När USA pånyttföddes
Männen bar uniform och kvinnorna långklänningar i silke efter 1860-talets mode. De 400 inbjudna gästerna till maskeradbalen i Charleston roade sig enligt konstens alla regler. Vissa eftergifter till det 21:a århundradet blev förstås ofrånkomliga. För 150 år sedan användes vaxljus, inte elektricitet. Transport skedde i hästskjuts, inte i bil. Och servicen sköttes av slavar, inte av betald arbetskraft.
Det är tänkbart att medlemmarna i Sons of Confederate Veterans innerst inne hade velat driva autenticiteten till sin spets genom att låta servila svarta utgöra en del av rekvisitan. Men ett arrangemang som firar att South Carolina bröt sig ur Amerikas Förenta stater ger en tydlig fingervisning om var organisationens värderingar och sympatier ligger.
Kort och gott firades upptakten till det krig som krävde 620 000 liv, miljontals sårade och som nästintill fick USA att upphöra. Men när rebellerna avlossade sina första skott mot Fort Sumter i Charleston 12 april 1861 inleddes de mest dramatiska åren i amerikansk historia. De lever man med fortfarande.
De allra flesta amerikaner, även vita, konservativa sydstatsbor, anser säkert att balen i Charleston var osmaklig och utmanande. Men troligen skulle en del av dem anse att protesterna utanför Charlestons Gaillard Auditorium den där måndagskvällen i december förra året var överdrivna och nickat instämmande när de hörde festarrangörernas försäkringar att detta inte var frågan om politik utan ett sätt att hedra de män som satte sina liv på spel för något som de trodde på. Det handlade bara om heder, familj och historia. Det finns ingenting att skämmas för, bedyrade Jeff Antley i New York Times.
Försöken av Antley och andra medlemmar i Sons of Confederate Veterans att utelämna – nej, förneka – krigets orsak och South Carolinas egentliga motiv att lämna unionen är ren och skär bluff. Ändå förs den fram med en intensitet och övertygelse som vittnar om något mer djupliggande, ett självbedrägeri som bottnar i en ovilja att se sanningen och dra de rätta slutsatserna. Förra året utelämnade Virginias republikanske guvernör Robert McDonnell slaveriet i en ”Confederate History Month Proclamation” med förklaringen att han ville att den bara skulle innehålla ”de viktigaste frågeställningarna” om inbördeskriget för Virginias invånare. När proteststormen blev nationell ändrade sig McDonnell raskt och bad under krystade former om ursäkt. Men skadan var redan skedd. Ingen annan slutsats kunde dras än att guvernören ville undvika att stöta sig med vissa väljargrupper och därför ägnade sig åt historieförfalskning.
Sanningen är förstås att det var sydstaternas önskan att behålla och utöka slaveriet som ledde till det amerikanska inbördeskriget. Den enda rimliga slutsatsen är därför att de slogs för en orättfärdig sak. Men dessa självklarheter bemöts med resonemang om att det i själva verket var nordsidan och Lincoln som provocerade fram kriget. Södern ville bara sköta sina egna, inre angelägenheter. Därmed faller man tillbaka på att försvara en princip: delstaternas författningsgrundade rätt till självstyre. Och mottagligheten för argumentet om states rights visar sig fortfarande betydande 2011.
Med det förvrängs fakta och förskjuts debatten om inbördeskriget i en annan riktning, bort från dess kärna. För ända sedan USA:s tillblivelse har maktbalansen mellan centralmakt och delstater varit den avgörande politiska frågan. Även om ingenting är lättare än att himla med ögonen inför rättfärdigandet av bisarrerierna i Charleston går det heller inte att förneka att det rör vid en nerv hos många amerikaner. De konfedererade sönernas historieuppfattning är falsk, men övertygelsen om att de hyllar en god sak är säkert genuin.
Intressant och betecknande är att den konservativa och inflytelserika Tea Party-rörelsen verkar i samma tradition och med samma argument: Obama beskrivs som en tyrann och socialist som måste bekämpas. Den ständigt växande, maktfullkomliga staten är fienden, och frihetsälskande medborgare har därför inget annat val än att organisera – som under frihetskriget mot engelsmännen – en motståndsrörelse. Självfallet åberopas då states rights som motiv för protesterna mot den ekonomiska politiken och, framför allt, den stora sjukförsäkringsreformen.
