Nejsägare på frammarsch
Det brittiska veckomagasinet The Economist illustrerade utvecklingen med en variant av Hieronymus Boschs berömda målningar av skärselden med småjävlarna utbytta mot Europas högerpopulistiska partiledare. Frankrikes Marine Le Pen red på en tupp, Nederländernas Geert Wilders stod redo med tortyrinstrumenten, och i mitten dansade vår egen Nigel Farage i full färd med att bränna den brittiska premiärministern David Cameron på ett kättarbål.
Och ungefär så känns det.
Nigel Farages parti, United Kingdom Independence Party, UKIP, har det senaste året delvis lyckats kasta om spelreglerna i brittisk politik. Vad som år 1991 började som ett anti-EU-parti långt ute i marginalen, har med tiden börjat behandlas som den tredje kraften i brittisk politik.
Och det har gått fort.
I det senaste nationella valet 2010 fick partiet bara 3 procent av rösterna, och hur den här märkliga resan har varit möjlig, är vad forskarna Robert Ford och Matthew Goodwin kartlägger i sin nya bok, Revolt on the Right.
UKIP grundades 1991 av den forne liberalen Alan Sked. Det skulle vara ett samlingsparti för kandidater som motsatte sig Maastrichtavtalet, var det tänkt. Målet var ett brittiskt utträde ur unionen. Partiet attraherade initialt många konservativa politiker. I Storbritannien är det högern som är EU-motståndare och vänstern som är EU-kramare. Där den europeiska unionen för en svensk vänsterpartist är en nyliberal konspiration, är den för en brittisk högerman istället en socialistisk sammansvärjning. ”Vi har inte lyckats rulla tillbaka gränserna för staten bara för att se dem återinföras på europeisk nivå”, som Margaret Thatcher en gång uttryckte saken.
Men den brittiska misstänksamheten mot EU går djupare än så. Landet drog i hög grad en annan slutsats av andra världskriget än vad de kontinentala makterna gjorde. I Storbritannien var det den brittiska nationalstaten som höll ut mot tyranniet, och britterna kom därför inte ut ur kriget med inställningen att just nationalstaten var problematisk eller ett hot mot den framtida freden, vilket hävdades på många andra håll. Detta synsätt har kraftigt färgat den brittiska EU-politiken ända sedan dess.
Det konservativa Torypartiet utkämpar ständiga, destruktiva inbördeskrig om EU. Efter uppslitande strider om först den europeiska växelkursmekanismen och sedan Maastrichtavtalet i början av 1990-talet blev hatet mot ”Europa” för många på högerkanten själva grundbulten i deras politiska engagemang.
Det radikalt EU-kritiska UKIP har därför traditionellt också alltid betraktats som ett ”konservativt parti i exil”. Det är David Cameron som får sin väljarbas uppäten av den godmodige och smårasistiske Nigel Farage. Det är konservativa politiker som hoppar av och går över till UKIP. Och det är därför också den nuvarande Labouroppositionen som kan hoppas på att få sin valseger 2015 levererad av högermannen Nigel Farage.
Majoritetsvalsystemens första lag är att det parti som är enat vinner, och just nu är de konservativa splittrade av UKIP. Men det är denna bild som Robert Ford och Matthew Goodwin delvis gör upp med i sin bok.
UKIP har ända sedan partiet grundlades attraherat främlingsfientliga och högerextrema aktivister. Det var av detta skäl som Alan Sked ganska snabbt lämnade det parti han själv en gång hade startat. Han stod helt enkelt inte ut med rasismen. Under åren med Tony Blair som premiärminister var partiet marginaliserat och infiltrerat av det högerextrema BNP. Nigel Farage blev partiledare för första gången 1996 och för andra gången 2010.
Den ständigt öldrickande, privatskoleutbildade före detta aktiemäklaren har sedan dess lyckats med konststycket att göra sig själv till en brittisk Ian och Bert. Det är under och tack vare honom som UKIP har blivit vad det är idag.
Enligt Robert Ford och Matthew Goodwin inträffade ett av de verkligt avgörande ögonblicken 2005. UKIP bestämde sig då för att inte bara kampanja för brittisk ”självständighet” från Bryssel, utan även för ”självständighet” från den politiska klassen i Westminster. Till den gamla EU-dimensionen lades därmed även en nationell dimension. Det blev elit mot folk, och detta innebar att man började prata om vad som då hade blivit den tredje viktigaste frågan för väljarna: invandringen.
UKIP är idag, skriver Ford och Goodwin, ett nejsägarparti som uppmanar väljarna att säga nej – inte bara till en enda sak, utan till tre saker. Det handlar om: Nej till eurokraterna i Bryssel och Strasbourg. Nej till politikerna i Westminster. Och nej, inte minst, till invandrarna.
