Klein kände inte alls igen sig och anade vari missförståndet bottnade: ”Jag tror det är Naomi Wolf ni talar om.” Sammanblandningen var inte helt orimlig. Wolf slog igenom som 28-åring med boken The Beauty Myth (1990), som handlar om hur skönhetsindustrin håller kvinnor tillbaka i deras karriärer. Sedan dess har hon fortsatt att skriva böcker, bland annat om staters auktoritära tendenser, och blivit en hyllad mediepersonlighet.

Den andra Naomi – Klein – slog igenom som 29-åring med boken No Logo (1990), en studie i konsumerism, globalisering och hur varumärket har blivit viktigare än produkten. Sedan dess har hon fortsatt att skriva böcker, ofta om staters auktoritära tendenser, och blivit en hyllad mediepersonlighet. Båda var engagerade i Occupy Wall Street kring förra decennieskiftet. Lätt hänt då att en mer eller mindre oengagerad iakttagare blandar ihop Naomi med Naomi.

Med tiden har dock många likheter försvunnit. Medan Klein står fast planterad i den antiglobalistiska, konsumtionskritiska vänstern, har Wolf rört sig ut i vad Klein uppfattar som den fascistoida periferin. Hon är numera en återkommande gäst i Steve Bannons podcast War Room och publicerar på den egna hemsidan yvigt formulerad kritik mot coronavaccin, läkemedelsföretag och de som är ansvariga för pandemirestriktioner. Hon portades från Twitter 2021. Det behöver förmodligen inte sägas att hon inte längre är en uppburen mediepersonlighet.

Ialla fall inte i mittfåran. Av sin nya målgrupp får hon däremot mängder med uppmärksamhet, respekt, pengar och förmodligen en större plattform än någonsin tidigare, misstänker Klein.

Under pandemin blev det allt vanligt att folk blandade ihop de båda författarna, trots att de hade rört sig ifrån varandra ideologiskt. Klein tyckte att hon hade fått en dubbelgångare. Och eftersom hon i likhet med resten av Nordamerikas befolkning satt i mild hus­arrest gjorde hon vad uttråkade männi­skor ofta gör: gav sig ner i ett digitalt kaninhål. Först började hon följa allt vad Naomi Wolf gjorde på nätet. Sen började hon läsa allt hon kom över om dubbelgångare som fenomen. Till slut började hon se dubbelgångare överallt: i politiken, i kulturen, i samhället, på internet. Barn är sina föräldrars dubbelgångare. Fördomar är dubbelgångare. Kroppsideal­ är dubbelgångare. Ekologiska fotavtryck är dubbelgångare. Et cetera.

Resultatet av detta dublettsamlande blev boken Doppelganger. Där följer Klein sin dubbelgångare in i vad hon – Klein – kallar ”spegelvärlden”. Där har extremhögern, väldigt brett definierad, ingått i en ohelig allians med flummiga hälsoinfluerare, konspirationsteoretiker och new age-entusiaster. De är rädda för 5G, Bill Gates och World Economic Forum och tror att USA eller möjligen hela världen styrs av pedofiler som av någon anledning möts i källaren på en pizzeria i Washington. Deras världsbild är en skruvad dubbelgångare till vad Klein definierar som den objektiva verkligheten, det vill säga: hennes egen världsbild.

Ispegelvärlden har man samma debatter som i New York Times och på den välsituerade medelklassens middagar, men om olika saker: på den ena sidan av spegeln talar man om Trumps roll i stormningen av Kapitolium, på den andra om Demokraternas roll i BLM-upploppen. Den ena sidan upprörs av desinformation om vacciner, den andra av desinformation om pandemins ursprung. Den ena sidans hjältar är den andras skurkar.

Det finns ett stort problem med verklighet/spegelvärld-dikotomin. Naomi Klein står inte utanför de båda parallella verklighetsuppfattningarna – hon iakttar världsbildskonflikten från ena sidan spegelglaset. Ur den vinkeln missar hon halva historien: hur hon själv och hennes meningsfränder ser ut från andra sidan.

