Svensken är lyckligt lottad globalt sett. Av världens runt 200 självständiga stater är Sverige en av de bästa att leva i. Varje år presenterar FN ett utvecklingsindex som rankar världens länder utifrån invånarnas livslängd, utbildning, inkomst och levnadsstandard. Ifjor kvalade Sverige in på plats åtta. Samtidigt avslöjar ett flertal studier att landets befolkning har en allt mörkare syn på framtiden. Hur kan det komma sig?

Ett vanligt svar är att en högerpopulistisk våg sveper över västvärlden. Samma tsunami som fört Donald Trump in i Vita huset och Storbritannien ut ur EU påverkar Europas norra periferi. Det är en uppfattning som tål att nyanseras. I World Values Survey intar Sverige alltjämt en global extremposition vad gäller individualistiska och sekulära värderingar. Enligt analysföretaget Kairos Futures långtidsmätningar är en fungerande välfärd viktigast för allmänheten när det kommer till uppfattningar om samhället. Svenskarna vill att deras land ska fortsätta att vara en progressiv välfärdsstat som präglas av stabilitet, tillit och jämlikt.

Opinionsexperten Markus Uvell har i sin tankeväckande bok Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro 2018) djupdykt i svenskars åsikter och värderingar. Pessimism och frustration återfinns numera i stora delar av väljarkåren, också bland välutbildade och välavlönade som tidigare brukat vara optimistiska över samhällsutvecklingen. Även i dessa grupper sinar tålamodet med det offentliga Sveriges prioriteringar. Det råder ingen tvekan om vilka områden som medborgarna är mest missnöjda med: välfärd och brottsbekämpning. En majoritet efterfrågar mer pragmatisk politik som löser konkreta vardagsproblem.

I Norden utmärker sig Sverige numera för bristande tro på välfärdens förmåga att leverera. Det visar SEB:s Välfärdsbarometer som kartlägger medborgarnas attityder till de nordiska trygghetssystemen, allt från tandvård till pensioner. Sverige ligger klart efter Norge, Danmark och Finland i tillit trots att mätningarna genomförts under en högkonjunktur.

Det är ett faktum att svenskarnas förväntningar på välfärdsstaten är högre än i de flesta andra länder, vilket inte är orimligt med tanke på de höga skattesatserna och politikers utfästelser. När trygghetssystem inte förmår leverera uppfattar svenskar det därför som ett större svek än andra nationaliteter. Bördig jordmån för fortsatt svartsyn i väljarkåren finns. Det är nämligen anmärkningsvärt att pessimismen paradoxalt nog sammanfaller med en lång period av gynnsam ekonomisk utveckling. Kommuner, landsting och regioner brottas ändå med underskott och det kommer oundvikligen att bli kärvare när en internationell lågkonjunktur nalkas.

”Verkligheten ska inte kategoriskt svartmålas men får inte heller skön­målas av ledare för att skyla över brister som människor ändå uppfattar.”

Hur ska då en känsla av verklighetsförankrad framtidstro slå rot och spira i Sverige? Det är en fråga som förtjänar ett batteri av svar men jag nöjer mig med tre rekommendationer.

Vårda idéarvet efter Gustav Möller, välfärdsstatens arkitekt. Sveriges mest betydelsefulla socialminister växte upp i Malmö under miserabla förhållanden i slutet av 1800-talet. Fadern som var smed avled i tyfus när pojken var spädbarn. Modern var städerska och dog utsliten av tuberkulos när sonen bara vara 14 år. Som vuxen konstaterade Möller att barndomen i Fattig-Sverige ”… satte mycket djupa spår i min uppfattning om samhället sådant det inte får vara och sådant det rimligen bör vara”. Klassresenären insåg att den svenska välfärdskonstruktionen måste bygga på premissen att de som betalar in premier upplever att de tjänar på systemet för att bygget ska vara hållbart. Socialdemokraten Möllers motto att varje förslösad skattekrona är en stöld från folket förtjänar att få en renässans.

Studera hjärnforskning. Vår hjärna är en produkt av evolutionen. Att övervärdera negativ information framför positiva nyheter har gynnat vår art. Det måste politiker ta större hänsyn till och inte i onödan spela på rädsla och hot som göder frustration och uppgivenhet. Men det kan också upplevas som oroande, rent av skrämmande, om ledare inte verkar vilja se uppenbara faror. Under evolutionens gång har hjärnans fokus på det negativa varit en fråga om överlevnad. Hjärnan har därför betydligt fler nervbanor för att snabbt bearbeta möjliga hot än att processa eventuell belöning. Det var helt enkelt viktigare att prioritera faran från sabeltandade tigrar framför saftiga blåbär. Verkligheten ska inte kategoriskt svartmålas men får inte heller skönmålas av ledare för att skyla över brister som människor ändå uppfattar.

Kontroll och trygghet hänger ihop psykologiskt. Allt fler svenskar undrar på goda grunder hur välfärdsekvationen ska gå ihop. Skolverket varnar till exempel för att skolor och förskolor måste rekrytera över 70 000 heltidstjänster de kommande åren. Parallellt råder polisbrist men hundratals platser på polisutbildningen gapar ändå tomma. Tilliten mellan människor och till institutioner är hög i Sverige, men kan snabbt eroderas. Det är fundamentalt att medborgarna upplever att de som styr försöker ha handfast kontroll över utvecklingen. Oavsett uppfattning om brexit borde kampanjens oerhört effektiva budskap ”Take Back Control” tas på största allvar.

Den franske 1600-talsskribenten Jean de La Fontaine har författat hundratals sedelärande fabler. En av de mest kända handlar om syrsan som sjöng istället för att samla mat och se om sitt hus inför vintern i skarp kontrast till den organiserade myran. ”Syrsan tänkte blott på sång sommarn lång. Men när höstens vindar tjöto både mygg och maskar tröto. Hungrig var hon. Ingenstans ens den minsta matbit fanns. Goda råd befunnos dyra.” Fast fabeln är från en svunnen tid kan syrsan symbolisera dagens Sverige. Om pessimismen hos befolkningen ska ge vika måste myrans krassa framförhållning omfamna välfärdsstaten. Svensken känner nämligen att frosten är på väg.