När abbedissan förde bok
Vinst i välfärden har blivit ett stort debattämne. Vissa menar att vinster inte hör hemma i verksamheter som skola, sjukvård eller åldringsvård. Dessa uppfattningar knyter an till en gammal diskussion om sambandet mellan ekonomi och olika former av humanitär verksamhet. Vinst är något som räknas fram i organisationers ekonomiska redovisning. Men vilken roll ska redovisningen över huvud taget spela i välfärdsverksamheter? Den frågan var aktuell redan på medeltiden, då i samband med klostrens verksamhet.
Abbedissorna vid Vadstena kloster under 1300- och 1400-talen är kanske inte de som vanligtvis förknippas med redovisning och vinstbegrepp. Men klostren var betydande organisationer, de bedrev ekonomisk verksamhet och de hade redovisningssystem för att styra och kontrollera denna.
Redovisningen i Vadstena kloster är värd att uppmärksamma därför att konflikten var tydlig mellan det andliga och den därmed förknippade välgörenheten å ena sidan och ekonomiska aspekter å den andra. Det fanns också behov av redovisning för att säkerställa resurser och förbättra den ekonomiska skötseln av klostret. Spänningen mellan den andliga kärnverksamheten i ett kloster, och den ekonomiska basen för detta ledde till olika lösningar under olika tidsskeden. De byggde på olika idéer om vad redovisningen skulle vara till för. Intressant information om detta finns i Lars-Arne Norborgs bok Storföretaget Vadstena kloster (1958).
Vadstena klosters inkomster kom dels från avelsgårdar med gårdsmästare och avlönat arbetsfolk, dels från landbosystem som byggde på att marken lejdes ut till bönder mot ränta och gåvor. Men en minst lika betydelsefull inkomstkälla var gåvor, ofta större fastigheter, mot gentjänster i form av själamässor, gravplatser eller försörjning intill livets slut.
Med påvens godkännande av Vadstena klosters ordensregler 1370 följde instruktioner som syftade till att hålla ekonomiska överväganden på avstånd. Ekonomi sågs som något profant som inte var förenligt med klostrets andliga kärnverksamhet. I ekonomiskt avseende hade nunnorna och munkarna avgett fattigdomslöfte.
Ekonomisk redovisning förekom, men inte i särskilt utvecklad form. Påven Urban VI hade gett klostret tydliga instruktioner om vilken typ av donationer som fick tas emot, om restriktioner när det gällde godsförvärv och om hur överskottet från klostrets verksamhet skulle användas. Det årliga överskottet i form av pengar eller resurser in natura som livsmedel skulle delas ut till de fattiga på alla helgons dag, då redovisningsåret avslutades. Men om det bedömdes att det skulle råda brist på något framöver fick överskottet från ett år sparas för att användas i framtiden enligt beslut av abbedissan som var ansvarig för räkenskaperna.
Men principerna om utdelning av överskottet till fattiga och begränsningar i godsförvärv fick i ett senare skede ge vika för behovet av en förvaltningsprincip som skulle stärka ekonomin, vilket kom att påverka redovisningsprinciperna.
Vadstena kloster var uppdelat i en del för nunnor och en för munkar. 1420 lyckades munkarna få till stånd en regeländring som skulle ge dem ökad insyn. Dessutom ville de förbättra klostrets ekonomi som de ansåg hade skötts dåligt. En åtgärd blev att ställa högre krav på abbedissans räkenskaper. I samband med detta frikopplades redovisningen alltmer från de andliga strävandena. Redovisningen kom i högre grad att bli ett instrument för resultatkontroll och utveckling av lönsamheten. Reglerna för hur överskottet fick användas och restriktionerna avseende hur många gods som klostret fick äga lättades i viss mån upp över tiden. Regler kringgicks också informellt i viss utsträckning.
Munkarna fick stöd av biskopen som efter visitationer på klostret framfört synpunkter om att räkenskaper inte gjorts i tid. ”Syster Bengta säges ha brustit i redovisning för klostrets uppbörd och ränta, för kannor, grytor, kopparkärl, täcken och dukar, för kvarnarna och laxfiskena i Motala, för klostrets järn både i Närke och på Näveberg, för gråskinn, mårdskinn, hermelin och andra skinn, för de föl och småhästar, som skänktes till klostret, för hur mycket som kommer därifrån – här har abbedissan dock avlagt räkenskap för en tid av två eller tre år – samt slutligen för skänkta skor och kläder.” (Norborg, 1958, s. 126.)
Senare kom ännu tydligare regler om vilka som fick omfattas av klostrets ekonomiska understöd. Abbedissan skulle redovisa vilka personer som klostret förbundit sig att förse med livsuppehälle och vilka som arbetade för klostret. Det var ett sätt att säkerställa att inkomsterna från räntorna i första hand gick till munkarna och nunnorna och att andra inte fick mer än de var berättigade till. Samtidigt tillmättes ekonomiska resultat större vikt. Principen att klostrets överskott skulle delas ut till de fattiga fick så småningom ge vika för expansionen av antal gods som ingick i klostrets godsverksamhet. Det var ett led i att säkerställa klostrets behov av resurser men även för lönsamma placeringar av överskott. Genom det utvecklade redovisningssystemet fick munkarna flera verktyg för att styra och kontrollera den ekonomiska verksamheten.
