Evolutionsteorin och teorin om det naturliga urvalet sägs ibland vara den bästa idé någon fått. Även om ett flertal fritänkare före Charles Darwin insett att arterna genomgått en evolution, hade de inte mekanismerna klara för sig.

Man kan sammanfatta teorin i tre punkter: för det första finns det inom en art en variation mellan individer vad gäller olika egenskaper, för det andra är egenskaper delvis ärftliga och för det tredje så sprids dessa, genom reproduktion och överlevnad, olika mycket.

Märkligt nog verkar ingen i vetenskaps- och idéhistorien ha kommit på detta före Darwin även om somliga varit ganska nära. Skenbart enkla teorier kan vara nog så besvärliga att utveckla ens konturerna till. Man kan ändå säga att det inte var någon slump att just Darwin fick idén. Han var i själva verket väl förberedd.

Man brukar säga att hans teori har tre källor.

Den första är brittisk nationalekonomi i allmänhet och Malthus (och i någon mån Ricardo) i synnerhet. Malthus menade att mänsklighetens öde var dystert, åtminstone för de sämre ställda. Befolkningen skulle alltid öka snabbare än tillgången på mat, tills detta reglerades med svält, krig och elände, varvid många dog och processen kunde ta fart igen. Idag vet vi att reproduktionen kan kontrolleras åtminstone i någon mån, även om detta inte ens idag sker överallt, situationen i vissa delar av Afrika kan nog beskrivas som Malthusiansk. Darwin läste Malthus skrift om befolkningsfrågan där den första upplagan publicerades redan 1798, med stort intresse och drog slutsatsen att detta nog stämde – i djurvärlden!

Den utomordentligt allmänbildade Darwin, som dessutom hade förmånen att vara förmögen, med rika föräldrar, studerade brett och osystematiskt, hoppade av läkarstudierna för att han inte stod ut med dissektioner och tänkte ett slag bli präst. Men istället för att avsluta sina spridda och osystematiska studier, onyttiga med dagens New Public Management-tänkande inom svensk universitetsvärld, fick han erbjudande om att följa med på en spektakulär jordenruntresa (1831–36) med kapten Robert FitzRoy som hade återkommande depressiva besvär och till slut, mer än 30 år senare, tog livet av sig. Darwins roll var att hålla den ofta dystre kaptenen sällskap, samt bedriva allehanda studier.

Denna resa kan beskrivas som hans andra viktiga inspirationskälla. Han hade med sig ett bibliotek, där inte minst den store tyske mångfrestande naturforskaren Alexander von Humboldt fanns representerad med flera volymer. Resan varade alltså i fem år, och Darwin, med sin nära nog oöverträffade iakttagelseförmåga, drog kolossal nytta av den. Han noterade att finkarna på olika Galapagosöar skilde sig åt vad gällde näbbens konstruktion, och detta blev ett annat uppslag som ledde fram till hans stora teori: märkligt om Gud hade skapat finkar på de olika öarna med lite olika utseende. Enklare vore att tänka sig att de utvecklats för att bli bättre anpassade till de speciella villkoren på de faktiskt rätt olika öarna. Hans studier har för övrigt bekräftats av forskare på senare år.

Den tredje källan till teorin anser man ofta vara hans goda kännedom om djuravel, han bodde på en herrgård på landet en bit utanför London, och var väl bekant med traktens bönder, vilka ju hade utmärkta kunskaper om avel och hur man kunde påverka fenotypen – de aktuella egenskaperna hos ett djur inom en art – genom att avla systematiskt och bara låta vissa individer inom arten fortplanta sig med varandra.

Ärftlighetsforskaren Gregor Mendels arbeten återupptäcktes efter några decennier, och under 1900-talets första decennier utvecklades vad som kallats den moderna syntesen, där genetiken och kunskapen om gener blev den valuta som evolutionen och det naturliga urvalet spelar med. Här uppstod förstås missförstånd och rena förlöpningar, som socialdarwinismen. Darwin själv ansåg tvärtemot denna lära att man absolut skulle hjälpa de fattiga och var dessutom bestämd slaverimotståndare.

En långvarig ännu inte helt avklarad diskussion inom evolutionsteorin är på vilken nivå urvalet sker. Att generna är viktiga är allmänt vedertaget. Själva urvalet är däremot ofta starkast på individnivå, vissa individer inom en art lyckas bättre än andra att sprida sina gener. En omstridd fråga är om selektionen även kan ske på gruppnivå.

