George Orwells 1984 används flitigt i varningar för att övervakningen ökar och privatsfären blir alltmer kringskuren. Hotbilden är den totalitära staten, där Storebror bevakar medborgarna in i minsta detalj och slår ned på dem som uppför sig eller uttrycker sig på ett oönskat sätt.

Farorna med statlig övervakning ska allt annat än bagatelliseras. Det råder ingen brist på auktoritära länder, där åsikter utgör brott i statsmaktens ögon och enskilda kan råka riktigt illa ut om överheten lyckas registrera vad de tycker. Fast även i öppna samhällen är det riskabelt med statlig massövervakning: USA:s enorma nätfiske men också EU:s obligatoriska lagring av trafikdata syftar till att bekämpa terror och brott, men när man bygger upp den sortens väldiga databaser skapas problem hur goda avsikterna än må vara.

Dels finns risken för ändamålsglidning och att makthavare och byråkrater med mindre ädla syften kommer till dukat bord i form av fulltankade servrar. Har myndigheterna samlat på sig tillräckligt mycket information från tillräckligt många håll finns alltid något som kan kompromettera en misshaglig individ.

Dels finns risken för utpressning, medvetna läckor, slarv och intrång. Insamlat material kan missbrukas inte bara av ondsinta makthavare utan också av giriga, hämndlystna eller sensationssökande figurer långt ned i organisationen – eller utanför den. Tänk på de aktuella säkerhetshaverierna hos Stockholms läns landsting och Kronofogden, och vad de kunnat ställa till med.

Ändå är det inte säkert att 1984 är symbolen som ger bäst känsla för vad det genomlysta samhället kan leda till. I alla fall inte enligt David J Solove. Han är professor i juridik vid George Washington-universitetet och i en ytterst läsvärd artikel i Cronicle of Higher Education förde han häromåret (15/5 2011) fram en alternativ bok med symbolisk kraft, nämligen Franz Kafkas Processen.

Den beskriver en annan sorts hot. Hos Orwell handlar det om avslöjande: att tvingas agera inför makten som på en scen och att förhållanden blir kända fastän de borde fått fortsätta att vara personliga. Hos Kafka handlar det snarare om ett skeende bortom den enskildes kontroll: Huvudpersonen Josef K förstår att det pågår en kartläggning men inte vilka som samlar vilken information om honom till vilket syfte. Själv vagheten skapar en fruktansvärd osäkerhet.

Solove skriver: ”Statsapparatens informationsinsamlande verksamhet är problematisk även om ingen information som människor vill dölja avslöjas. Problemet i Processen är inte undertryckt beteende utan en kvävande maktlöshet och utsatthet, som skapas av hur rättssystemet använder personliga uppgifter och hur det vägrar att låta huvudpersonen få veta något om eller delta i processen.” På motsvarande sätt kan medborgaren i det moderna övervakningssamhället (även om det är demokratiskt) ana att alla olika uppgifter i de offentliga arkiven, sannolikt triviala var och en för sig, formerar sig till en bild av den enskilda människan som hon varken har full kännedom om eller kan påverka.

Och numera handlar det inte bara om staten. Solove skjuter in sig på den offentliga, obligatoriska inhämtningen och potentiella sammanställningen av data. Men gränslinjen mellan tvångsmässig och frivillig datainsamling, som är så klar i teorin, ter sig allt svårare att urskilja i praktiken. Rapporteringen om den amerikanska signalspaningen har tydligt visat att mängder av data kan hamna hos staten trots att det är till privata företag som användarna lämnat sina uppgifter. Dessutom är många privata verksamheter numera så konsekvent digitaliserade att det i realiteten har upphört att vara frivilligt att lämna elektroniska spår. Banker vill inte ha med kontanter att göra, man måste lämna personnummer när man ska köpa tågbiljett, trafikdata loggas när man telefonerar och mejlar, det registreras vad för sökningar man gör och vilka hemsidor man besöker och när man går till doktorn förs ens uppgifter in i en elektronisk journal dit tusentals människor har om inte laglig så dock tillgång. Ska man klara sig undan får man flytta ut och bo som Unabombaren i ett skjul djupt inne i skogen. Att leva ett normalt liv blir en omöjlighet.