Det illustreras nog allra bäst med resonemangen kring coronapandemin. Klein återger hur hennes man Avi Lewis diskuterade vaccinpass med en poten­tiell­ väljare när han kandiderade till Kanadas parlament. Kvinnan ifråga upphörde att vara en potentiell väljare när Lewis sade att friska människor borde vaccinera sig för att skydda andra med sämre immunförsvar. De männi­skorna borde dö, sade hon. Och på socia­la medier grät en tränare och antivax-influerare i Toronto som kallar sig ”Glowing Mama” ut över hur själviskt det var av vaccinerade släktingar att vilja hålla i hennes dotter. Närkontakt med en vaccinerad kan ju leda till sterilitet, förklarade hon.

Det är både obehagligt och sorgligt när människor tycker att personer med en annan inställning till vaccin förtjänar att dö, eller inte vill att de ska få komma i närheten av vederbörandes nära och kära. Och det är uppfattningar som var allt annat än ovanliga på Naomi Kleins sida av spegeln, där ovaccinerade som dog av corona hånades och de som inte dog betraktades som ”covidioter” som förtjänade att stängas ute från re­stauranger, butiker, kollektivtrafik, sina egna arbetsplatser.

Klein skriver att den som vaccinerar sig för andras skull signalerar att alla är lika mycket värda och har samma rätt till det offentliga rummet och ett gott liv. Den som väljer bort vaccin för att den själva är frisk gör sig skyldig till fascism och kanske även folkmordstankar, eftersom det implicerar att mänskligheten klarar sig bättre utan dem som har sämre immunförsvar. (”Min dubbelgångare har sällan skyggat undan för extrem retorik”, skriver Klein om Wolf, apropå inget särskilt.) Och visst stämmer det att fascister anser att vissa männi­skor är mer värda än andra – men de anser också att individen ska underordna sig vad som anses vara nationens bästa. Man skulle lika gärna kunna slunga fascist­anklagelser mot den som vill tvinga andra att ta ett vaccin för kollektivets bästa. Eller helt enkelt låta bli att slunga fascistanklagelser.

Ibland verkar Klein vara medveten om att hon iakttar åsiktsklyftan ur ett inifrånperspektiv. ”Poängen är att på de respektive sidorna om spegelglaset är vi inte oense om olika sätt att tolka verkligheten – vi är oense om vem som befinner sig i verkligheten och vem som befinner sig i en simulation”, skriver hon. Men dessa glimtar av utifrånperspektiv är sällsynta.

Det skulle kunna förklara tendensen i Doppelganger att låta motståndarsidans åsikter smälta samman till en enda konspirationsteoretisk sörja. Visst vore det märkligt om Naomi Wolf regelbundet gästade Steve Bannons podd och beskrev honom som en kamrat i frihetskampen om de inte delade vissa grundläggande uppfattningar. Men det innebär inte att Wolf per automatik skulle skriva under på alla Bannons idéer. Eller på Glowing Mamas idéer, om Wolf mot förmodan känner till henne – hon har drygt 13 000 följare på Instagram.

På motsvarande sätt buntar Klein också ihop vilda konspirationsteorier med misstankar som i sig inte framstår som överdrivet surrealistiska. Det krävs en del fantasi för att tolka smittskyddsåtgärder som avsiktliga försök att sterilisera amerikaner och döda barn. Det krävs inte lika mycket fantasi för att komma fram till att en del smittskyddsåtgärder syftade till att spåra människors varje rörelse, eller att långtgående klimatpolitik är ett elitprojekt med auktoritära tendenser – ett par exempel på uppfattningar som Klein inkluderar i spegelvärldens konspirationspaket.

Det är överraskande för att komma från författaren till Chockdoktrinen (2007), Kleins kanske allra mest inflytelserika bok. Den beskriver hur storföretag och regeringar utnyttjar kriser för att genomdriva politiska åtgärder som folket annars inte hade accepterat. Framför allt skrev Klein om ekonomiska liberaliseringar, som enligt Chockdoktrinen är så skadliga och impopulära att de bara kan genomföras när befolkningen befinner sig i ett chocktillstånd. Men även övervakningskapitalismens frammarsch efter 11 september ägnas ett kapitel. Steget borde inte vara långt till att titta närmare på hur pandemin och nedstängningarna bidrog till att skapa acceptans för långtgående övervakning, eller för den delen inskränkningar i mötesfrihet och rörelsefrihet, genom chockdoktrinens lins.