Richard Dawkins populariserade evolutionsteorin i Den själviska genen (1976), som är mycket läsvärd och välskriven, även om vissa av resonemangen enligt in mening är en smula daterade – konstigt vore det annars! Utvecklingen inom genetiken har gått snabbt, och där man på den tiden tänkte sig att en gen hade en produkt, ett protein, som åstadkom vissa saker, vet man idag att gener ofta betyder mycket tillsammans med andra gener, och att de kan producera mer än ett protein, samt dessutom aktiveras på olika komplexa vis.

Men det kanske intressantaste uppslaget i boken finns i slutet, där Dawkins kastar fram tanken att naturligt urval kanske inte bara handlar om gener och inte bara om naturen utan är en mer generell mekanism. Tänk om det spelar en central roll i vårt sociala och personliga liv, till exempel i form av memer och komplex av memer: ideologier, religion, tankefragment, melodisnuttar – högt och lågt. I så fall får man med den amerikanske filosofen Daniel Dennett tänka sig att teorin om naturligt urval, som kallats Darwins algoritmer har mycket vidare implikationer än naturen. Så fort villkoren för naturligt urval är för handen, så skulle enligt ett sådant resonemang en evolutionär process kunna starta, bortom vår kontroll, även om den utspelar sig i våra medvetanden och tankar. Hur är det i så fall med robotar och artificiell intelligens (AI) – kan deras framfart bättre begripas med evolutionsteorin?

Men innan jag diskuterar detta är det intressant att notera hur vi kommer överens med andra organismer, och då tänker jag mest på väldigt små sådana.

I själva verket kan man beskriva oss som sammansatta av många olika organismer. Ungefär 10 procent av våra celler är mänskliga, resten är framför allt bakterier, som finns på många ställen i kroppen, inte bara i tarmen. Beräkningar tyder på att bara en halv procent av våra gener är mänskliga, resten tillhör våra tysta interlokutörer, som lever på och av oss, men som vi är beroende av.

Vi är fulla av spår och rester i våra gener, i form av gamla virus som likt parasiter följer med på resan genom generationerna, och som förmodligen spelar en viktig roll. Ofta är dessa aktörer stillsamma medhjälpare, vad som gynnar oss (och våra gener) gynnar dem (och deras gener). Ibland går det dock snett, tänk bara på smittkoppor. Infektioner klarar vi oftast av att bekämpa och vårt immunsystem tycks ha utvecklats i relation till vissa sådana under miljoner år. Ibland blir vi måttligt sjuka, på ett sätt som gynnar infektionens spridning, som snuva, hosta, för att inte tala om vinterkräksjuka.

Somliga infektionsagens (bakterier, virus, parasiter, svampar) tycks kunna påverka vårt medvetande och beteende, tänk bara på syfilisbakterien och de sena stadierna av syfilis, som var en dominerande orsak till svår psykisk sjukdom innan penicillinet kom, eller toxoplasma som påverkar gnagares beteende, men som också kan ha en effekt på oss människor. En växande litteratur beskriver även hur tarmbakterierna kan påverka oss, både negativt och positivt, det är en forskning som är i sin linda och ibland kan te sig lite väl spektakulär, men väl värd att följa.

Dawkins möjligen överbetonade idé om den själviska genen har alltså väldigt mycket att säga oss om mikroorganismerna och vi. De agerar så som teorin förutsäger utifrån genernas perspektiv.

Resistensutveckling hos bakterier är bara ett av många väldigt starka belägg för att Darwins evolutionsteori är så korrekt som något i vetenskapen kan bli, vilket inte hindrar att den kommer att byggas vidare, och säkert modifieras en del. Och som nämnts finns det olika uppfattningar när det gäller till exempel gruppselektion.

Membegreppet har gett upphov till en hel lära och Dawkins har inspirerats av andra tänkare, men myntade däremot själva begreppet mem. Mannen bakom Den själviska genen har en fallenhet för metaforer som sprider sig på ett frapperande sätt! En given kritik är att memer är svårt att definiera, på vilket sätt skulle de kunna vara uppbyggda som gener? Jag är den förste att hålla med om att begreppet är i vagaste laget. Mot detta kan man ställa att Darwin upptäckte den evolutionära mekanismen utan att ha någon aning om hur gener fungerade, han visste inte att de fanns, och att de sprider sig mellan generationerna i diskreta enheter, Mendel var inte känd ens bland experterna på den tiden. Min uppfattning är att memer och analogin med gener kan ha mycket att lära oss, framtiden får utvisa hur långt parallellerna kan drivas. Kanske sprids memer även genom lamarckiansk evolution, där omgivningen direkt påverkar ärftligheten, som i Jean-Baptiste de Lamarcks eget exempel med giraffernas halsar som blev längre då de sträckte sig efter löv, genom en direkt effekt på arvsanlagen – en uppfattning som inte är korrekt, även om dagens epigenetik trots allt har vissa lamarckianska inslag.

