När politiken försvann

John Majors far var en trapetsartist som gått över till att sälja trädgårdstomtar. Sonen blev den premiärminister som tog Storbritannien in i 1990-talet.

Alwyn Turners historieskrivning om det brittiska 1990-talet, A Classless Society, börjar med John Major och dennes tal om social rörlighet. Den konservative premiärministerns lovade att skapa ett ”klasslöst samhälle”. Efter det stenhårt polariserade brittiska 1980-talet, med strider så uppslitande att man långt in i medelklassen fortfarande väser ”hon tog vår mjölk” om Thatcher, var 1990-talet något annat. Storbritannien slappnade av. Och varför inte?

Francis Fukuyama talade om historiens slut. Vi hade nu nått fram till slutstadiet: den liberala demokratin. Ideologin ansågs efter kalla krigets slut vara död. Politiken lade sig i mittfåran, spinndoktorerna tog över och de brittiska samhällsklasserna förenades runt Spice Girls, dokusåpor, David Beckhams känsliga högerfot och prinsessan Dianas tragiska död.

Alwyn Turners bok är en text av en typ som inte skrivs i Sverige. Tänk er Filip & Fredriks förmåga att fånga populärkulturella fenomen, en ledarskribents sätt att driva politiska teser, Niklas Svenssons förtjusning i politiskt skvaller samt en ambition att faktiskt skriva en intellektuellt seriös bok: Där någonstans har ni Alwyn Turner. Och lägg till ett typiskt brittiskt politikerförakt.

För A Classless Society handlar i hög grad om politiker. Och i princip alla politiker framställs som ”lögnare och hycklare”. Exempel på detta är förstås lätt att finna under 1990-talet. John Majors regering som stod för ”familjevärderingar, men transportministern hade fem älskarinnor, en framstående parlamentariker förförde en gift kvinna och hennes två döttrar, och mannen som ville bli utrikesminister hittades död i kvinnounderkläder med en apelsin instoppad i munnen. Allt detta låter Alwyn Turner oss återuppleva.

En av bokens intressantare idéer är att Storbritannien under hela 1990-talet styrdes av premiärministrar som hade passat bättre under tidigare epoker. Margaret Thatcher var en ledare som kunde vara hämtad från 1940-talet: en stridslysten, Churchill-typ med gammeldags imperiedrömmar. John Major i sin tur var en man från 1950-talet, menar Turner: stel, anständig, trist (men flörtig när det gällde kvinnor). Tony Blair förde Storbritannien in i 1960-talet: kosmopolitisk glamour, popstjärnor och hedonism – ”Cool Britannia”, som det hette på tiden när Oasis var nya.

Stora delar av A Classless Society är just såhär: intressanta små observationer som kan starta roliga debatter på middagsbjudningen. Det är lättsamt, underhållande, ofta smart – men litet ytligt.

Dokusåpor, prinsessan Diana och citat från komiker och tv-komedier får ett större utrymme än allt vad utrikespolitik heter. Varken freden på Nordirland eller hur Tony Blair ställde om utrikespolitiken från nationellt egenintresse till fokus på internationella interventioner berörs på allvar. Och det är synd. Allt detta hängde ju i högsta grad samman med kalla krigets slut, och därmed 1990-talets själva särart.

På samma sätt spelar den verkligt stora 1990-talsrevolutionen, den informationsteknologiska, bara en biroll. Och på ett sätt är framställningen typiskt brittisk: där Sverige är teknikoptimismens förlovade land är Storbritannien dess skeptiska bakvatten. De dyrkar inte sina Ipads, och de ser det inte heller som en mänsklig rättighet för varje fyraåring att äga en. Och de läser fortfarande papperstidningar på väg till jobbet. Den brittiska informationsrevolutionen har ännu inte sträckt sig till mobiltäckning i tunnelbanan. Frågan är om den någonsin kommer att göra det.

Samtidigt missar naturligtvis varje historieskrivning som inte stannar till vid nätrevolutionen de riktigt väsentliga ekonomiska och sociala förändringarna under decenniet. Historia drivs trots allt mer av teknikförändringar än av Lady Di. AlwynTurners bok ger en motsatt bild. Antagligen därför att Alwyn Turner är av motsatt uppfattning.

Han drar slutsatsen att 1990-talet var ett opolitiskt decennium. De stora skiften som faktiskt inträffade under perioden – förändringar som rörde de homosexuellas rättigheter och kvinnors ställning – verkar han betrakta som någonting fristående. I grund och botten ville John Major och Tony Blair skapa samma meritokratiska land, menar A Classless Society.

Decenniets paradox är att de ekonomiska klyftorna ökade samtidigt som retoriken handlade om social rörlighet och meritokrati. Huvudtemat i Alwyn Turners bok är att Storbritannien under 1990-talet upplevde större ekonomiska klyftor än någonsin, men samtidigt rörde sig mot vad han kallar en ”kulturell klasslöshet”.

Gamla klassmarkörer löstes upp. Den nya populärkulturen samlade folket runt Mr Bean och en ny sorts jämlikhet där Victoria Beckham kunde kallas för ”Posh Spice”, trots att hon verkligen inte är ”posh”. Hon råkar bara ha pengar. Och i Storbritanniens samhällshierarki är skillnaden mellan klass och pengar viktig, även om den blev mindre viktig under 1990-talet. Kanske skulle man kunna se det som ett decennium då vänstern vann den kulturella striden och högern den ekonomiska? Idag är Storbritannien ett land kidnappat av finanssektorn.

För att förstå hur en socialdemokratisk regering kunde råda över detta måste man förstå just 1990-talet i Storbritannien. För Tony Blair stod finanseliten för något nytt. Dessa unga män kom inte från den gamla aristokratin, de var selfmade, kosmopolitiska och internationella. De blev en del av det nya meritokratiska land som Storbritannien ville vara på 1990-talet. Och sedan kraschade allt.

Populärt

En bråkmakare

Vissa boktitlar är så oemotståndliga att man helt enkelt måste läsa boken. Jag slängde därför alla betänkligheter överbord och köpte på stående fot To Hell with Picasso.

Den svenska medelklassen med sina låga räntor, isolerade hus, betalda föräldraförsäkringar och billiga dagisplatser kan antagligen inte ens greppa hur hårt pressad deras brittiska motsvarighet är. Det fanns en tid när brittiska lärare eller statstjänsteman kunde köpa ett hus och åka på semester utan att oroa sig. Den tiden är förbi.

De superrika har pressat upp fastighetspriserna i London till sådana nivåer att även advokater och läkare har svårt att slå sig in på bostadsmarknaden. De internatskolor som den övre medelklassen i generationer har skickat sina barn till är idag fullständigt otillgängliga. Det mest overkliga av allt i böckerna om Harry Potter, ett fenomen från 1990-talet, är att familjen Weasley kan skicka sju barn till Hogwarts på en statstjänstemannalön.

Terminsavgifterna har stigit till stratosfäriska nivåer tack vare den internationella finanseliten. Den övre medelklassen åker tillbaka till sina gamla skolor och ser hur dessa har tagits över av barn till bankmän och oljeschejker.

Det är intressant hur 1990-talet, detta årtionde då alla ”skulle vara medelklass”, ledde fram till en sådan ekonomisk katastrof för just den samhällsgruppen. Storbritannien blev inte ett klasslöst samhälle, utan ett enprocentssamhälle. Idag kritiserar vänstern detta från ett ekonomiskt perspektiv. Och högern kritiserar det ofta från ett kulturellt perspektiv. Men någonstans växer en ny konsensus fram.

Mer från Katrine Kielos

Läs vidare