När allt tog slut
I år har det gått 45 år sedan den största statsledda antijudiska kampanjen i Polen och efterkrigstidens Europa – något som helt förändrat livet för mina föräldrar, för mig själv och för många av mina föräldrars och mina egna jämnåriga. Samtidigt krossades illusionerna hos den del av Polens intellektuella som ditintills hoppades kunna reformera det politiska systemet inifrån. Detta igångsatte en ideologisk och moralisk mognadsprocess som så småningom skulle leda till framväxten av 1970-talets KOR (Kommittén för arbetarnas försvar), 1980-talets Solidaritet och slutligen kommunismens fall. På detta sätt har den antijudiska vågen, dess omständigheter och konsekvenser, återigen bekräftat riktigheten hos den i och för sig hemska tesen om judarna som Europas lackmuspapper, samtidigt förebådades det moraliskt bankrutta kommunistsystemets fall blott en knapp kvartsekel senare.
Det polska 1960-talet – en period uppkallad av poeten Tadeusz Rozewicz ”lilla stabilisering” – präglades av stagnation, opportunism och små moraliska kompromisser. Under den gråaktiga vardaglighetens yta sjöd dock växande samhällsspänningar och politiska konflikter, till att börja med föga synliga för vanliga medborgare. Hur som helst: vid decenniets början verkade det som att återstoden av det judiska samfundet – cirka 30 000 personer, det vill säga cirka 0,1 procent av landets befolkning – gick en relativt stabil framtid till mötes. Den så kallade ”judiska sektorn” med dess kooperativ, press, bokförlag, klubbar, skolor samt kultur- och ungdomsverksamhet fungerade bra för dem som ville vara med, medan de som valt att ställa sig utanför fortsatte sin dröm om fullständig etnisk assimilering. Det är symtomatiskt och till synes paradoxalt, att strax före deras existentiella nederlag var våra föräldrar mer lika övriga medborgare än någonsin tidigare. Med undantag för forskare och intellektuella hade de flesta passerat toppen på sina karriärer och mångas positioner stabiliserades på en relativt lägre nivå än tidigare – en trend som gjorde dem alltmer lika den övriga urbana befolkningen. Assimilationsprocesser gjorde dem och oss, deras barn, kulturellt alltmer lika den övriga befolkningen. Frustrationer och missnöje minskade deras ideologiska glöd och stärkte deras kritiska förhållningssätt till verkligheten, vilket gjorde dem även i detta hänseende mer lika den genomsnittliga polacken än någonsin tidigare.
Något förenklat skulle man kunna säga att efter det politiska tövädret hade två huvudtrender inom kommunistpartiet uppstått: de som kallades för teknokrater, med huvudbas i det tungindustriella Schlesien; och å andra sidan den återuppståndna aggressivt nationalistiska partisan- eller polisfraktionen under ledning av dåtida inrikesminister Mieczyslaw Moczar. Den sistnämnda falangens kärna utgjordes av ett brett skikt av nyintelligentia och unga parti- och statsfunktionärer vilka under partifalangens vingar hoppades ersätta dem som blockerade deras väg mot toppen. De hade egentligen kunnat betraktas som illustration av den klassiska generationskonflikten, hade det inte varit för deras ovanligt intensiva antijudiska övertygelser och sentiment. I deras ögon förkroppsligade judar i allmänhet och kommunister av judisk börd i synnerhet allt negativt i Polens förflutna och nuet. Genom att också använda antisemitism som substitut för den outsägliga antisovjetismen blev en bred grupp av parti- och statskadrer på lägre och mellannivåer en social bas för kommunistisk populism under vars baner polisfraktion förberedde sig för att ta över makten.
