När kyrkorna stod halvfärdiga

Åbo domkyrka. FOTO: wikimedia commons

I ett nytt praktverk skildras Finlands medeltida stenkyrkor. Utgivningen är en kulturgärning.

att vitterhetsakademien ger ut Markus Hiekkanens nästan tusensidiga Finlands medeltida stenkyrkor – i översättning av Camilla Ahlström-Taavitsainen – är en stor kulturgärning. Alldeles för många böcker på det sofistikerade grannspråket är otillgängliga för oss som inte behärskar finska. I sig rymmer verket så mycket: hur befolkningen bröt bygd, hur landet kristnades, samspelet mellan de båda riksdelarna, hur reformationen skapade om kyrkorummet – och oändligt många vackra bilder på kyrkor och målningar.

De finska stenkyrkorna byggdes ganska sent. De äldsta kristna föremålen i Finland härrör från 500-talet, men det är osäkert om befolkningen då var medveten om eller brydde sig om vad de stod för. Hiekkanen använder gravskicket för att datera övergången till den nya läran. Brandgravarna hade dominerat under en stor del av järnåldern, men i slutet av 900-talet och början av 1000-talet blir jordgravarna allt fler. På 1100-talet förekommer bara några enstaka brandgravar, och det tolkar Hiekkanen som ett starkt indicium på att befolkningen hade kristnats.

Men därifrån till stenkyrkorna tog det lång tid. De första församlingarna grundas omkring år 1200, men kyrkorna byggs fortfarande i trä. De äldsta stenkyrkorna på Åland är från slutet av detta århundrade, men på fastlandet dröjde stenbyggena ytterligare hundra år. Hiekkanen tror att Åbo domkyrka började byggas omkring sekelskiftet 1400, och sedan följde de andra byggena fram till omkring 1560, som han räknar som den finska me­deltidens slut.

Under tiden, menar Hiekkanen, hann man på flera håll bygga både två och tre träkyrkor. Det är egentligen det resonemang i boken som lämnar mig mest undrande. Tesen om de flera föregångarna återkommer ofta, men för det mesta med konstaterandet att den inte går att belägga. Det skulle han ha behövt utveckla för att övertyga.

Många av de stenkyrkor som började byggas i Finland fullbordades aldrig som tänkt var. Ofta startade man med att bygga sakristian för att förvara kyrkans klenoder i ett stenhus för brandfarans skull, sedan rev man den ursprungliga träbyggnaden och fortsatte med långhus och vapenhus. Men ibland kom man inte längre. På något håll står sakristian kvar i anslutning till en träkyrka, i andra församlingar har den blivit en ensam byggnad på kyrkogården.

”Församlingen fick bänkar att sitta i för att lyssna, sido­altarna åt jungfru Maria och kyrkans skyddshelgon revs, medan huvudaltaret flyttades och byggdes samman med väggen, så att ingen skulle få för sig att krypa runt altaret i en av de påviska riterna.”

Det var Gustav Vasas fel. Kronans åtgärder i reformationens spår gick ut över församlingarnas och därmed kyrkobyggenas ekonomi. Kungen drog in en stor del av tiondet och konfiskerade många av kyrkornas guld- och silverföremål. Runt om Åbo lägger fogdarna rabarber på kalkar, patener, kronor och kors.

Hiekkanens genomgång blir en lektion i finsk geografi och bebyggelse. Åland kom först, sedan det egentliga Finland, landskapet runt Åbo. Det var den rikaste och tätast befolkade delen, med 31 projekt. Till de tidigt befolkade områdena hörde också Satakunta, Tavastland och Nyland. Från dessa kärnområden trängde de kristna nybyggarna in i Österbotten, Karelen och Savolax.­

I boken staplas ort på ort, med genomgångar av byggnadsprocess, byggnadernas utseende, utsmyckning och övergången till reformation. Dispositionen är tämligen enahanda, men den blir sällan tröttande. Läsaren undervisas kyrka för kyrka om dåtidens byggande, skick och bruk. På planritningarna som inleder varje kapitel hittar man vapenhuset uppe i nordost, sakristian mot söder och rentav sydväst, med en liten öppning nedanför koret i sydost – det var den dörr som prästen själv använde.

