Den vackraste svenska boken på senare tid heter Haikudikter. Denna läckert formgivna volym har getts ut av förlaget med det i sammanhanget ytterst välfunna namnet Tranan. Boken består av 67 haikudikter av Tomas Tranströmer. Förutom originaltexterna innehåller boken också Robin Fultons stilrena översättningar till engelska och de underbart vackra skrivtecknen i Göran Malmqvists överföring till kinesiska.

Att Tranströmer skrivit haikudikter är inte i sig någon nyhet. Av de 67 dikterna i denna vackra bok har 64 redan varit i tryck. De nio haikudikter som han skrev 1959 utgavs 42 år senare under titeln Fängelse. Nio haikudikter från Hällby ungdomsfängelse (2001). Därtill kommer elva nyskrivna haikudikter i Sorgegondolen (1996) och ytterligare 45 i Den stora gåtan (2004).

I dessa dikter framstår Tranströmer som en djärv förnyare av haikudiktningen. Likväl finns det kanske anledning att påminna om den rika tradition som boken ingår i.

Bland de svenskar som först intresserade sig för haikun fanns essäisten och romanförfattaren Sven Fagerberg, som lärt känna denna diktning under ett besök i Japan. Om det vittnade bland annat en artikel i Dagens Nyheter 1955 med titeln ”Kabuki – fantasins teater”. Här förknippar Fagerberg haikun med ”den plötsliga intuitiva klarheten”, ett uttryck som han i senare artiklar och böcker skulle likställa med den mystiska upplevelse av enhet som på japanska kallas ”satori”:

”Den plötsliga intuitiva klarheten är den viktigaste nyckeln till den japanska konsten. Den finns […] i den japanska dikten som alltid är mycket kort, ofta bara sjutton stavelser.”

Haikun skulle också spela en central roll i Fagerbergs debutroman Höknatt från 1957. Här påminns vi återigen om haikuns samband med ”den plötsliga klarheten”. Som framgår av Höknatt är den i haikun gestaltade satori-upplevelsen det yttersta målet för de zen-buddistiska meditationsövningarna. Därmed får denna upplevelse av satori här också utgöra vändpunkten i huvudpersonen Mårtens utveckling bort från en ensidig rationalism i riktning mot ett mera intuitivt förhållande till verkligheten. Sambandet mellan haikun och satori understryks av den haikudiktande zenmunken Torin, som Mårten möter under ett besök i Japan.

Höknatt bör ha spelat en viktig roll för haiku-kulturen i Sverige. Boken fick lysande recensioner och spreds snabbt till många nya läsare, inte minst genom pocketupplagorna.

En viktig introduktör var också Jan Vintilescu. Via engelskan, tyskan och franskan översatte han i slutet av femtitalet en lång rad av den japanska haikuns mästare, däribland Basho, Issa, Yayu, Ransetsu, Moritake, Buson och Shiki. Några av dessa tolkningar presenterades under våren 1959 i BLM, och samma år trycktes ett bredare urval i antologin Haiku. Japansk miniatyrlyrik.

Vintilescus tolkningar fick stort genomslag. En av dem som tagit djupa intryck var Tomas Tranströmer. Det är nog inte en tillfällighet att han just detta år skrev de nio haikudikter som 2001 skulle publiceras i Fängelse. Nio haikudikter från Hällby ungdomsfängelse.

Men det fanns nog också många andra som tagit intryck av Vintilescus tolkningar och av Höknatt. Under de mer än fem årtionden som gått sedan dess har översättning och nyskapande av haikus och haikuliknande dikter blivit en svensk folksport. Det visar poeter och översättare som Bo Setterlind, Per Erik Wahlund, Claes Hylinger, Niklas Törnlund, Hans Granlid, Ann-Marie Berglund, Rolf Aggestam, Per Lindgren, Sonja Åkesson, Bo Carpelan, Karl Sundén, Gunnel Vallquist, Kent Söderberg, Lasse Söderberg, Vilma Roos, Siw Widerberg, Sven Collberg, Ewa M Lindgren, Nisse Friberg, Olle Orrje, Kaj Falkman och många andra.

Först ut var förmodligen Bo Setterlind. I slutet av femtitalet skrev han några haikuliknande dikter, som 1961 publicerades i Några ord att sätta på sidan. De förhåller sig visserligen mycket fritt till haikuns metriska konventioner, men tonen är väl fångad och motiven lätta att känna igen från japanska mästare som Basho och Issa.

Den mest minnesvärda av haikuns svenska pionjär är nog ändå Dag Hammarskjöld. Han är naturligtvis mest känd som generalsekreterare i Förenta nationerna under åren 1953–1961, men efter sin död sistnämnda år efterlämnade han ett manuskript, som bland mycket annat innehöll 110 haikudikter.

I likhet med Tranströmers dikter från Hällby fångvårdsanstalt är alla Hammarskjölds haikus skrivna 1959. Kanske har han inspirerats av Vintilescus tolkningar från detta år. Men man måste också räkna med att han redan tidigare mött haikulikande dikter hos Ezra Pound och Paul Eluard, två haikuinspirerade diktare som han sedan länge intresserat sig för. Den viktigaste förebilden är nog likväl Harold G Hendersons An Introduction to Haiku (1958), som man efter hans död fann på hans nattduksbord. Där har han kunnat läsa representativa haikudiktare som Basho och Shiki.

Hammarskjölds förtrogenhet med haikudiktningen hindrar dock inte att han i likhet med Setterlind och Tranströmer ibland bryter mot dess konventioner. Hans dikter är ofta mera gåtfulla än den japanska haikun brukar vara, och det finns åtskilliga exempel på metriska och motiviska avvikelser från de krav som man traditionellt brukar ställa på en äkta haiku.

Hammarskjölds haikudikter fick stor spridning, när de 1963 utgavs som en del av den postuma volymen Vägmärken. Detta kan mycket väl ha bidragit till den haikuvåg som svepte över världen under de följande åren.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För svenska läsare aktualiserades haikudiktningen vid denna tid också av en inflytelserik essä om Ezra Pound, skriven av poeten och kritikern Göran Palm och tryckt i BLM 2/1963. Här poängteras haikuns betydelse för Pounds dikt ”In a Station of the Metro”. Av Palms analys av denne text framgår också att han förväntar sig att många av tidskriftens läsare på egen hand ska ha uppmärksammat diktens likhet med en haiku. Denna förhoppning kan mycket väl ha haft fog för sig. I BLM hade ju ett urval ur Vinteilescus haikutolkningar publicerats redan våren 1959.

Likväl var det nog ändå 1970-talet som var den svenska haikudiktningen glansperiod. Ett exempel bland många var den folkkära poetissan Sonja Åkessons versberättelse Sagan om Siv (1974), en kortroman – uppbyggd av 118 haikuliknande treradingar – som fick mycket stort genomslag.

Under detta decennium blev haiku-diktningen också uppmärksammad i medierna. Viktigast i det avseendet var nog kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet, som mycket ofta upplät sina spalter för översättningar av japanska klassiker och ibland också för nyskapade haikuer av skandinaviska diktare. Samma sak gällde också om litterära tidskrifter som Bonniers Litterära Magasin, Böckernas värld, Lyrikvännen, Horisont och Radix eller veckotidningar som Femina och Vi.

Detta poetiska inslag i tidskriftsfloran tycks ha varit mycket populärt. När Femina efter japanskt mönster utlyste en pristävling i haikudiktning fick man in mer än 3 000 bidrag.

Denna hektiska blomstring har nog på sistone mattats en aning, men det råder ingen tvekan om att haikun fortfarande är en mycket populär diktform.