När musiken tystnar
utanför malis konsulat i Nigers huvudstad Niamey sitter en grupp män, insvepta i blå turbaner som skydd mot den gassande solen. På en rosa plastradio får de senaste nytt hemifrån. ”Vi tuareger sjöng våra sånger med sanden, men det var innan banditerna kom och tog vårt land med vapen”, säger Ahmed Ag Kaedi, en vandrande nomad från trakterna kring Kidal i norra Mali, sorgset. När dem som han kallar ”banditerna” anföll och ockuperade norra Mali flydde han, först till regionhuvudstaden Gao 30 mil söderut och sedan vidare över gränsen till Niger. Med sig i flykten fick han lite kläder, pengar och sin gitarr.
Ahmed Ag Kaedi är sångare och frontfigur i tuaregbandet Amanar från Kidal i norra Mali. Staden som förknippas med landets mest framgångsrika tuareggrupp Tinariwen var bland de första som föll i islamisternas händer. De började omedelbart omforma den för att passa deras intressen. Först tystnade radion. Sedan tv:n. Skolbarnen slutade sjunga och islamisterna brände och slog sönder alla instrument som de menade var haram (”förbjudet”). De förbjöd musik på bröllop, dop och omskärelser. För Ahmed Ag Kaedi var det omöjligt att stanna.
– De hotade med att skära av mina fingrar så att jag aldrig skulle kunna spela mer, säger han.
tre dagar var allt Malis tuaregrebeller behövde för att tillsammans med Sahels jihadister lägga norra Mali för sina fötter. När en grupp officerare i landets armé, missnöjda med hur regeringen hanterat ett tuareguppror i norr störtade den sittande presidenten och försatte huvudstaden i ett tillstånd av fruktan och förvirring svepte de fram över öknen.
Snart fick tuaregerna som lett upproret kliva åt sidan och våldsamma islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida, tog över kontrollen av två tredjedelar av det västafrikanska landets yta. Det vidsträckta och glesbefolkade området som sträcker sig från Timbuktu till gränsen mot Algeriet, är numera ett laglöst land där islamistiska extremister smugglar vapen och droger, tränar rekryter och planerar nya attacker.
Norr om Mopti, regeringens sista fäste 60 mil från Bamako, har Sahels nya herrar infört strikt sharia. Rånare har fått händer och fötter kapade. För att röka, dricka alkohol och lyssna på musik är straffet 30, 50 eller 70 piskrapp. I Timbuktu har invånarna tvingats se på medan beväpnade män reducerar världsarvsmärkta, heliga byggnader från 1400-talet till högar av grus och damm.
Sedan några månader tillbaka vaktar ett medborgargarde av äldre, religiösa ledare stadens bibliotek med historiska dokument. Tre dagar efter att islamisterna ockuperade staden samlade de ihop alla inspelningar i den lokala radiostationens arkiv i fyra stora rissäckar och tände på. Gitarrer, koras, tam tams och djembe. Inspelningar med lokala artister, intervjuer, utländsk musik och böner gick upp i rök. I Kidal och Gao beslagtar islamisterna invånarnas sim-kort, raderar musikfilerna och lämnar tillbaka korten laddade med koranverser.
malis artister har exporterat sin musik med större framgång än kanske något annat land i Afrika söder om Sahara. Sångare som Salif Keita och Oumou Sangare, kora-mästaren Toumani Diabate, tuaregbandet Tinariwen och gitarristen Ali Farka Toure är bara några i raden av artister som lagt grunden för yngre musiker som Rokia Traore och Vieux Farka Toure att ta musiken till en ännu bredare publik. Nu hotas de av de islamistiska extremisternas strikta sharia.
Tuaregerna, öknens kamelhållande nomader, som ledde upproret och länge kämpat för ett eget hemland i norra Mali, befinner sig i en sämre situation än på mycket länge.
Från att ha haft den norra delen av Mali, som tuaregerna kallar Azawad, inom räckhåll tog deras tidigare allierade, islamistiska Ansar Dine, med hjälp av jihadisterna i algeriska Mujao, snart makten från tuaregerna. Numera befinner sig en stor del av dem i flyktingläger längs med gränserna till Burkina Faso och Algeriet. Här finns medlemmar från både Amanar och Tinariwen, av vilka de senare alltid haft en speciell relation till tuaregernas kamp för självständighet.
när malis tuaregrebeller svepte fram över öknen var det till tonerna av Tinariwen. Berättelserna om tidigare tuareguppror genomsyror bandets texter. Flera av gruppens äldre medlemmar deltog i striderna när det andra tuaregupproret bröt ut på 1990-talet. Ibland lade de ner vapnen till förmån för instrumenten men oftast bar de på båda. När de inte stred tonsatte de rebellernas kamp. Bandets första sånger skapades i motståndsrörelsen och handlade om det dagliga livet, exilen, lidandet och hängivenheten till saken. Tuaregerna gjorde sedan budskapen till sina och Tinariwen blev deras talesmän. Gruppens musik eldade på upproret. Dess kassettband spreds från hand till hand genom öknen.
”Vi är militära artister”, sa sångaren och gitarristen Abdallah Ag Alhousseini i en intervju med Algérie News tidigare i år. Skulle det behövas är han inte främmande för att ta upp vapnen igen: ”Behöver våra stridande bröder soldater snarare än musiker är vi redo att infinna oss vid fronten för att slåss för vårt land, våra värderingar och vår kultur.” Den här gången kommer inte hotet från regeringen i Bamako som de menar länge har marginaliserat tuaregerna utan från islamisterna i norr.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
medan tuaregrebellerna flyr norrut genom Sahara reser en annan grupp tuareger genom Europa. Tinariwen är i slutet av sin Europaturné. I februari vann bandet en Grammy i kategorin för bästa världsmusikalbum för Tassili.
Men när de övriga bandmedlemmarna turnerar sitter bandledaren Ibrahim och gitarristen Elaga Al Hamid alltså fast i ett flyktingläger på gränsen till Algeriet. I Bamako samlas sångare och musiker som flytt från Gao. På busstationen väntar Khaira Arby på bandmedlemmar som blivit kvar i Timbuktu.
– De kanske inte dödar oss fysiskt, men de förstör vår historia och kultur, säger hon.
I Kidal ligger resterna av Ahmed Ag Kaedis sönderslagna gitarrer. På radion spelas koranverser dygnet runt.