Intrycken behöver alltså inte härröra från oss själva, utan kan vara ett resultat av andras erfarenheter. Utan denna inre gestaltningsförmåga hade vi inte varit de människor vi är, inte fungerat i sociala sammanhang eller haft någon glädje av de sköna konsterna. Hur skulle vi exempelvis kunna förhålla oss till en målnings landskapsmotiv utan vår fantasi? Då hade vi blott kunnat möta det gestaltade motivet med en oförstående attityd och ett krasst påstående om att vi aldrig har varit på den plats som konstnären avbildat och därför inte vet vad målningen innebär eller vill säga oss. Detsamma hade gällt för alla de poetiska bilder som världslyriken ställer oss inför. De flesta av oss har kanske aldrig vandrat på Kickelhahns sluttningar i Thüringerskogen där Goethe skrev sin berömda dikt ”Über allen Gipfeln”, men med hjälp av vår föreställningsförmåga lämnar de naturlyriska stroferna sannolikt något slags känslospår och fantasibilder inom oss. Utan dessa inbyggda själsförmögenheter hade orden dött inför våra oberörda ögon.

I den tyska författaren Sibylle Lewitscharoffs senaste roman Blumenberg, om den tyske filosofen Hans Blumenberg, låter hon sin titelfigur vid ett tillfälle beskåda månen utanför fönstret, varpå han osökt kommer att tänka på en vers ur en dikt av 1700-talspoeten Matthias Claudius:

Skogen står svart och tigerOch från ängarna stigerDen vita dimman underbar [min övers.]

”Månen och den svarta tigande skogen drogs till människornas värld, genom metaforens kraft kunde de där slå rot med högre intensitet, tolkningsmässigt göra sig hemmastadda, oavsett om människan någonsin förirrat sig i den svarta skogen eller inte.”

Här formulerar Blumenberg en central tanke rörande den mänskliga inbillningskraften, som man gärna hade sett att den ansedda brittiska litteraturforskaren Fiona Stafford i något större utsträckning hade uppehållit sig vid i sin ambitiösa studie Local Attachments. Det kunskapsteoretiska spörsmålet tangerar nämligen de frågor hon här vill besvara inom ramen för underrubrikens The Province of Poetry.

Bokens huvudfråga – hur kan diktverk som är starkt knutna till specifika geografiska platser ge läsare som inte har någon kunskap om eller erfarenheter av dessa platser så starka känsloupplevelser? – får här förvisso en litteraturhistoriskt samvetsgrann genomlysning. Stafford går dock inte närmare in på frågans mer filosofiska eller psykologiska aspekter.

Studiens andra huvudfråga – varför vänder sig författare till sina egna hemtrakter för att samla stoff? – är delvis separerad från den första och behandlas också mer tillfredsställande, åtminstone vad brittiska förhållanden beträffar. Med utgångspunkt huvudsakligen i en rad kanoniska 1800-talsdiktare, med Wordsworth, Coleridge, Burns och Dickens i spetsen, undersöker Stafford ingående deras förhållande till det lokala och provinsiella och hur detta i sin tur hänger samman med det nationella och globala.

Wordsworth, evigt förknippad med natursköna Lake District i nordvästra England, var enligt Stafford den första poet som till fullo utnyttjade de ”nödvändiga förbindelserna” mellan diktaren och dennes geografiska ursprung, och som medvetet sammanfogade barnets instinktiva intryck av sin omedelbara omgivning med den vuxne diktarens mentala landskap. Tankegångar som dessa underbygger Stafford med rikhaltiga exempel på och djuplodande analyser av de berörda diktarnas verk, men stöder sig ibland också på tämligen konventionella antaganden och ofta upprepade iakttagelser.

Den intressantare frågan, hur den lyriskt gestaltade diktningen förs över till läsaren som inte känner till poetens trakter men som på djupet alltså ändå kan drabbas av de beskrivna miljöerna, är Stafford förvisso inne på redan i bokens inledning. Med utgångspunkt i den franska tänkaren och mystikern Simone Weils idéer om de lokala kulturtraditionerna som ett nödvändigt inslag i olika folkgruppers överlevnad mot politiskt förtryck och aggressiv nationalism (Weil uttryckte de här idéerna under nazisternas ockupation av Frankrike), betraktar Stafford de lokala motivens kontinuitet som själva förkroppsligandet av frihet och sanning i en global kontext.

Denna typ av lokalt förankrad diktning bör dock inte tolkas som en tillflyktsort eller som något som stänger ute omvärlden, utan snarare som något som har störst chans att möta den globala läsarens egna föreställningsvärldar. Som stöd för sina resonemang åberopar Stafford bland annat den irländske poeten och Nobelpristagaren Seamus Heaney, i synnerhet hans Nobelföreläsning ”Crediting Poetry”, som hyllar det lokala konstverkets koncentration i en globaliserad värld av likriktad konsumtionskultur.

Mot den amorfa konsten kan man alltså ställa den lokala konstutövaren, som alltsedan Wordsworths och Coleridges dagar har dragit till sig läsare från hela världen som gärna identifierar sig med de geografiskt snävare motiven. Eller som Thomas Hardy lär ha uttryckt det i sin strävan efter att förena det provinsiella med det universella: ”Mänskliga passioner har bultat lika häftigt i Wessex avkrokar som i de europeiska palatsen.” Så når de lokala och familjära perspektiven ut till en global läsekrets genom sin förankring i det tidlöst igenkännbara, vilket Stafford både vederhäftigt och med den sanna forskarens rika källmaterial argumenterar för och resonerar kring.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Icke desto mindre hade Staffords studie blivit än mer intressant om hon hade tagit steget ut i de förvisso mer spekulativa filosofiska frågorna om den litterära receptionens inre mekanismer. Åtminstone i någon liten grad hade hon kunnat hänvisa till det jungianska arketypbegreppet eller till det ”objektiva korrelat” som främst förknippas med T S Eliot och hans objektifierade och expansionslyriska diktning.

Det revolutionerande med Eliots poetologiska metoder – det suggestiva bruket av inpräglade föreställningar och nedärvda urformer bortom den individuella erfarenheten – har explicit kanske inte så mycket med Staffords idéer om det lokala i poesin att göra, men väl med den därtill hörande frågan om läsarens förmåga att omtolka ett språkligt material och göra diktarens lyriska bilder och scenerier till sina egna.

Man kan förmoda att ett sådant perspektiv hade fördjupat både frågorna och svaren vad gäller vår språkligt och intuitivt grundade inbillningskraft och dess förhållande till poesin. Och därmed gett relief åt Staffords egna reflektioner och analyser.