I sin iver att angripa ”Obamacare” har till exempel flera republikanska politiker talat om att bryta sig ur unionen. Texasguvernören Rick Perry hävdade att sjukförsäkringslagen strider mot konstitutionen och därför inte behöver tillämpas. Det är naturligtvis spel för galleriet – sjukförsäkringslagens giltighet kommer att avgöras i Högsta domstolen – men retoriken har en obehaglig klang från det förflutna. År efter år, decennium efter decennium, ökade motsättningarna och misstron mellan nord och syd och gradvis minskade kompromissutrymmet. Hela tiden under ackompanjemang av en allt hätskare, oförsonligare ordväxling som bidrog till det politiska systemets haveri.
Men processens utveckling framstår som ofrånkomlig. Slaveriet var en anomali, oförenlig med självständighetsdeklarationens stolta demokratiska anspråk om alla människors jämlikhet. Grundlagsfäderna, Jefferson, Adams, Madison och de andra, insåg det mycket väl men såg ingen väg ur självmotsägelsen. I slutet av 1700-talet dominerade de södra delstaterna politiken och flera av deras ledande företrädare var ekonomiskt beroende av slaveriet. De hade aldrig accepterat en frigörelse. Priset för den nationella tillblivelsen blev alltså högt. Plantageägaren Thomas Jefferson kände in på bara huden att räkenskapens dag endast uppskjutits när han 1785 skrev att slaveriet var en hädelse: ”I tremble for my country when I reflect that God is just, that his justice cannot sleep forever.”
Ett par generationer senare kunde man tydligt se hur Jeffersons olycksprofetia började slå in med obeveklig kraft. Vid 1850-talet fanns två USA med allt färre beröringspunkter. I nordost och i mellanvästern expanderade ekonomi och välstånd genom flit och förkovran, entreprenörskap, industri och jordbruk. De södra delstaterna, däremot, var fattiga, efterblivna och baserade sin existens på en slavekonomi. Den krävde de att få exportera västerut, till de nya territorierna och delstaterna. Därmed kunde slavfrågan inte längre isoleras och kontrolleras. Den hade nu kommit att gälla vilket land som USA skulle bli. Slaveriet visade sig vara mycket mer än en moralisk fråga. Det amerikanska demokratiska experimentet utmanades.
Både nord och syd insåg att slaveriet gradvis skulle upphöra om det endast hölls inom ett begränsat geografiskt område. Likaså förstod båda sidor att om slavar inte tilläts över hela kontinenten skulle syd med sin mindre befolkning förlora sitt politiska inflytande. Positionerna var låsta och trots heroiska försök att finna minsta gemensamma nämnare för en fortsatt samlevnad kunde inte konfrontationen hejdas. Valet av Abraham Lincoln 1860 avgjorde saken. Den nye presidenten hann knappt tillträda förrän elva sydstater utropade sin självständighet från det övriga USA.
Dessförinnan hade Lincoln på alla sätt försökt gå dem till mötes och lovat att, trots sin avsky mot det, bevara slaveriet där det redan existerade. Men deras omedgörlighet var total. Slavar måste få köpas, säljas, transporteras och utnyttjas även utanför Södern. De var privat egendom, något som Högsta domstolen hade fastställt 1857 i det beryktade utslaget Dred Scott v. Sandford.
Hur kunde det komma sig att människor som, för att citera Lincoln, talade samma språk och bad till samma gud, med ens blev dödsfiender? För när kriget bröt ut fördes det med en oförsonlighet som om båda sidor aldrig känt något annat än avsky för varandra. Många faktorer samverkade; inte minst påverkade den hätska propagandan i tidningarna och politiken inställningen. Sympatier och ömsesidig förståelse bröts gradvis ned; slutligen såg människor bara vad som skiljde dem åt, inte vad som förenade dem. Södern hävdade att deras levnadssätt hotades av en främmande kultur och illasinnad samhällsform. Nordsidan hyste inga sympatier för slaveriet, men heller inte för de svarta som en majoritet ansåg underlägsna. Man slogs för att bevara unionen, inte bekämpa slaveriet.
Amerikaner som reflekterar över inbördeskriget tänker – helt naturligt – på de olika slagen och de legendariska befälhavarna. De besöker Fredricksburg, Antietam, Shiloh och Chansellorsville, läser om kraftmätningen mellan Ulysses Grant och Robert Lee, fascineras av Lincolns uthållighet och klokskap och deltar godmodigt i en eller annan låtsasbatalj som nord- eller sydstatssoldat. De vet att nords seger framför allt berodde på överlägsna resurser i manskap och att striderna till största delen fördes i Södern. Och så var det något med det där talet som Abraham Lincoln höll i Gettysburg.