Detta är ingen ideologisk vision. Robert Ford och Matthew Goodwin är noggranna med att påpeka att det inte finns någon ”Farage-ism”. Men det är ett effektivt politiskt budskap.
David Cameron som, 2006 kallade UKIP för ”virrpannor, galningar och smygrasister” (fruitcakes, loonies and closet racists), står privat antagligen fortfarande fast vid den analysen. Men offentligt har han fått äta upp den. Rejält. Detta trots att hans regering är den mest EU- och invandringskritiska i mannaminne, trots att hans parti trycks allt längre högerut och trots att han har utlovat en folkomröstning om brittiskt utträde ur EU 2017.
UKIP bara fortsätter att växa. Och David Cameron slåss för sitt politiska liv.
Robert Ford och Matthew Goodwin har en egen förklaring till hur detta kan vara fallet. Bokens stora tes är att UKIP inte alls är ett ”konservativt parti i exil”. Under Nigel Farages ledning har vad som var en specifikt brittisk rörelse byggd på specifika brittiska EU-neuroser förvandlats till ett högerpopulistiskt parti som alla andra i Europa. Och det är just därför som UKIP har blivit så framgångsrika.
UKIP representerar idag väljargruppen arga, vita, äldre män, varav många är arbetarklass. Detta är en revolt från gubbarna som har lämnats efter av globaliseringen och som med rätta känner att de urbana politiska klasserna inte representerar dem och inte försvarar deras intressen. UKIP-väljarna tror lika litet på klimatförändringarna som på EU, de är arga på de rumänska arbetare som de kanske inte träffar men i alla fall hör talas om, och framförallt är de arga på politiker i allmänhet. Framtiden de ser är mörk.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Av dessa skäl, menar Robert Ford och Matthew Goodwin att Nigel Farages parti inte bara är ett hot mot de konservativa, utan även mot Labour. Den faktaspäckade boken är fylld med siffror som påvisar att UKIP gör inbrytningar i traditionellt socialdemokratiska områden. Labour må skratta gott åt hur högermannen Nigel Farage just nu i praktiken valarbetar åt dem. Men de kommer inte att skratta om några år.
Robert Ford och Matthew Goodwin har identifierat tio valkretsar där UKIP kan bryta sig igenom i valet nästa år. Åtta av dessa styrs av Labour. Frågan är dock om UKIP verkligen riktar samma hot mot både Labour och de konservativa. Att delar av den brittiska arbetarklassen röstar till höger är inget nytt. Runt 28 procent har länge gjort det, även i många av Labours säkraste valkretsar. Den stora frågan är därför om det är dessa väljare som Nigel Farage har börjat attrahera, eller om han faktiskt gör inbrytningar i socialdemokraternas riktiga bas, som han gör i de konservativas.
Parlamentsvalet i maj 2015 blir det första riktiga testet. Är UKIP en politisk kraft som kan göra bra ifrån sig enbart i de val som väljarna tar på mindre allvar, det vill säga: Europaparlamentsval och lokalval? Eller, är de något mer?
Det är också mycket möjligt att Nigel Farage likt Ian och Bert kommer att falla ihop under tyngden av sin egen framgång. När UKIP växer kommer det också att bli granskat i medierna som ett riktigt parti. UKIP-politiker har kallat kvinnor för slampor, satts i fängelse för bidragsfusk, visat upp nazistiska tatueringar och skyllt vinterns översvämningar på homoäktenskap. Nigel Farage själv har anställt sin egen tyskfödda fru som sekreterare för EU-pengar och ertappas allt oftare med rasistiska uttalanden på tungan. Och i grund och botten är Storbritannien ett tolerant samhälle.
London är världens mest globaliserade stad. De problem som den stora invandringen från andra EU-länder har skapat (främst gällande antalet skolplatser) går definitivt att lösa för den som har en politisk vilja. Vinner Labour valet nästa år, kommer det inte heller att bli någon folkomröstning om EU. Och just nu arbetar Nigel Farage i praktiken för just en sådan seger i och med att han de facto splittrar de konservativa, vilket kan resultera i vänstervinster i många valkretsar.
Men framförallt är det svårt att se hur ett främlingsfientligt parti ska kunna få fäste i Storbritannien på samma sätt som i exempelvis Frankrike. Här finns en annan tradition. Hur destruktiv den än kan vara på sitt sätt. Som en konservativ vän till mig brukar uttrycka saken: ”Vi britter bryr oss inte om vilket land du kommer ifrån, eller vilken religion du har, vi bryr oss om hur du håller dina bestick.”