Arbetarrörelsens makttillväxt präglade 1900-talet. Socialdemokraterna ut-vecklades till det ”statsbärande” partiet med 44 år i regeringsställning fram till 1976. Då stod också LO som starkast. Med Saltsjöbadsavtalet som grund byggdes den svenska modellen, där parterna utan statlig inblandning och under arbetsfred slöt centrala löneavtal, som höll sig inom de samhällsekonomiska ramarna och ändå tillförde löntagarna ökad köpkraft.

Men fackets växande inflytande gällde inte bara lönefrågor. Vid denna den svenska korporatismens höjdpunkt hade de stora arbetsmarknadsorganisationerna företrädare i alla verksstyrelser av någon betydelse liksom i alla viktiga utredningar. Mäktigast var LO, som var störst och dessutom samverkade med det stora regeringspartiet. När LO mötte hinder att driva igenom sin vilja i förhandlingar, löste partiet allt oftare problemet via lagstiftning.

Arbetarrörelsens yttersta mål är socialism. Kravet på kollektiva löntagarfonder, som snabbt skulle ta över ägandet i företagen, växte fram inom LO. Framstötar i denna riktning hade gjorts tidigare men avvisats. Nu med arbetarrörelsen på höjden av sin makt borde det väl ändå lyckas!

Fondförslaget, utarbetat av ekonomen Rudolf Meidner, innebar att 20 procent av ett företags vinst varje år i form av nyemitterade aktier skulle överföras till fackligt kontrollerade fonder, vilket snabbt skulle kväva det privata ägandet av företag. Det var utarbetat i avskildhet, utan kontakt med LO:s eller partiets ledning. Fondtanken möttes av stor entusiasm ute i medlemsleden, och förslaget antogs av LO-kongressen – enhälligt och unisont sjungande Internationalen.

Bland andra berörda var reaktionen mera blandad. Den socialdemokratiska partiledningen var försiktigt avvaktande. En detaljerad socialiseringsplan var inte lätt att hantera inför 1976 års val. Detta slutade ju också med borgerlig seger och byte av regering.

Efter valförlusten tillsatte Socialdemokraterna och LO en gemensam arbetsgrupp med uppgift att konstruera ett fondsystem som gick att sälja till väljarna. Men LO-företrädarna, ledda av Rune Molin, var ytterst obenägna att göra avsteg från kongressbeslutet annat än i detaljer. Partiets representanter Kjell-Olof Feldt och Carl Lidbom var inte nöjda med de små eftergifter de lyckats utverka.

I början seglade fondtanken i medvind . Men motståndet växte, och sedan även 1979 års val gått förlorat, bedömdes det som nödvändigt att tona ned maktaspekten och förvandla det fondsocialistiska projektet till ett slags pensionsreform. Till ackompanjemang av den stora 4 oktober-manifestationen 1983 i Stockholm och finansminister Feldts skaldekonst i riksdagsbänken (”Löntagarfonder är ett jävla skit/Men nu har vi baxat dem ända hit”) drev en ny socialdemokratisk regering igenom ett tämligen beskedligt fondsystem, som genast avskaffades, när de borgerliga partierna återtog regeringsmakten 1991.

Under hela denna resas gång var LO pådrivande och partiet återhållande. Motsättningen växte ut till det ”Rosornas krig”, där Feldt och LO-ordföranden Stig Malm stod mot varandra.

Varför gick då arbetarrörelsens båda grenar i sådan otakt?

Båda hade nya ledare, Olof Palme och Gunnar Nilsson, som var angelägna att fylla ut föregångarens kostym. Båda ville leva upp till tidsandans krav att vara vänster. Och båda var okunniga om varandras verksamhetsområden. Palme saknade erfarenhet av lönefackligt arbete, och Nilssons kontakt med rikspolitiken inleddes först 1976 med en riksdagsplats, från vilken han mest var bortkvittad.

Det var som gjort för missförstånd. De hade båda svårt att uppfatta de besked som den andre ansåg sig ha lämnat. Största skulden hade LO-ordföranden, som hade en benägenhet att uttala sig i vitt skiftande riktningar, vilket skapade osäkerhet om var han egentligen stod. Han insåg inte heller det politiskt okloka i att strax före ett känsligt val överraska sin partner med att binda sig för en lösning även i detalj.