Kyrkorna är vackra byggnader i gråsten. Först så småningom framgår det att många till en början var rappade och kalkade. För den som är uppvuxen med Skånes vita medeltidskyrkor blir den självklara frågan: Varför slutade man så genomgående med detta i Finland? Den får inget svar. En del kyrkor var utrustade med yttre predikstolar – kanske för ceremonier och processioner på kyrkogården, men tydligen också för tiggarmunkar som drog runt och predikade.

Till bokens njutningar hör bilderna av all utsmyckning. Målningarna kom på plats redan när kyrkorna byggdes. Då dekorerades de med det som Hiekkanen kallar byggmästarmålningar, som allra enklast de tolv invigningskors som biskopen markerade med helig olja, ibland girlander och blommor, någon gång mer föreställande målningar – och på ett par ställen ett ansikte som kanske var byggmästarens signum eller självporträtt.

Många församlingar nöjde sig inte med detta. Efter några år – när byggnadskassan kanske hade fyllts på – kallade de in mer professionella målare, som fyllde väggarna och valven med figurer. Somt upprepades många gånger – Jesu lidandes hi­storia, apostlarna, de vanligaste bibliska berättelserna med Simson och Jona och många andra.

Men det fanns också utrymme för mind­re kända berättelser och legender. I redogörelsen för Kumlinge kyrka på Åland fick jag lära mig Sädesundret. Under flykten till Egypten red jungfru Maria ”förbi en bonde som sådde sin åker, och hon bad honom hämta sin skära, för redan samma kväll skulle säden vara mogen. Till dem som förföljde Jesusbarnet och hans föräldrar skulle bonden utan att ljuga kunna berätta att de som förföljdes passerade när säden såddes. Säden mognade på en dag, och när förföljarna på kvällen frågade bonden om han hade sett ett par och deras barn passera svarade han som Maria hade bett honom. Då antog soldaterna att rymlingarna var alltför långt borta och vände om med oförrättat ärende.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sådan skönhet finns också i skulpturerna. I Ulfsby och S:t Bertils finns det trähuvuden av Johannes Döparen, antagligen båda fästa på fat – som i sin tur användes som lock på dopfuntarna, ett säreget sätt att koppla samman den ena historien med den andra. Huvudena är av björk, och det – liksom furu – talar för att de snidats i Finland. Skulpturer av ek kommer troligen någon annanstans ifrån – Sverige, Tyskland, men det finns också föremål från Nederländerna och Frankrike.

Mycket av detta förändrades vid reformationen. Under den katols­ka tiden hade offret varit det centrala, nu stod i­stället predikan av Guds ord i fokus. Det hade funnits läspulpeter åt prästen redan tidigare, men nu blev predikstolarna det centrala. Församlingen fick bänkar att sitta i för att lyssna, sidoaltarna åt jungfru Maria och kyrkans skyddshelgon revs, medan huvudaltaret flyttades och byggdes samman med väggen, så att ingen skulle få för sig att krypa runt altaret i en av de påviska riterna.

Målningarna kalkades över, men detta var sällan reformatorernas fel. I Sverige och Finland härskade en gans­ka stillsam lutherdom. Församlingarna gillade sina bilder, och det framgår av Hiekkanens bok att några morrade när de ifrågasattes. De bestia­liska övergreppen kom inte förr­än med 1700- och 1800-talens estetik – då menade tongivande biskopar och präster att målningarna var ”påviska” eller helt enkelt ”fula” (och någon gång anstötliga), och då kalkades de helt sonika över.

I sitt förord knyter Vitterhetsakademiens tidigare vice preses Anders Andrén an till akademiens del i det väldiga projektet Sveriges kyrkor. Under de omkring hundra åren som projektet pågick hann man gå igenom ungefär 700 av Sveriges cirka 2 000 församlingskyrkor. Riksantikvarieämbetet höll sedan i Sockenkyrkoprojektet, som har givit ut översikter per landskap, men alla landskap kom inte med. Projektet gav ut en sammanfattande, övergripande antologi, men den har inte riktigt den konkretion och mångfald som Markus Hiekkanen åstadkommit. Tänk om Vitterhetsakademien kunde uppmuntra någon att skriva en svensk motsvarighet! Då skulle Sveriges kulturhistoria bli ett par snäpp rikare.

Gunnar Wetterberg

Historiker och författare.

Mer från Gunnar Wetterberg

Läs vidare