Vad vi än gör noteras och bokförs i sammanhang som vi inte har kontroll över. Den traditionella personliga integriteten – att ha exklusiv tillgång till information om sig själv och exklusiv rätt att bestämma vem man delar den med – tunnas ut. Motkrafterna har varit få och förströdda. Aningslöshet och bekvämlighet har fått råda. Stat, marknad och vårt eget lättsinne i oskön förening ser till att privatlivet inte dör en stor död utan tusen små dödar.

Processen-samhället ter sig djupt obehagligt i mina ögon, men det kan också säljas som utopi. Det gestaltas på ett tragikomiskt och tänkvärt sätt i Dave Eggers färska roman The Circle (2013). Vi rör oss i en nära framtid. The Circle är IT-företaget framför alla andra IT-företag, som har blåst konkurrenterna ur vattnet genom att lansera TruYou: ”ett konto, en identitet, ett lösenord, ett betalningssystem per person […] Du måste använda ditt riktiga namn och […] varje gång du ville se något, använda något, kommentera något eller köpa något, var det en knapp, ett konto, alltsammans snyggt ihopsytt, spårbart och enkelt.”

För huvudpersonen Mae är det som att komma till himlen när hon via en collegekamrat får chans att lämna gasverket och i stället börja arbeta på The Circles generösa, kaliforniska campus. Uppgifterna i kundsupporten är inte så oerhört tjusiga, och det förväntas att man tillbringar all spilltid på företagsnätet och all fritid på företagssponsrade aktiviteter, men alltsammans är ändå oemotståndligt välskött, vänligt och i framkant. Miljoner användare älskar att få veta alltmer om varandra och har inget emot att förse omvärlden i allmänhet och The Circle i synnerhet med sin personliga information. Tvärtom. När alla kan veta vad alla gör och var alla är kommer okunskap, sjukdom och brottslighet att försvinna.

Kraven på transparens skaver en aning i början. Mae har en tillfällig affär med en kollega och blir inte helt nöjd när han på ett stormöte demonstrerar programvaran LuvLuv genom att visa hur mycket information om henne som man snabbt kan få fram inför en träff. En del måste väl ändå få vara privat?

Nej det tycker en av cheferna, tillika företagets filosof, är att stjäla. Det är att undandra andra vad man har skyldighet att bjuda på. Ju mer som blir känt, desto bättre. Att inte ta bilder av en vacker naturupplevelse, och inte dela dem med så många som möjligt, är att kräva monopol på något som rätteligen tillhör alla. Varför ska du få behålla solnedgången för dig själv bara för att du var ensam på plats? Information vill vara fri! Efter att Mae gjort en tavla får hon en chans att komma tillbaka in i företagsgemenskapen genom att bli pionjär i ett projekt och bli fullt ”transparent”, vilket innebär att hon börjar bära en kamera med mikrofon som är på hela tiden och lägger ut allt hon är med om på nätet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På mötet där detta offentliggörs lotsar chefen fram Mae till att förkunna bolagets tre nya trossatser:

Hemligheter är lögner.Att dela är att hela.Privatliv är stöld.

Referensen är tydlig, om man så säger. Men den fungerar.

Mot slutet får företagsledningen drag av James Bond-skurkar med smak på världsherravälde. Det känns som ett stickspår. För det verkligt tankeväckande är inte vad The Circle gör med Amerika utan vad bolagets ideologi – ”informationskommunism” kombinerad med hårdför vinstmaximering – gör med Mae. Hon går helhjärtat upp i idén att det finns en enda, nödvändig väg in i framtiden, som syftar till total transparens och allt allting ska bada i offentlighetens ljus. Hon blir övertygad om att det bara är så mänskligheten kan nå målet och se allting. Själv blir jag övertygad om att det är just så man försäkrar sig om att det inte finns någonting att se.