och började köra omkring på östtyska landsbygden – jag kände till alla gränsövergångar och hade bestämt mig för en annan än den jag anvisats. Det var vid jultid och de nedgångna förkrigshusen utstrålade kyla i de trista samhällen jag åkte igenom. Här och där hängde en girland, vinden ven om de få ljusen på granarna och de röda upplysta stjärnorna var av sovjetiskt snitt.

Det var beklämmande och jag började ångra mitt tilltag. Få människor var utomhus men de som såg min röda Mini med svenska nummerskyltar såg inte särskilt tilltalade ut. Då jag kom fram till min utvalda gränsövergång blev jag inkallad på kontoret och förhördes av några tungt beväpnade gränssoldater: Varför hade jag avvikit från den tillåtna transitsträckan? Men det rådde julstämning – jag fick köra vidare till min intervjuperson där jag även skulle övernatta. Innan jag hann säga något frågade hon varför jag inte kört som jag skulle: ”Du hade tur att du inte blev kvarhållen över natten.” Övervakningen i DDR var total.

Natten den 9 november 1989 var jag åter på väg från min bostad i Bad Schwalbach väster om Frankfurt/Main till en konferens i Västberlin och i direkt anslutning till denna skulle jag fortsätta till Stockholm för ännu en konferens. Jag hade – som vanligt – kommit iväg för sent och när jag anlände till gränsen, Helmstedt-Marienborn, var det över midnatt. På bilradion hade jag hört att muren öppnats i Berlin; först senare fick jag veta att den första personen från DDR som överhuvudtaget gått över den tysk-tyska gränsen var narkosläkaren Annemarie Reffert och hennes 15-åriga dotter Julianne bosatta nära Magdeburg. Klockan 21.15 var de ensamma om att åka över gränsen till Helmstedt där de körde en runda innan de åkte hem igen.

Under de sena kvällstimmarna spred sig nyheten om slopandet av gränsövergångarna med ilfart. Då jag själv kom till Helmstedt-Marienborn drygt tre timmar senare (den 10 november) kunde jag inte tro mina ögon – tutande bilar på platsen framför övergången, ropande och skrattande människor, glittrande levande ljus och smällande champagnekorkar högt i luften. Att ”något” skulle hända anade man sedan den 9 oktober och demonstrationen i Leipzig, men att själv få bli ögonvittne till hur människor gick förbi gränstornen och genomkorsade ingenmansland utan att bli häktade eller jagade var ett historiskt ögonblick som än idag ger rysningar utefter ryggraden. Jag stannade till bilen några minuter; med ögonen slukade jag det jag såg framför mig. Den bilden mitt i natten och det avlägsna ekot av glädjeljuden har för alltid etsat sig fast i minnet.

På transitsträckan hörde jag på bilradion och fick veta vad som hänt i Berlin. Gatorna inne i stan var fullpackade. Två dagar senare var jag åter på väg transitsträckan Berlin-Helmstedt mot färjan i Puttgarden-Rödby; denna gång var det köer de fyra milen från gränsen till Braunschweig – idel puttrande ”Trabis”.

Jag var vid den tidpunkten doktorand i politologi och följde den häftiga debatten efter murens fall in i detalj. Då den första euforin var över tog diskussionen fart såväl i Tyskland som internationellt om vad som nu skulle hända. När premiärminister Thatcher uttalade sig mot ett enat Tyskland: Varför skulle tyskarna belönas med ett återförenande? Från tysk sida fick hon medhåll av bland andra Günter Grass. Han menade att ett folk som var skyldiga till Auschwitz inte hade förtjänat ett territoriellt stort Tyskland och en återförening. Istället pläderade Grass för en satsning på en tysk kulturnation: det var språket och kulturen – inte minst litteraturen – som var det enande momentet med ”spillover” till Österrike och tyskspråkiga Schweiz.

En vapendragare hade Grass i sin österrikiske socialdemokratiska kollega Günter Nenning, känd journalist och författare. I sin bok Grenzenlos Deutsch som kom ut ett år innan muren föll pläderar Nenning, som också tar avstånd från nationalstatstänkandet, för ett andligt tyskt rike. Med argumentet att ande är motsatsen till stat skriver han bland annat: ”I egenskap av nationalstat snavade Tyskland in på världsarenan alltför sent och har inte åstadkommit något annat än elände. Som andligt rike däremot är det värdigt all ära sedan tusen år tillbaka.(…) För tyskarna är nationalstaten ett nationellt förolyckande. Varje försök slutar i en katastrof. Förbundsrepubliken och DDR styr mot varandra som två cyklister som inte kan cykla.”

