När detta skrivs är det fortfarande oklart om Håkan Juholts bestående bidrag till den svenska samtidshistorien kommer att stanna vid lanseringen av termen kulbo. Hur det än förhåller sig med den saken, kan man dock konstatera att en hel del av det som gjorde Juholts tillvaro med sin kulbo kul tycks ha bekostats av oss skattebetalare (låt vara att vi framdeles förefaller kunna glädja oss åt att få tillbaka de pengar som Juholt utan uppsåt ”lånade” från oss). En resa till Vitryssland, hyrbilar och gratis hyra för kulbon gör knappast livet mindre kul.

I sitt linjetal på Socialdemokraternas extrakongress i april 2011 talade dock Håkan Juholt inte så mycket om att ha kul. Istället pratade han om en av de sju dödssynderna, nämligen girighet. Han beklagade sig över att det är lättare att byta ut ett hjärta i människokroppen än att ”förhindra att hjärtlöshet och girighet breder ut sig”. Redan denna originella jämförelse borde kanske ha gett en indikation om att vi har att göra med en man som inte räknar med att bli ställd till svars för vad han säger eller gör.

Men även om vi bortser från den lite egensinniga logiken i Juholts ord om girighet, fäster man sig naturligtvis så här i efterhand vid att en av de sju dödssynderna nämndes av en man vars erkända slarvighet, vittnar om ett rätt sorglöst förhållande till kardinaldygder som omdöme, rättvisa och måttfullhet, men som också representerar ett parti som har varit drivande i den moderniseringsprocess som under 1900-talet har styrt bort vår moraluppfattning från kristendomens fasta normsystem.

Det senare må naturligtvis ha skett med benäget bistånd från ett kapitalistiskt system, som inte vill kännas vid andra värden än de ekonomiska och vars inre logik kräver ständig förnyelse – att allt fast och stabilt bryts ner och förflyktigas.

Icke desto mindre är det omöjligt att bortse från det faktum att den socialdemokratiska välfärdsstaten har inneburit att det moraliska ansvaret flyttades över från individ till stat. Vilket också torde ha varit andemeningen i Juholts tal om girigheten. Ty kampen mot girighet var väl ändå tänkt att föras medelst politiska åtgärder, i syfte att decimera möjligheterna att ta ut stora vinster inom vissa sektorer av samhället? Och inte i form av en betvingande återgång till kristna dygdemönster?

Men att värdekonservatismens förespråkare under de senaste decennierna har upplevt stark motvind har naturligtvis också haft att göra med att den statligt reglerade lågräntepolitiken i Europa och USA har uppmuntrat medborgarnas konsumtion och belåning snarare än den har gynnat gamla dygder som sparsamhet och flit. Brist på omdöme och självkontroll har premierats på bekostnad av ödmjukhet och måttfullhet. Alltmedan de politiska och ekonomiska eliterna inte direkt har föregått med gott exempel.

Framtiden lär utvisa om det är ett tecken på dubbelmoral eller nymoralistisk backlash att svenska medier under oktober månad har varit maniskt sysselsatta med att gå till botten med den socialdemokratiske partiledarens till synes sorglösa relation till vad han själv och vad som övriga skattebetalare ska bekosta i hans konsumtion.

När Expressen och Aftonbladet går så långt som till att gräva fram Juholts alla kvitton och kontokortsredovisningar från riksdagen, och i all ödmjukhet ber sina läsare om hjälp med att hitta eventuella oegentligheter, kan man inte undgå att fundera över om detta är en konsekvens av att hela Europas ekonomiska expertis är sysselsatta med en ännu större fråga, nämligen att – på bästa Lyxfällan- manér – komma till rätta med destruktiva konsumtionsmönster hos det ena europeiska landets befolkning efter det andra.

Grekiska företag och privatpersoner har registrerade skatteskulder på hela 40 miljarder euro. Något som – liksom de amerikanska lånecirkusen som utlöste 2000-talets hittillsvarande finanskriser – är svårt att betraka oberoende av de etiska förhållningsregler som bär upp agerandet på mikronivå, hos varje enskild löntagare, företagsledare och politiker.

I detta nummer av Axess funderar vi – i temasektionen – över i vilken mån som samhälleligt värde kan genereras utan en stabil värdebas i form av till exempel just fasta etiska grundvärden. Men det diskuteras också – i dossierdelen – i vilken mån som vi i den postmodernistiska eran har undervärderat den roll som traditionella näringsgrenar inom jordbruket har för den politiska och ekonomiska utvecklingen.

I vilken utsträckning kan fluktuationer i spannmålspriser underblåsa demokrati? I vilken mån beror 2000-talets ekonomiska och politiska kriser på att vi har övergivit gamla dygdemönster? Och vilken roll spelar traditionella dygder för Kinas utveckling och framtid som eventuell ekonomisk stormakt?