Yale-historikern Paul Sabin har med The Bet skrivit en rafflande berättelse om den ideologiska, vetenskapliga och retoriska kampen mellan biologen Paul Ehrlich och ekonomen Julian Simon. Om namnen inte är bekanta för en svensk läsare kan man alltså finna information om Ehrlich på svenska Wikipedia – men där-emot inte om Simon.

Sannolikt är Ehrlich inte helt obekant, trots allt. Vetenskapsakademin konstaterade redan 1990: ”Det har sagts att Ehrlich vid sidan av Rachel Carson är den person som betytt mest för att väcka allmänhet och politiker till insikt om den globala miljökrisen.”

För Ehrlich handlade dock inte ”miljökrisen”(notera bestämd form sin-gularis) om koldioxidutsläpp och en varmare jord, utan om att jordens resurser inte skulle räcka till för att mätta en växande befolkning. Hans forskning handlade om fjärilar, men genom att överföra resonemangen till människan etablerade han sig med The Population Bomb från 1968 som dåtidens kraftfulla domedagsprofet. Problemet var dock inte de hungriga människorna, utan den påfrestade planeten Jorden. Lösningarna blev därför att arbeta för att minska befolkningstillväxten, och samtidigt strama åt resursanvändningen för dem som redan levde. Allmänna förmaningar om minskad konsumtion konkretiserades till praktiska råd: stäng av värmen på vintern och sätt aldrig på luftkonditioneringen på sommaren, för snart tar den billiga oljan slut.

Ehrlich blev snabbt en superkändis. Kan kändisskap mätas? Författaren Paul Sabin hittar ett tydligt sätt: Hela 20 gånger inom loppet av ett par år framträdde Ehrlich i tv-programmet The Tonight Show med Johnny Carson. För att sätta det i svenskt perspektiv gäller det att tänka sig att han var prenumerant på en plats i Hylands hörna – programmet som alla såg. Det satte sina avtryck i politiken under presidenterna Nixon och Carter, och Ehrlichs agenda spreds över hela världen, inklusive, kan jag intyga, till svenska mellanstadiebarns klassrum.

Julian Simon hade från början delat Ehrlichs problembild, men hans empiriska arbete kom att leda honom till en annan slutsats. För Simon blev i stället männi-skan den grundläggande resursen i ett samhälle, en tanke han satte på pränt i The Ultimate Resource (1981). Ehrlichs dystra framtidsprognoser var därför felaktiga; den uppfinningsrika och anpassningsbara människan kommer att hitta nya och mer effektiva sätt att utvinna resurser ur jorden, och fler människor betyder inte bara fler munnar att mätta utan också fler innovativa hjärnor och handlingskraftiga händer som hittar nya sätt att minska utsläpp, rena vatten och återvinna material. Julian Simon stretade i motvind för att nå ut med sitt budskap, och ställde år 1980 i tidskriften Social Science Quarterly den enkla men provocerande frågan: Ska vi slå vad om vem som har rätt?

Förvånande nog nappade Ehrlich. Ännu mer förvånande lyckades de enas om vadets utformning. Tanken var enkel: Om jordens naturresurser är på väg att ta slut kommer priserna att stiga i takt med att fler och fler människor efterfrågar dessa. Ehrlich fick välja en korg av metaller, vars sammanvägda prisutveckling skulle fungera som måttstock: krom, koppar, nickel, tenn och volfram. Vinnaren skulle betala mellanskillnaden mellan de satsade 1000 dollarna och det pris som marknaderna satte tio år senare.

Paul Sabin använder detta unika vad för att beskriva såväl framväxten av den nutida miljörörelsen som den vetenskapliga debatten och de politiska humörväxlingarna som följer. I Jimmy Carter får Ehrlichlägret en president som bokstavligen svettas i Vita huset med luftkonditioneringen avstängd för att spara energi och som talar i pessimistiska ordalag om planetens framtid. Hos Ronald Reagan spårar han Julian Simons framtids­optimism, hans tro på människans anpassningsförmåga och på teknikens möjligheter att lösa problem.

Sabins bok går också att läsa som en värdefull berättelse om hur opinionsbildning fungerar och inte fungerar. För det är trots allt inte som vetenskapsman Paul Ehrlich slår igenom, utan som agendasättare. När Julian Simon föreslår ett vad är det ett briljant motdrag från en undanskymd David­debattör som möter en ansedd och välfinansierad Goliat. Ehrlichs misstag var att han nappade.