I mitten av 1960-talet lade ledare för polisfraktionen under sitt inflytande inrikesdepartementet, hemlig polis och arméns politiska ledning. De viktigaste kanalerna för deras propaganda blev den prokommunistiska, katolsk-nationalistiska organisationen Pax, veteranorganisationen Zbowid och ett växande antal tidningar och tidskrifter. För att bygga ideologiska broar till samhället och som alternativ till den förbjudna antisovjetismen, sökte ”partisanerna” framkalla bilden av yttre och i synnerhet inre hot mot landet som skulle ha utgjorts av treenigheten ”amerikansk imperialism”, ”västtysk revanschism” och ”sionistisk konspiration”. På detta sätt förbereddes allmänheten för en kommande uppgörelse med det ”revisionistisk-sionistiska hotet”, samtidigt som ett alltmer omfattande nät av agenter och informatörer byggdes ute i samhället.
Efter studentdemonstrationer och de intellektuellas protester i mars 1968 bröt det ut en orkan av våldsam statsstyrd ”antisionistisk” och ”antirevisionistisk” propaganda samt massutrensningar av främst judar men även de icke-judiska intellektuella, vetenskapsmän och andra som misstänktes för motstånd.
För flertalet av våra föräldrar utgjorde dessa händelser en fullständig existentiell kollaps: en plötslig och chockartad social degradering och ett haveri för deras moraliska och ideologiska livsval. Var och en och alla de tillsammans blev föremål för attacker, ostracism och ett hisnande hat som bara i begränsad utsträckning kompenserades av sporadiska uttryck för medmänsklig solidaritet. En del av oss, deras barn, reglerades från universitet, vissa fängslades, övervakades eller skickades som straff till militärtjänstgöring, medan skolelever ofta blev chikanerade på olika sätt.
Våra föräldrar var då 40–60 år gamla. Under trycket av dessa händelser förvandlades deras värld till stoft. Som en av dem sa: ”Allt tog slut.”
Så, livsbankrutta, stod de inför ett svart val: att stanna kvar trots förnedring, degradering och deras nederlags djup, eller också – när regimen öppnade landets gränser och på olika sätt försökte knuffa dem ut ur landet – att emigrera. För emigrationen talade deras djupt sårade stolthet, sammanbrottet för deras djupaste övertygelser och självuppfattning, förlorade jobb och partimedlemskap, och en smärtsam brist på framtidsutsikter för deras barn. Mot emigrationen talade deras livshistoria, deras identifikation med språk, kultur och traditioner, den del av deras stolthet som inte ville låta ”dem” att definiera vem man är. Dessutom hade många av dem icke-judiska makar eller barn som kategoriskt förkastade emigrationsalternativet. De närmade sig 60-årsåldern, en del var sjuka, många utan yrken gångbara i väst – allt detta bidrog till fruktan att emigrera och starta livet om igen. Således, i vars och ens existentiella situation fanns flera motsägelsefulla faktorer och motiv.
Omringade av en massiv mur av officiell fiendskap och ett terroriserat eller likgiltigt samhälle kom ändå de flesta att betrakta emigrationen som den enda utvägen. Denna påtvungna emigration, som toppade åren 1968–1969 och fortsatte med lägre intensitet ända fram till mitten av 1970-talet, och under vilken omkring 20 000 judiska flyktingar lämnade landet, markerade slutet på den polska judenhetens 1 000-åriga historia (eller åtminstone dess begränsning till ett post scriptum).
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
På detta sätt lämnade Polen även de flesta av oss, då 15–25 år gamla, våra föräldrars barn. Trots att varje enskilt beslut formades under inflytande av olika konkreta faktorer och omständigheter kom denna omskakande erfarenhet att utgöra för oss vår egen gemensamma ”1968”, en grundläggande, formativ och enande historisk erfarenhet som kom att forma en polsk-judisk ”68-års generation”, helt olik dess västerländska namne.
Historia magistra vitae, eller så åtminstone borde den vara det. Idag, efter kommunismens fall då man trodde sig åse den liberala demokratins slutgiltiga triumf (eller, med Fukuyamas ord, historiens slut) ser vi att världen går mot nya, oförutsedda utmaningar och faror. Vi kan inte veta vad som ligger dolt i framtiden, men med kunskap om det förflutna i bagaget bör vi göra vårt bästa för att det onda i historien inte skall återupprepas.