Eftervärlden borde ha alla skäl att känna tacksamhet mot Diogenes Laërtios. Det är hans förtjänst att en stor del av den antika grekiska filosofin överhuvudtaget blivit känd av eftervärlden. Hans Berömda filosofers liv och läror är nämligen den enda antika filosofihistoria som bevarats till vår tid.

Det mesta av vad de grekiska filosoferna skrev har gått förlorat. Mycket har räddats bara genom en slump, genom en enda text eller en enda källa som överlevt. Så är det med många av de filosofer vars namn nämns eller vars texter citeras av Diogenes Laërtios. Det vi har bevarat av Epikuros – några brev – känner vi sålunda till bara därför att han citerat dem i Berömda filosofers liv och läror. Några dussintal av antikens tänkare känner vi namnet på bara genom Diogenes, några hundratal titlar på filosofiska verk likaså. I fråga om de allra flesta kommer Diogenes Laërtios med en del upplysningar som bara finns hos honom.

Ändå har eftervärldens uppskattning varit mycket sval. Berömda filosofers liv och läror har betraktats som en kritiklös kompilation av ogrundade anekdoter och otillförlitliga citat. Inte ens Friedrich Nietzsche, som dock tjänade sina sporrar som grekisk filolog genom en undersökning kring Diogenes Laërtios källor, har visat honom någon större högaktning. Främsta undantaget är kanske Montaigne som läste Berömda filosofers liv och läror med största nöje och ofta anför tänkespråk och maximer hämtade ur detta arbete. Det borde ha funnits minst ett dussin Diogenes Laërtios, menade Montaigne.

Ändå var Diogenes Laërtios inte alls så kritiklös som många av hans samtida eller för den delen många senare levande filosofihistoriker. I inledningen till sin skrift polemiserade han mot dem som påstått att filosofin haft sitt upphov hos egyptierna eller babylonierna, persisk magi, de indiska gymnosofisterna eller hos de keltiska druiderna. Filosofin, slog han fast, hade sitt ursprung hos grekerna, själva namnet är omöjligt att översätta till andra språk än det grekiska. Som filosofins upphovsmän nämner han heller inte Zarathustra, Hermes eller Orfeus (eller någon annan mytisk gestalt), utan Anaximandros och Pythagoras. Här såg författaren till Berömda filosofers liv och läror nyktrare och riktigare än renässanshumanisterna, som ändå var kända för sin filologiska kritik, ja även nyktrare och riktigare än en del moderna forskare.

En egendomlighet är att Diogenes Laërtios, som givit oss så mycket kunskap om grekiska filosofers liv, själv har ett levnadsöde som är fullkomligt okänt. På grundval av vilka filosofer han nämner och inte nämner kan man räkna ut att han måste ha levt vid början av 200-talet e. Kr. Annars vet man ingenting om honom, till och med hans namn har blivit föremål för fruktlösa spekulationer.

Däremot går det att göra sig en ganska god föreställning av hur han arbetat. En kompilator var han nämligen ovedersägligen. Det finns en smula av klippa-och-klistra över hans metod. Tydligen har han haft tillgång till stora mängder av källor som nu har gått förlorade, en del av dem kanske just kompilatoriska verk sådana som hans eget. Den som är intresserad av antik filosofi känner en smula av Tantali kval vid genomläsningen av de långa rader av titlar han räknar upp på verk som nu gått förlorade, ofta skrivna av ryktbara filosofer som dock numera bara kan läsas i korta fragment. Det hela är som signaler från en svart låda på havsbotten, vittnande om en katastrof.

Nu har Berömda filosofers liv och läror för första gången kommit ut i svensk översättning på Bokförlaget Atlantis. Det är Johan Flemberg som står för översättning och en utmärkt inledning (påhejad av Thomas Brobjer, eminent Nietzscheforskare). Texten är dessutom försedd med välbehövliga kommentarer, som hjälper till att bringa reda i de många namnen och sammanhangen.

diogenes laërtios bok är nämligen inte upplagd så som vi förväntar oss av en modern filosofihistoria, med en kronologisk berättelse som försöker skildra filosofins utveckling. Istället går författaren fram skola efter skola och tar en efter en upp olika successioner av skolledare. Det är biografi och doxografi på en gång (om ”doxografi” är en redogörelse för de olika filosofernas åsikter och teorier). Det är inte förrän långt senare – på allvar först på 1700-talet med Jakob Brucker – som en utvecklingstanke slår igenom som riktningsgivande för filosofihistoriker. För en modern läsare kan en sådan uppläggning verka främmande och till en början förvirrande. Men man vänjer sig. Bäst är att ta anekdoterna som de kommer, de är ofta roliga och dessutom lärorika.

Tag bara en av de bäst kända skrönorna, den som handlar om Thales, ofta ansedd som den förste filosofen. Den berättar om hur Thales en mörk kväll är så upptagen av att studera stjärnorna att han inte ser sig för utan trillar ned i en brunn. Är detta sant som historiskt faktum? Förmodligen inte. Men visst är det välfunnet.

Här har vi filosofen och den intellektuelle som är så upptagen av sina tankar att han inte förmår se vad han har framför fötterna. Här har vi naturforskaren som är främmande för sin omedelbara mänskliga omgivning. Här har vi Erasmus Montanus, som vanliga vardagsmänniskor med sunt förnuft skrattar åt. Eller omvänt – här har vi en man som förstår att stjärnhimlens väldiga skådespel är viktigare än jordiska småttigheter, som trots en och annan resulterande förtretlighet har ett djupare sinne för proportioner.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För övrigt var Thales inte alldeles opraktisk. Diogenes Laërtios berättar att han var den förste att dela in året i 365 dagar, att han lärde sjömännen att navigera med hjälp av stjärnbilderna och att han mätte höjden på de egyptiska pyramiderna genom att mäta deras skugga och jämföra med den som kastades av en käpp av känd längd. Berömda filosofers liv och läror kan på så vis ses inte bara som den första bevarade filosofihistorien utan också som den första vetenskapshistorien. Och som det första uppslagsverket över forskare, tänkare och intellektuella.

Givetvis har Berömda filosofers liv och läror haft ett ofantligt inflytande sedan verket återupptäcktes under renässansen. Vi tänker inte så mycket på det eftersom vi hos modernare filosofer mer försöker spåra exempelvis ett inflytande från Epikuros. Men Epikuros tankar har förmedlats genom Diogenes Laërtios, det är där källan har funnits för senare tider. Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig vilken bild av den antika grekiska filosofin vi skulle ha haft utan denne författare.

Nu finns han på svenska. En filosofbiografi per kväll ger för många veckor framåt en angenäm, lärorik och inte onödigt upphetsande läsning.