Mönstret var tydligt. Riddarhusets släkter nådde i genomsnitt sin högsta position i första eller andra generationen, för att sedan halka utför och landa i samma beskedliga medelklass som de flesta av oss tillhör. Vemodigt ur de enskilda släkternas perspektiv, måhända, men glädjande ur landets: trots adelns försteg var det ändå dugligheten som vann i längden.

Det är sällan utförslöpan uppmärksammas. Därför är det intressant att läsa den bok som Fredric Bedoire har skrivit om sin farfars farfars farfar Jean Fredricsson Bedoire (1747–1830). Anfadern hörde inte själv till Riddarhuset (även om hans kusin blev De Bedoire och hans halvsyskon af Petersens), däremot till Skeppsbroadeln, de köpmän som dominerade frihetstidens svenska ekonomi.

Perukmakaren Jean Bedoire hörde under senare delen av 1600-talet till de hugenotter som lämnade Frankrike, där det religiösa klimatet hårdnade under Ludvig XIV. Han vann burskap i sitt yrke 1672, men råkade i delo med sina kolleger och gick över till att importera varor från sitt gamla hemland. Sönerna Jean och François utvidgade faderns rörelse och byggde upp var sin ansenlig förmögenhet. Jean fick sonen Fredrik, François dottern Charlotta: kusinerna gifte sig och fick sonen Jean Fredriksson. Fredrik for genom isen med en släde året efter sonens födelse. Charlotta gifte då om sig med Herman Petersen, som gift in sig i firman men nu var änkling efter Fredriks syster. Alla bodde i Gamla stan; farföräldrarna i Gamla stan, Jeans familj i olika hus vid nygatorna, innan styvfadern köpte Carl Pipers palats, det som idag kallas Petersenska palatset.

Den unge Jean hade därmed fötts som arvinge till en av landets stora förmögenheter. När han dog vid 83 års ålder var hans ekonomiska ställning betydligt svagare.

I någon mån hade han otur. Skeppsbroadeln hade delvis blivit rik på politik. Den satsade på hattpartiet som manövrerade ut den försiktige Arvid Horn 1738, kastade sig in i krig med Ryssland och Preussen och gödde landets manufakturer med frikostiga bidrag. Bidragen och krigen betalades med sedlar som Riksbanken tryckte upp. Sedelmängden fick penningvärdet att halveras på ett par årtionden, och köpmännen spekulerade i fast egendom med lån som inflationen till stor del betalade. När penningvärdets fall började bekymra opinionen kunde man tjäna pengar även på problemen. På riksdagen drev hattarna igenom att staten skulle starta växelkontor för att hålla valutakursen uppe. Växelkontoren blev privata företag, som fick en trög start men tidvis gav god utdelning åt sina ägare.

Men tiderna blev sämre. Växelkontoren fick allt svårare att försvara kursen, och hela verksamheten avslutades 1761, sedan kronan förlorat många tunnor guld på affärerna. Två år senare drabbades Sverige av den handelskris som bröt ut 1763, sedan handelshusen i Amsterdam och Hamburg spekulerat alltför djärvt i krigskonjunkturen. När de ställde in betalningarna ledde det till oreda i Sveriges utrikeshandel, som till stor del gick över och finansierades via dessa städer. När mössorna kom tillbaka till makten vid 1765–1766 års riksdag ställde de växelkontorens ägare till svars för de dåliga affärerna. Den ledande hattpolitikern och köpmannen Gustaf Kierman hamnade på fästning, men även Jean Bedoires styvfar Herman Petersen kallades till förhör. Petersen fick slag och dog, och vid bouppteckningen visade sig mycket av Jeans pengar vara placerade i högst osäkra tillgångar.

Det blev bara värre. Mössorna gjorde upp en plan för att återställa penningvärdet, men planen läckte ut till allmänheten och ledde till en skarp deflationskris 1767–-1768, som drabbade dem som dragit på sig stora lån. Lånen stod kvar, men fastigheterna föll i värde. Jean hade stora lån att bära. En del av sitt arv fick han ut i form av bruk i Bergslagen, att döma av ättlingens bok kanske utan att deras värde prutades av så mycket som krisen hade motiverat.

Som brukspatron drabbades han av den hårdnande konkurrensen på den internationella järnmarknaden. Ryssland började etablera sig som exportör, engelsmännen lärde sig använda stenkol för att smida stångjärn. Napoleonkrigen klippte av mycket av den internationella handeln. Ystad fick fyra miljonärer – en hisnande rikedom i början av 1800-talet – och Göteborg levde också gott på det neutrala landets smuggling mellan de krigförande länderna, men mot järnbruken slog kontinentalblockaden hårt. Efter att ha avvecklat malmfälten köpte Bedoire Gysinge bruk, som var inriktat på stångjärnsexport till Storbritannien. I sinom tid sålde han även Gysinge och slutade sina dagar på Molnebo bruk ett par mil öster om Sala.

Men allt var inte tidens fel. En hel del ställde Jean till med på egen hand, i synnerhet under de första åren. Han tog stora växellån, för att minska skulderna sålde han bruk billigt som han köpt dyrt, han lade alla sina affärer i händerna på ett ombud som bedrog honom, och han engagerade sig i de hopplösa försöken att göra något av de stora men otillgängliga malmfyndigheterna i Lappland. Där lyckades han till slut dra sig ur spelet, genom att sälja sitt bruk till vad som antagligen var ett överpris, men frågan är vad driften dessförinnan kostat honom. Så småningom verkar han ha blivit säkrare, ekonomisk till den grad att han kallas snål, ibland ogin mot sina underlydande och snar att stämma dem till tinget.

Fredric Bedoire ger en närgången skildring av sin anfaders vedermödor, spelet kring bygget av Strömsholms kanal från bruken i Bergslagen liksom ansträngningarna att sätta verksamheten i de lapska malmfälten på fötter. Han fick igång produktionen och lyckades frakta ut häpnadsväckande mängder järn med samernas renar, men i längden var ackjorna inte en tillräcklig lösning på de norrbottniska transportproblemen. Det skulle dröja bortåt hundra år och många trassliga turer med kungahusets privata affärer och finansmännen Thiels och K A Wallenbergs manövrer, innan LKAB till slut blev affärernas lösning, först med Grängesbergsbolaget, sedan med staten som ägare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Boken vimlar av kusiner och ingifta släktingar. Själv gifte Jean Bedoire ned sig, med tidens mått mätt. Hans första hustru dog i barnsäng; han gifte sedan om sig med det moderlösa barnets amma, en knektdotter; och mesalliansen gjorde det svårare för honom att hävda sig i de gustavianska nätverken. Förmögenheten krympte, men de två sönerna fick var sitt bruk och de många döttrarna goda hemgifter.

Det finns större sammanhang att foga in berättelserna i, men dem får läsarna fördjupa sig i på annat håll. Efterhand blir boken mer släktforskning än historia.

Fredric Bedoire samlar familjeskrönor och gissar ibland ganska friskt om samband och bevekelsegrunder, försvarar energiskt sin stamfar mot samtida och sentida anklagelser, och undrar om LKAB hade blivit av utan Jean som länk i kedjan. (Åjo, något hade det nog blivit, fyndigheterna var kända, svårigheten var inte minst transporterna.) Men boken är välskriven och en introduktion till en tankeväckande svacka i den svenska järnhanteringens historia, och det är gott nog.