Det ska också erkännas att Ehrlich hade synnerligen otur med tajmningen. Paul Sabin konstater att ekonomer i efterhand har räknat ut att om vadet hade ägt rum under någon annan tioårsperiod under 1900-talet skulle Ehrlich ha vunnit i 66 procent av fallen. Det är onekligen besvärande för den som, inklusive undertecknad, gärna lyfter fram Simons vinst som ett exempel på hur domedagsprofetior sällan slår in. Samtidigt visar siffrorna att sett över en ännu längre period, det vill säga hela 1900-talet, har priset på de fem metallerna stått märkligt stilla trots en betydande befolkningsökning under förra århundradet.

Så vem hade egentligen rätt? Ehrlich, som till skillnad från Simon alltjämt är i livet, har inte vacklat i sin övertygelse. Detta trots att, vilket Paul Sabin övertygande visar, mänsklighetens historia de senaste fyrtio åren inte har överensstämt med Ehrlichs förutsägelser. Redan det faktum att han antog vadet avslöjar att Ehrlich aldrig förstod det samspel mellan brist, innovation och överflöd som kännetecknar dynamiska – mänskliga – marknader. Trots att det ofta är ekonomer som (inte sällan med rätta) anklagas för att göra förenklade antaganden om såväl den mänskliga som omgivande naturen, framstår i sammanhanget ekonomen Simon som den med en mer realistisk syn på såväl miljö- som samhällsutveckling.

En orsak till att det inte med enkelhet går att avgöra vem som slutgiltigt hade rätt är förstås att frågeställningen inte enbart är empirisk till sin natur. Priset på metaller kan vid varje given tidpunkt fastställas med exakthet. Men frågan om huruvida männi­skan är jordens utgångspunkt och grundläggande resurs, eller en tärande va­relse i relation till Moder natur, är inte empirisk eller ens vetenskaplig. Den rör i stället grundläggande värderingar, vilket Simon tidigt påpekade men som Paul Sabin visar att Ehrlich tenderade att ignorera.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Värderingsskillnaderna är förstås förklaringen till att miljödebatten var – och är – så infekterad, trots att den alltid har utspelat sig inom en naturvetenskaplig inramning. Att såväl Ehrlich som Simon var stridbara personer har förstås bidragit till polariseringen, liksom den ­allmänna amerikanska trenden att de båda dominerande partierna dragit sig mot kanterna snarare än att trängas i mitten.

Detta står i viss kontrast till den konsensus som präglar Sverige även i miljöfrågor. En välvillig tolkning är förstås att detta är ett resultat av vår samförståndsinriktade politiska kultur, där motstående och polariserade intressen har vägts samman till en pragmatisk medelväg. Det är i så fall en sådan väg Paul Sabin hoppas att hans bok ska kunna bidra till. Ehrlichs viktigaste bidrag var, enligt Sabin, att han satte miljöfrågorna högst på den politiska agendan, vilket snabbt ledde till en lång rad regleringar och initiativ som har minskat utsläpp, stoppat försurningar och lagat ozonhål. Simon bidrog sedan med insikten, fortsätter Sabin, att marknadsmekanismer på ett dynamiskt och kostnadseffektivt sätt kan lösa även komplexa miljöproblem, samtidigt som ekonomisk tillväxt kan fortsätta att lyfta allt fler män­niskor ur fattigdom. Genom att placera sig själv i mitten söker författaren ge både Ehrlich och Simon erkännande för sina insatser, samtidigt som han anklagar båda för förenklingar och överdrifter.

Visst förekom orimligheter på båda sidor, som i alla debatter. Men Sabin slår närmast knut på sig själv för att presentera direkta citat eller konkreta exempel på Simons överdrifter eller överord. Däremot tycks det ha varit förbluffande enkelt att hitta horribla uttalanden från Ehrlich, som detta ur Wall Street Journal­1995, fem år efter det att han hade förlorat vadet: ”Om Simon skulle försvinna från jordens yta vore det en stor vinst för mänskligheten.” Mot en sådan debattmotståndare krävs annat artilleri än nyanserade inlägg i vetenskapliga tidskrifter. Även en mindre stridbar debattör än Julian Simon skulle oundvikligen riskera kritik, eftersom förenklingar och tillspetsningar hör till opinionsbildningens natur.

Genom att belysa samspelet mellan ideo­logisk debatt, politik och vetenskap ger Paul Sabin viktiga nycklar till att förstå var låsningarna i den miljöpolitiska debatten finns i dag. Redan detta gör boken väl värd att läsa. Att den resonerande framställningen dessutom ger bättre förutsättningar för det pragmatiska samtal han önskar sig blir i sammanhanget en bonus.