I ett tredje skede, som nutida historiskt inriktad redovisningsforskning visat, blev redovisningen en metod för att kontrollera kvalitet och därmed för att skapa legitimitet och stärka det andliga. I början av 1430-talet tog påven Eugen IV ett initiativ till ett nytt redovisningssystem som kan ses som en reaktion på en alltför stark betoning av ekonomiska resultat.
Kyrkan började med tiden förlora sin politiska och moraliska auktoritet, inte minst som ett resultat av korruption och låg moral bland prästerna. Idén var nu att ekonomin bara skulle komplettera det andliga. I påvens perspektiv sågs inte redovisning som ett verktyg som skulle möjliggöra expansion av tillgångarna. Redovisningen skulle snarare bidra till att kyrkan koncentrerade sig på sin huvuduppgift. Den skulle leda till god skötsel och stärka det andliga, kyrkans speciella kultur och ideal.
Redovisningen var tänkt att förena det kyrkliga och det profana. Den blev en mix av tekniker för att samla in både finansiell- och icke-finansiell information. Däri ingick visitationer som syftade till att identifiera klostrets fasta och lösa tillgångar och hur verksamheten sköttes. Som stöd vid sådan utvärdering användes tjugo punkter som på ett detaljerat sätt beskrev hur kyrkans ledare skulle arbeta och agera. Därutöver gjordes intervjuer utifrån en bestämd frågelista som rörde moral men framförallt hur tillgångarna användes. Syftet var att säkerställa att tillgångarna användes för kyrkans kärnverksamhet.
Vadstena klosters utveckling påminner om flera inslag i dagens debatt om välfärdssektorn: farhågan att ekonomin tar överhanden, frågan om hur vinster ska hanteras (jämför munkars och nunnors fattigdomslöfte) , hur redovisningen ska göras och behovet av regler och inspektioner för kontroll av ekonomi, verksamhet och kvalitet. Vi ser att synsätten och kraven förändras över tiden vilket kan vara ett memento för försök att hitta ”den bästa” formen för att driva välfärdsverksamhet. Hur överskott hanterades kortare och längre perioder såg också olika ut under olika skeden för Vadstena kloster.
Populärt
Hur nazistiskt var Österrike?
Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.
I Svenska kyrkan pågår en diskussion om dess roll i välfärdssammanhang. Förre ärkebiskopen har uttalat att det kan vara svårt att säkra kvaliteten för församlingarna som aktörer inom vård och omsorg. Svenska kyrkan ska enligt honom kanske hålla sig till diakonin men gärna se fristående organisationer som Stadsmissionen som välfärdsaktörer. Det som talar för detta är att redovisning gör det möjligt att definiera enheter som går att utvärdera och mäta och därigenom kan ligga till grund för kvalitetssäkring.
Men det är ett problem att mäta hur mycket som satsas i form av resurser i relation till vad en viss enhet faktiskt bidrar med. Och vinst, det vill säga skillnaden mellan förbrukade resurser och det ekonomiska värdet av utförda prestationer, är inte ett säkert tecken på om resurserna har använts på ett effektivt sätt. Bland annat om intäkterna inte avspeglar det värde som skapas för användarna, vilket är fallet när intäkterna utgörs av bidrag från det offentliga. Om däremot en konsument finner att det subjektiva värdet av en tjänst eller vara motsvarar eller överstiger dess pris är det lättare att anta att intäkterna återspeglar ett skapat värde.
Samma problem gäller för skolor, vård och annan omsorg. För att på ett meningsfullt sätt utvärdera en verksamhet krävs att insatserna kan värderas och ställas i relation till något slags värde. Ett sådant värde är naturligtvis svårt att uttrycka i termer av värdeenheter som kan ställas i relation till insatserna. Det kan röra sig om att ge elever förmåga till kritiskt tänkande eller att i vård och omsorg ge berörda möjlighet att leva ett så rikt liv som möjligt socialt och fysiskt.
Komplexa organisationer och komplexa mål kräver komplex redovisning. Vinst räcker inte som bevis på att en organisation drivs på ett bra sätt. Men att generera överskott är viktigt för att organisationer ska kunna utföra sitt uppdrag på ett tillfredssställande sätt. Den ekonomiska redovisningen är det instrument som gör det möjligt att räkna fram ett överskott som i sin tur gör det möjligt att föra en diskussion om hur överskottet kan användas. Men för att kunna bedöma om en verksamhet utförs på ett bra sätt behövs flera olika sätt att redovisa vad som görs och vilka resultat som uppnås. Det är viktigt att organisationer utvärderas med avseende på om de faktiskt uppfyller sina grundläggande uppdrag. Vinst räcker inte som enda mått på det. Detta gällde Vadstena kloster och det gäller välfärdsaktörer idag.