När USA:s 14:e president i november 1863 besökte den lilla staden i Pennsylvania var det för att grunda en kyrkogård för de soldater som stupat där flera månader tidigare. Det var ett fruktansvärt slag med tusentals döda och det vände kriget, även om det inte verkade så då, till nordsidans fördel. Dragplåstret för de cirka 15 000 åskådarna var inte Lincoln utan den tidigare utrikesministern Edward Everett, en av sin tids mest kända vältalare.
Everett anförande tog dryga två timmar medan presidenten, reducerad till galjonsfigur, fick några minuter på sig. Och han höll sig kort, men med de 272 orden inleddes pånyttfödelsen av USA. Lincoln förstod kanske bättre än någon annan hur inbördeskriget så till den grad splittrat landet att ingenting annat återstod än att återvända till självständighetsförklaringens ideal och principer. Det retoriska mästerstycket inleds också med en hänvisning till 4 juli 1776 för att avslutas med förkunnelsen att ”this nation, under God, shall have a new birth of freedom – and that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth.”
Historikern och författaren Gary Wills skriver i sin Pulitzerprisbelönade bok Lincoln at Gettysburg att Lincoln därmed också gav konstitutionen en ny innebörd: han rensade den från dess historiskt komprometterande barlast som accepterat slaveriet. Hans tolkning av Gettysburg och inbördeskriget kom gradvis att bli den enda gällande. Ett nationellt trauma upplöstes och ersattes av en ny, mer löftesrik förståelse av det amerikanska medborgarskapet.
Om han, istället för att ha mördats veckorna före vapenstilleståndet, hade fått leva ytterligare 10–15 år är det långtifrån säkert att Lincoln känt sig övertygad om att USA övervunnit sina inre strider och påbörjat den långa marschen mot enande. Han hyste med all sannolikhet inga som helst illusioner om vad som väntade. På ett plan flöt processen förvånansvärt väl. När kriget tog slut tog freden omedelbart vid och vapnen tystnade för gott.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Allt återgick det gamla vanliga – och däri låg problemet: uppdelningen bestod och försoningsprocessen sköts på en mycket lång framtid. Södern förblev fattigt och närmast isolerat från det övriga landet fram till 1960-talet. Försöken att tillämpa lagstiftningen som gav de svarta medborgerliga rättigheter kvaddade efter några år och följdes av nästan ett århundrade av institutionaliserad rasism.
Att det amerikanska demokratiska experimentet inte upphörde utan ändå fortgår beror framför allt på en sak: medborgarrättsrörelsen. Under några mirakulösa år övergick likgiltigheten i ett engagemang som fick USA att slutligen växa samman. Martin Luther Kings ledarskap var avgörande, men bedriften gemensam. Rättvisa skipades och försoning blev möjlig därför att både svarta och vita insåg att denna uppgift måste vara en allas angelägenhet – äntligen togs arvet från Lincolns Gettysburg-tal till vara.
Den 4 november 2008 är förstås en märkesdag i USA:s historia. En svart man valdes till president och Barack Obama förkroppsligade den amerikanska drömmen. Men Obamas två år i Vita huset har också visat att föreställningarna om att en ny era av politisk harmoni inletts är illusoriska. Istället har hans person och retorik provocerat fram en motreaktion av det mest primitiva och fördomsfulla slag.
Samtidigt tror jag inte att den bottnar i rasism. Tea Party-rörelsens ohämmade aggressivitet riktas mot det politiska systemet, mot en ordning som anses ha löpt amok. Lösningen är en minskad stat och lägre skatter. Krisen i ekonomin har alstrat en rädsla för framtiden som kräver enkla svar på komplicerade frågor. Den intellektuelle, svale och dessutom svarte Barack Obama utgör en symbol för en ny och till synes oförutsägbar utveckling.
USA befinner sig i en historisk brytpunkt där dess ekonomiska och militära överlägsenhet utmanas. Många amerikaner är övertygade om att deras liv kommer att bli fattigare och osäkrare än deras föräldrars. De känner uppgivenhet inför politiker som tycks sitta fast i ett maktspel styrt av lobbyister och penningstarka intressen. Liksom för 150 år sedan beror stämningsläget på en utveckling som pågått i årtionden. Först med globaliseringen och den ekonomiska kraschen har svagheterna blivit uppenbara.
Lärdomen från inbördeskriget är att en kris aldrig kan tillåtas gå så långt att den underminerar förtroendet för de värderingar som bär upp nationen och definierar medborgarskapet. 2011 kommer amerikanerna inte bara att minnas och debattera det förflutna. De påminns också om att vad de nu genomlever är en uppmaning om att lära av historien för att inte upprepa den.
Redaktör i Axess.