Memer kan delas in i kategorier: teknologiska som handlar om redskap, transporter; krig är ju mänsklighetens eviga följeslagare och krigsstrategier blir då exempel; kulturella memer med berättelser i fokus och berättelserna par preference är förstås olika religioner, samt myter, ofta uråldriga; själva metoderna som memerna använder sig av för att sprida. Här kan man notera att de lyckats bra med dagens internet som kanske kan beskrivas som memernas listiga sätt att sprida sig, där våra hjärnor är de enda substraten, än så länge i alla fall. Listan kan göras längre och kan variera.

Även enkla ting som melodisnuttar kan nog många hålla med om har en säregen förmåga att spridas, smitta, tänk på Beethovens klassiska tema i femte symfonin eller något av Keith Richards riff, som i Satisfaction eller Honky Tonk Woman.

Om nu memer också är själviska, i den meningen att de som sprids mest är de som i någon mening lyckas bäst, vad skulle detta få för konsekvenser?

Utifrån ett sådant betraktelsesätt skulle memerna alltså använda sig av oss, eller våra hjärnor i synnerhet, som ett slags substrat, där de huserar. Det är möjligt att vi är mer beroende av dem när vi tänker än vi gärna vill medge, frågan är om vi ens kan tänka så bra utan dem!

Människans evolution har sedan länge haft kulturen som en viktig omgivningsfaktor, som det naturliga urvalet ”tar spjärn” emot. Ett tidigt exempel är att när människor lärde sig göra maten, speciellt köttet, mer lättuggat, vare sig detta skedde genom uppvärmning över eld, eller genom finfördelning med knivliknande stenflisor fick detta en kolossal betydelse genom att möjliggöra ett mycket mer effektivt och produktivt födointag, varigenom tarmen kunde avsevärt förkortas och energi blev över till hjärnan, som är större i förhållande till kroppsstorlek än hos något annat däggdjur. Man får tänka sig att detta bara är ett tidigt exempel – sedan dess har kulturen i vidare bemärkelse och säkerligen memerna också, utgjort en hel del av den miljö i vilken vår mänskliga och pågående evolution äger rum.

Genomtränger memer och memkomplex hela vårt tänkande, är själva förnuftet i någon mån uppbyggt av, eller rentav korrumperat av dem? Så illa tror jag inte att det är. Snarare tänker jag mig att det finns en membefriad, upplyst och förnuftig fakultet i medvetandet. Förnuftet kanske inte behöver ord och språk så mycket som vi nog gärna tror, även djur kan visa upp både förnuft och intelligens – där memerna inte på allvar gjort sitt intåg i någon större grad åtminstone.

Själv tycker jag det är frapperande att idéer, övertygelser, föreställningar och moden (även intellektuella) – memer och memkomplex – sprids på ett sätt som påminner om infektioner. Vilket redan antyds i hur vi talar om vissa företeelser: man får något på hjärnan och företeelser som sprids snabbt genom imitation och kopiering och ofta även modifiering på internet kallas virala.

En självmordsbombare går in i en stor folkmassa och spränger sig själv och många andra – är han eller hon besatt eller styrd av memer och memkomplex som löper amok?