Klein medger faktiskt att chock­doktrinen användes under pandemin. I Storbritannien passade Toryregeringen till exempel på att ”smuggla in” olika former av privat vård när den offentliga vårdapparaten var överbelastad. Delstatsregeringen i Ontario försökte frånta skolanställda rätten att strejka och den indiska regeringen försökte begränsa det ekonomiska skyddet för bönder. Ett mönster framträder: chockdoktrinen verkar enbart vara applicerbar på ekonomiska liberaliseringar och stor­företag som utnyttjar det politiska maskineriet för att expandera sina marknader. Men inte på stater som expanderar sin makt över männi­skor i syften som Klein själv sympatiserar med.

Här skulle man kunna avfärda Klein som en hycklare oförmögen att se bjälken i det egna ögat. Men hennes resonemang är mer komplext än så. Dubbelgångare, förklarar Klein, fungerar i mytologi och populärkultur ofta som järtecken. ”När verkligheten börjar dubblera sig, klyva sig, betyder det ofta att något viktigt ignoreras eller förnekas – en del av oss själva och vår värld vi inte vill se – och att ytterligare fara väntar om man inte lyssnar på varningen.” Och vad de varnar för är, föga överraskande, kapitalismen. Den del av det kapitalistiska samhället vi ser – upplysta matbutiker, själlösa kontorslandskap och avskalade webbsidor – är bara skyltfönstret. Bakom finns en hel infrastruktur av exploatering, fångenskap och förgiftade ekosystem. Klein kallar det ”skugglandet”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Slår man upp en slumpmässig sida i den här delen av Doppelganger, skulle man kunna tro att man har råkat köpa en fantasyroman. ”Dåtidens, nutidens och framtidens andar rusar emot oss, alla på en gång. Vi anar att barriärerna som skiljer de här världarna åt inte kan hålla mycket längre. Att gardinen som döljer lidandet och fulheten är svårt sliten, även för de mest besuttna bland oss. Att precis som samhällen kan slå över i sina monstruösa dubbelgångare, kan även jorden slå över – från beboelig till obeboelig.”

Vi anar alltså att vi lever i en ojämlik värld, vilket skapar en gnagande känsla av orättvisa. Spelplanen är så riggad mot vanliga människor att vardagen kan kännas som en bluff. Klein beskriver en bostadsmarknad som snarare handlar om investeringar än om husrum, universitet som snarare handlar om skuldsättning än om utbildning och algoritmer som styr över oss utan att vi ens har någon inblick i hur det går till. Det skapar en känsla av att ingenting är riktigt vad det verkar vara – inte konstigt att det råder en sådan konspirationsteori-bonanza.

Efter ett kapitel om Israel-Palestina-konflikten där en del poänger inte har åldrats väl, kommer Klein till lösningen på allt det som dubbelgångarna försöker varna oss för. Nämligen: männi­skor måste uppmärksammas på att det inte är pedofilglobalister, invandrare eller dragqueens på biblioteken som är roten till det onda, utan – det här kan ni aldrig gissa – kapitalismen, imperialismen, white supremacy och patriarkatet. Att bekämpa allt detta kräver ett kollektivistiskt projekt där vi slutar bråka om skitsaker och enas i universell solidaritet med hela mänskligheten.

Det är ett förutsägbart slut. Men det gör inget, för Naomi Klein är en god berättare. Nackdelen med det är att hon, likt andra goda berättare, skickligt väljer vilka bitar hon ska ta med och sållar bort dem som inte passar in i berättelsen. Fördelen är att resultatet blir underhållande och intressant. Vad man än tycker om hennes argumentation kan man inte anklaga Naomi Klein för att vara tråkig.

DOPPELGANGER: A TRIP INTO THE MIRROR WORLD (NAOMI KLEIN)
Allen Lane 2023