Emot ett förhastat och oöverlagt enande var också dåvarande socialdemokratiska kanslerkandidaten Oskar Lafontaine. Han såg på det hela som det ekonomiska vågspel det blev och fick medhåll av dåvarande presidenten för Deutsche Bank, Karl-Otto Pöhl, som även varnade för en snabb valutaunion. Det var också mitt huvudargument mot ett enande då jag utfrågades av Pia Brandelius i TV1:s extrasändning från Berlin på enhetsdagen 3.10.1990. Idag med facit i handen och tjugo års erfarenhet ser vi den tyska ekonomin körd i botten än en gång, hög arbetslöshet och en svag löneutveckling på arbetsmarknaden. Med alla statliga subventioner har enandet hittills kostat mer än 1 200 miljarder ( 1200 000 000 000) euro. I dag ser 140 000 tyskar om året inte längre någon framtid här i landet; de utvandrar. Min egen kommentar är: Det är ett under att landet ännu fungerar.

Påfallande många yngre västtyskar var emot ett återförenande. I ett bidrag för den vänsterorienterade Blätter für deutsche und internationale Politik (nr.11 1990),”Offener Brief an die alten Männer”, frågade två västtyska 27-åringar om inte enandet är ”förverkligandet av de gamla männens sentimentala dröm”. Vad Genscher, Kohl, Willy Brandt, Egon Bahr etcetera försökt göra är inget annat än ”att använda det förgångna som framtid.(…) För oss existerar bara den erfarenheten som det delade Tyskland innebar. Nationalstaten – det har vi lärt oss – är i sin sentimentala form inte bara överflödig utan har också (…) skrattretande drag“. Idag skulle vi säga ”uncool”. ”Uncool” var också Schröder-regeringens beslut att döpa om Deutsche Bibliothek i Berlin till Deutsche Nationalbibliothek; lika ”uncool” är de berlinare som pläderar för en Deusches Nationaltheater i Berlin.

Det fanns alltså många skeptiska och avvärjande röster. Idag är en av dem författaren Ingo Schulze. I en intervju nyligen framhöll han att man borde ha lyssnat till skeptikerna. Ty vad vi upplevt är att inte bara det gamla DDR gick förlorat, vilket är en välgärning, utan också att Förbundsrepubliken har förlorat många av sina mest attraktiva karakteristika. Sedan enandet har debatten blivit allt tystare; hela landet har på något sätt urvattnats och förlorat i substans i likhet med Berlin som idag är en konventionell huvudstad vilken som helst.

Man skulle kunna säga att de första gränsöverskridarna den 9 november 1989 inledde östtyskarnas transit till i första hand Västtyskland – en utvandring som ännu pågår – och till Europa. Många har klarat resan, men många är de som ännu inte anlänt till det återförenade Tyskland. De väntar. Orsakerna till fördröjningen är otaliga. En av dem är att DDR inte släpper taget. För att behålla sitt grepp om människor så tar de många gammal-kommunisterna till lögner och förvanskningar. Kunskapen om DDR som en diktatur och en ”Unrechtsstaat” ersätts av myten om DDR som ett socialt paradis.

Hur farlig denna historieförfalskning är visar historikern Hubertus Knabe som är den främste experten på upparbetandet av DDR:s förgångna. I sin nya bok Die Täter sind unter uns, som är en skoningslös uppgörelse med det tyska rättssystemet, visar han hur tiotusentals före detta partifunktionärer och Stasimedarbetare utnyttjar den demokrati de lever i. I det gamla DDR finns minst 50 000 före detta Stasimedarbetare anställda inom offentliga sektorn – nästan 2 000 av dem togs över av polis och gränsskydd. Ett annat tema är underlåtenheten att förfölja de mördare vilka sköt ihjäl 1 245 personer vid tysk-tyska gränsen och invalidiserade ännu fler som handikappades på grund av skottskador. Men få av gränssoldaterna har dömts inför rätta.

I sin bok visar Knabe hur den gamla Stasi-regimen polerar upp sin image med lögner och förvanskningar: ”Medan gärningsmän, medlöpare och välvilliga observatörer får alltmer gehör, är offren och kritikerna på defensiven. Den gamla kadern har organiserat sig på nytt. Det är vårt ansvar att se till att deras syn på historien inte tar överhand.”

Allt annat vore ett hån mot de östtyska offren, mot tyska skattebetalare som betalat och betalar upprustandet av DDR och ett hån mot minnet av jubeldagen 9 november 1989.