Memer kan vara mer triviala företeelser, som hur man firar jul eller midsommar på många håll i Sverige, men också mer ominösa, som ideologier och religiösa övertygelser. Dessa kretsar inte sällan kring teman. Ett sådant är ”vi och de”, som säkerligen är en genetisk benägenhet vi människor, sociala djur som vi är, har med oss sedan urminnes tider, inte som ett determinerat beteende, utan som en tendens, en benägenhet, som lätt kan förstärkas. Antisemitism är förstås en viktig och ytterst stark sådan indelning, som gång på gång tycks kunna omformera sig och dyka upp igen, i väntade och oväntade sammanhang. I marxismen är klasserna den avgörande kategorin, där klass står mot klass, arbetarklass mot kapitalister. Nu tycks det marxistiska memkomplexet ha anpassat sig till förändrade villkor, kategorierna har muterat och nu är ”vi och de” uppdelat med avseende på genus, etnicitet, intersektionalitet och så vidare. Inom religionen liksom ideologin kan indelningen lätt urarta i besatthet, där man får behandla otrogna illa. Typiskt för dessa exempel är att man tilldelar en minoritet skulden för allt möjligt, och då även stärker det egna reviret och ”vi”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Pangloss var som bekant en huvudperson i Voltaires Candide, som påminner om filosofen Leibniz, och som driver en tes enligt vilken vi lever i den bästa av världar, även om den ”i det enskilda fallet” inte behöver se så ljus ut. Den amerikanske evolutionstänkaren Gould beskrev detta som panglossianism, när han kritiserade dem som tänkte sig att allt i naturen hela tiden var adapterat, anpassat, på ett lämpligt vis – här hade han förstås Dawkins adaptionism i sikte. Panglossianism har en benägenhet att dyka upp i alla möjliga sammanhang, något muterad. Inom nyliberala strömningar i allmänhet hamnar man ofta i ett sådant tänkande, marknaden leder till den bästa möjliga av världar. Religionerna har ofta något liknande att säga om ondskan, väldigt spridd i världen: Gud har gjort världen så bra som den kan bli. Att ondskan ändå finns kan förklaras på olika vis, men grundackordet är panglossianskt.

Vad som behövs som ett av flera motmedel är den vetenskapliga attityden där allt är provisorier som måste prövas och omprövas, och då måste man förstås tillägga att även vetenskap kan stelna i dogm och ”vi och de”-tänkande. Utan detta ständiga korrektiv kanske vi står oss slätt i tider av ”posttruth”, faktoider och robottweets, falska nyheter – andra exempel på memer och memkomplex – vilka likt amoklöpande infektioner sprider sig enbart till egen nytta i en snäv mening: sin egen spridning.

Ett annat område där jag tror att ett evolutionärt tänkande kan bidra till att bättre förstå en svårbegriplig utveckling är inom artificiell intelligens (AI), maskinlärande och robotar som tar över våra jobb i framtiden, även sådana som man tänkte sig som förskonade. En föraning av vad som komma skall kan man lätt få genom att betrakta det urgamla kinesiska spelet Go, som lär vara av ett annat slags komplexitet än schack, där datorerna ju sedan länge slår människor ur brädet.

Artificiell intelligens, datorer med självlärande egenskaper, i det här fallet Googles robot som sattes att slå människor i Go påminner om naturligt urval genom evolution, där en selektion sker, och det som i någon mening fungerar överlever.

En lärdom är nog att så länge mänskligt skapande är fritt och föga regelstyrt och inte innehåller determinerade förlopp, så ökar våra chanser att hålla AI stången – även Go, och än mer schack är ju regelstyrt. Sedan får vi nog finna oss i att datorer kommer att vinna litteraturtävlingar, men det kanske blir rimmade dikter först? Samt deckare – vilka ter sig lättare att sätta på formel än mer komplexa litterära verk.

Vad händer den dagen AI släpps lös på allvar, fritt spelande varhelst den kan? Jag tror man kan förstå den bättre som en variant av vanligt liv, vårt till exempel, där Darwins algoritmer styr och ställer och spelar fritt och då kan nästan vad som helst hända. Både robotar och AI kan förstås löpa amok, och vända sig mot oss, än värre lär det bli om de lär sig reproducera sig (med viss, liten variation samt ärftlighet, så det finns utrymme för naturligt urval).

Är det till och med så att naturligt urval spelar en roll i hur vi tänker? Vad släpps fram och blir medvetet, av allt det som vi skulle kunna tänka, prototankar, idéfragment? Hur sker selektionen?

Ett sådant synsätt som skisseras här kanske innebär ytterligare en degradering av människan som tillvarons centrum – både fysikens landvinningar och själva evolutionsteorin anses ofta göra just detta: flytta ner människan från en piedestal som skapelsens krona.

Men om vi är invävda i Darwins algoritmer, även i vårt innersta väsen och även när det gäller nya företeelser som AI, robotar som kanske löper amok på vår bekostnad om det gynnar deras egen reproduktion, är det åtminstone bra att känna till. Då kanske vi kan verka för fredlig samexistens.