Vad ansåg då Olof Palme, som ju aldrig gavs tillfälle att skriva sina memoarer. Det har sagts att han var okunnig i ekonomi och inte förstod vad fondfrågan handlade om. Det är nog att grovt underskatta Palmes fattningsförmåga. Däremot var han inte som Meidner en marxistisk utopist och systembyggare. Han får beskrivas som en funktionssocialist och reformist, som inte hade något emot att expandera den offentliga sektorn och höja skatterna, men inte var beredd att byta ekonomiskt system, vilket en överföring av ägandet av företagen till fackligt kontrollerade fonder måste innebära.

Olof Palme hade dessutom ett personligt problem. Hans sociala ursprung, hans utbildning, hans språkkunskaper, världsvana och högreståndspolityr – allt skilde hans framtoning från den garvade fackpampens. Kunde en person med hans bakgrund med trovärdighet utmana arbetarrörelsens fackliga gren i syfte att stoppa dess ansträngningar att förverkliga det drömda slutmålet? Kunde han riskera att bli den socialdemokratiske ledare som misslyckades med sin viktigaste uppgift – att hålla ihop rörelsen?

Palme slet med löntagarfondsfrågan i flera år, innan han fann utvägen att göra de som glupska utmålade fonderna så tandlösa som möjligt. Samtidigt fick han hålla god min i elakt spel genom att framhålla allt gott som skulle följa med fonderna. Hans verkliga syn sammanfattade han i kommentaren: ”Det är ett helvete. Men det är ett helvete vi måste igenom.” Till de ledande socialdemokraternas bristande engagemang bidrog säkert också den speciella form av socialisering som det här gällde. Ägandet av företagen skulle flyttas, inte enligt traditionell marxism till staten, utan till facket. Därmed skulle de fackliga ledarna, inte politikerna, få ökat inflytande. LO:s maktanspråk var således riktade inte bara mot näringslivet utan också mot den politiska maktens utövare. Brödraskap är till en del kärlek men också rivalitet. Löntagarfonder skulle rubba balansen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren.

Men även på motsidan fanns således delade meningar. Förre Grängeschefen Erland Waldenström, som var näringslivets talesman i dessa frågor, ivrade för en kompromiss. Det var en hållning som kunde intas av anställda chefer i större börsbolag, medan små familjeföretagare allmänt ställde sig avvisande. Det krävdes dock ett ingripande från arbetsgivarordföranden Curt Nicolin för att det skulle stå klart att näringslivet slog vakt om den enskilda äganderätten.

Av de borgerliga partierna var Folkpartiet mest angeläget om samarbete över blockgränsen. Moderaterna sade däremot tidigt ett klart nej till fondtanken. I Thorbjörn Fälldins båda trepartiregeringar var fonderna ett tvisteämne jämförbart med kärnkraften. Moderaterna ville lägga ned utredningen, medan Folkpartiet hotade med regeringskris, om någon ändring vidtogs i dess sammansättning eller direktiv.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De ideologiska skillnaderna i fondfrågan var som störst i debattens början. Ändå var det då som utsikterna till en bred uppgörelse var som bäst. Socialdemokraterna satsade våren 1978 på en kompromiss med – förutom LO – TCO, Folkpartiet och Centerpartiet. Men LO var inte berett till nämnvärda avsteg från sitt kongressbeslut. Därefter fick Socialdemokraterna främst inrikta sig på att hantera konflikten med sin broderorganisation.

Så nära men ändå inte!

Fondstriden avgjordes i realiteten våren 1981, när den statliga löntagarfondsutredningen sprack. Ordföranden Allan Larsson lämnade sitt uppdrag, när han fick underkänt av vänstersidan på sin skiss till uppgörelse och inte såg någon möjlighet att få en majoritet bakom den lösning som förhandlats fram inom arbetarrörelsen.

Inte heller detta försök att socialisera Sverige nådde alltså framgång. Frågan är om det inte också var det sista. Det för fyrtio år sedan så mäktiga LO, som förmådde pressa partiledningen att byta samhällssystem, är idag bara en skugga av vad det en gång var. Och fortfarande återstår att finna trovärdiga svar på frågor som hur konkurrens och drivkrafter skall kunna upprätthållas i ett socialistiskt samhälle när alla företag har samma ägare och hur facket skall kunna axla den dubbla rollen som arbetsgivare och företrädare för löntagarna.

Lars Tobisson var partisekreterare i Moderata samlingspartiet 1974–1981, riksdagsledamot 1979–2001 och 1:e vice partiledare 1981–1999.