När vi återvände till skogen

Järnframställning på målning av Godfrey Sykes. FOTO: GETTY IMAGES

När jägarna avlöstes av bönderna lämnade människorna de stora skogarna, och kom inte tillbaka förrän framåt vikingatiden. Då var det järnet som drog.

Järnmalm finns det lite varstans i Europa, som rödjord, myrmalm och sjömalm. Om man bara har bränne kan man hetta upp den och få ut en användbar metall. På Jylland och i kust- och slättbygderna i Skåne och Halland har man hittat slaggrester ända från yngre bronsåldern och fram till 600–700 e Kr. Men den odlade och betade jorden gjorde det svårt att hitta all den ved som krävdes till de första bläster­ugnarna. Därför flyttade järnhanteringen in i skogarna, kanske med frigivna trälar som koloniserade de folktomma bygderna.

En stor del av min tid tillbringar jag i Skånes Fagerhult, alldeles nära Hvitae sten, där Skåne, Halland och Småland möts. Under medeltiden var Fagerhults och Hishults socknar ett litet län i Danmark, det enda danska länet där inbyggarna betalade sin skatt i järn – överallt annars skattade man i smör eller spannmål. Gränsskogarna fungerade som Danmarks bergslag ända fram till freden i Roskilde 1658, då området blev svenskt. Sedan lades järnhanteringen ner efter bara något årtionde, kanske därför att konkurrensen från den svenska Bergslagen blev övermäktig. Men kanske också av strategiska skäl – produktionen av det viktiga järnet skulle inte ligga alltför nära dansken.

”Koppar och järn blev den framväxande stormaktens viktigaste exportvaror.”

Samspelet mellan skogen och järnet går igen i Nils Johan Tjärnlunds praktverk Järnbrukens historia, en påkostad volym som har givits ut med stöd av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Han börjar med Röda jorden nära Riddarhyttan i Västmanland, där man på 1960-talet fann rester av ugnar från 700-talet f Kr. Röda jorden är äldst, men förhistoriska fynd finns också från Gotland, Öland, Västergötland, Närke, Sörmland och Uppland. I Norrbottens kustland har man hittat en ugn som daterats till ett par århundraden f Kr. De första järnbrukarna tillverkade halvfabrikat, spadformiga ämnesjärn, som de levererade vida omkring.

Rödjord och sjö- och myrmalm var de första råvarorna. De smältes i blästerugnar som bestod av stenhällar som grävdes ned i marken och tätades med lera. Malmen rostades först, vilket betydde att den hettades upp över öppen eld. Sedan varvades malmen med ved eller så småningom träkol i ugnen. Ugnen tändes på, och med handdrivna blåsbälgar pumpade man in luft för att driva upp temperaturen. Järnet frigjordes ur malmen, slaggen tappades ut genom ett hål i botten av ugnen. Sådana slaggrester finns kvar på många håll, den äldsta järnhanteringens fornminnen.

I början av medeltiden gick järnhanteringen in i en ny fas. I Bergslagen började man bryta bergmalm, och vid Lapphyttan väster om Norberg har man hittat lämningarna av en masugn, som daterats till 1100-talet. Masugnar hade använts i Kina redan omkring 500 f Kr, men ugnen i Norberg är den äldsta kända i Europa. Tidigare har man trott att masugnarna kom med tyska invandrare till Bergslagen, men anläggningen vid Lapphyttan var antagligen en inhemsk uppfinning.

Masugnen var en långt större konstruktion än de äldre blästerugnarna. Masugnarna var byggda för att eldas dygnet runt, bälgarna drevs med vattenkraft, den krossade malmen blandades med kol, och ut rann tackjärn som sedan bearbetades – färskades – för att få ned kolhalten. I Bergslagen växte hyttorna fram, med bergsmän ansvariga för att driva masugnarna och organisera hanteringen.

Under Gustav Vasa och hans efterträdare grep kronan allt djupare in i bergshanteringen. Koppar och järn blev den framväxande stormaktens viktigaste exportvaror. Axel Oxenstiernas svåger Carl Bonde blev den ledande kraften när Bergskollegium bildades 1637. Bonde drev fram bygget av Hjälmare kanal för att underlätta transporterna, kollegiet organiserade den tekniska utvecklingen för att främja ett rationellt bergsbruk. Christopher Polhem knöts tidigt till kollegiet och utvecklade både gruvmaskiner till Kopparberget och en manufaktur i Stjärnsund för att förädla järnet. Under 1700- och 1800-talen verkade några av tidens främsta kemister i gruvnäringens hägn. Bergsbruket blev tidigt ett teknologiskt kraftcentrum i den svenska ekonomins utveckling.

Louis De Geer och hans kolleger ledde de svenska bruken fram till ställningen som Europas ledande producenter av järn och stål under 1600- och 1700-talen. Men så småningom skärptes konkurrensen. I slutet av 1700-talet började den ryska järnhanteringen ta marknadsandelar, samtidigt som man i England utvecklade tekniker för att utnyttja stenkol för att elda de nya puddelugnarna.

Bergsmännen trängdes ut av bruken och deras patroner, och bolag som Uddeholm och Fagersta samlade allt fler bruk under sig. I mitten av 1700-talet organiserade näringen Jernkontoret, till en början för att stärka brukens förhandlingsposition gentemot uppköparna. Men snart blev kontorets främsta uppgift att stimulera näringens tekniska framsteg, med Sven Rinman som pionjär för en systematisk bergsvetenskap.

Med industrialiseringen breddar Tjärnlund perspektivet. Han skildrar järn- och stålframställningens tekniska utveckling, men framställningen vidgas till att omfatta de mekaniska verkstäderna, järnvägen och den framväxande metallindustrin överhuvudtaget. Varken Kockums, Mått-Johansson eller Alfred Nobel saknas, men uppräkningen blir lite väl mycket katalogaria. När alla namnen ska med blir det inte utrymme till mycket mer – historien om Hans von Kantzows innovationer handlar om åtskilligt annat än att världens tunnaste ståltråd tillverkas i Hallstahammar.

Bokens avslutande del handlar om bruksmiljöerna och de samhällen som växte fram. Engelsberg är ett av bruken, och fogas in i sitt sammanhang. Det är en spännande skildring av hur arkitekturen anpassades efter brukens hierarkier. Jag blev riktigt nyfiken när Tjärnlund skrev om slaggstenen som spännande material vid byggandet, men tyvärr har den färgskimrande stenen bara förunnats någon enstaka bild.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Runt bruken växte välordnade samhällen fram. Många brukspatroner tog initiativet till framsynta sociala inrättningar. Tjärnlund hänvisar till forskare och skribenter som i brukssamhällena velat se upphovet till ”folkhemmet”. Det är nog att ta i, men Tjärnlund skulle ha kunnat ta med en viktig del av dagens välfärdssystem. Det var några kamratföreningar bland brukstjänstemännen i Värmland som tog upp pensionsfrågan, vilket i sinom tid ledde till att SPP/Alecta bildades med K A Wallenberg och Olof Söderberg som tillskyndare.

Nils Johan Tjärnlunds bok är en bred framställning av järnbrukens långa hi­storia och stora betydelse. Hans skildringar av hur processerna gick till hör till de mest lärorika avsnitten – de hade gärna fått vara fler.

Se Nils Johan Tjärnlund samtala om ”Järnbrukens historia” med Catta Neuding. I ”Veckans bok” på Axess TV: https://www.youtube.com/watch?v=0Pij9MM5qD8&ab_channel=AxessTV

Gunnar Wetterberg

Historiker och författare.

Mer från Gunnar Wetterberg

Läs vidare