När vill vi ledas?

Några gånger undrade jag vad som skulle hända om jag som kompanichef på Gotland finge två motsägande order, den ena undertecknad ”Anders Björck” och den andra med en nödtorftigt uttydd signatur ”Carl Gustaf”. Jag är ganska säker på utfallet; lyckligtvis prövades jag aldrig i verkligheten.

Tankarna går tillbaka till frågan när nu efter ett antal coronaveckor många debattörer efterlyser tydligare ”politiskt ledarskap”. ”Regeringen har överlämnat initiativet till myndigheter”, heter det. Istället behövs krafttag. Och nog finns exempel från omvärlden på valda som helhjärtat erbjuder detta: som Donald Trump och Viktor Orbán. Och i grannlandet Danmark överflyglas expertmyndigheters avgöranden av regeringsbeslut. Här visas onekligen prov på ledarskap som just är politiskt.

Är jag som svensk undersåte i behov av detta?

Uppkommer ett hot utifrån behövs svensk nationell handlingskraft. Thorbjörn Fälldins ord ”Håll gränsen” var inte bara en varning till en stormaktsgranne, här manifesterades ett genuint ledarskap av en förtroendevald. Han gav röst åt det svenska medborgare ville, eller åtminstone skulle ha velat om de formulerat sig.

Ett politiskt ledarskap kan likaledes behövas i inre politiska konflikter, eller när dessa ska helas. Ett exempel från vårt grannland är Gustaf Mannerheims agerande efter frihetskriget/inbördeskriget; han verkade aktivt för att läka de sår Finland drabbats av. Ledarskapet behöver naturligtvis inte väja för konflikter – premiärminister Margaret Thatchers agerande för att ge Storbritannien en nystart är exempel på motsatsen. Hon väjde inte för det svåra, och kom att dominera en brittisk politisk linje även sedan hon själv avgått.

Men i icke-politiska kriser? Har vi valt riksdagsledamöter och indirekt även statsministrar även för de lägena? Bör vi göra det? Eller bör vi se på just Sveriges regering med snävare anspråk och istället låta det ledarskap som behövs uppstå för stunden för att därefter klinga av?

Är man åldrad om man minns docent Gunnar Bengtssons insatser 1986 när kärnkraftverket i Tjernobyl havererade? Iförd en av sin informationschef rekommenderad ylletröja framträdde han som chef för Strålskyddsinstitutet dagligen i tv, gav oss de senaste fakta om stålning, nedfall och faror, ingav förtroende och skapade auktoritet för ett förnuftspräglat förhållningssätt. I jultid 2004 såg vi kommunikationsdirektören vid Fritidsresor Lottie Knutsson träda fram och ge oss något att hålla oss till när tsunamivågorna skördat offer i Sydöstasien. I en helt annan, mer avgränsad dimension finner vi Ulf Henricsson, chef för Nordbat 2 i Bosnien 1993–94; hans ord gav stadga åt våra reaktioner inför tragiska konflikter.

Vi kan ta fler exempel, men det viktiga är att deras ledarskap var begränsat i tid. Ledarskapet var situationsbetingat och därmed temporärt, även om ledarna framträdde ur folkdjupet av egen kraft.

En helt annan sak är det särskiljande ledarskapet, som samlar en del av oss, och ger oss tillförsikt och energi. Vi behöver bara nämna namn som Gösta Bohman och – det får nog medges – Olof Palme.

Populärt

Moll ute i kylan

Therese Bohman presenterar den österrikiske konstnären Carl Moll.

Vill vi i en demokrati egentligen ha det annorlunda? Har jag som medborgare behov av ett mer permanent politiskt ledarskap, utövat av personer som har en förutsägbar tendens att hänga sig kvar i rollen så länge som de kan?

Eller förutsätter demokratin att vi i grundläggande mening leder oss själva var och en?

Per Dahl

Skribent.

Mer från Per Dahl

Läs vidare