När Olaf Scholz efter tuffa förhandlingar i december 2021 kunde meddela en samlad presskår att ”Die Ampel steht!” var förväntningarna skyhöga (”Ampel” är tyska för trafikljus och syftar på socialdemokratiska SPD, De gröna och liberala FDP:s färger). Efter mer än ett decennium av Merkel­erans ”Weiter so” skulle den nya laguppställningen blåsa nytt liv i tysk politik. Förhoppningarna var i sig inte ett dugg konstiga. De sista åren under förbundskansler Angela Merkel var kristdemokratiska CDU slutkörda. Inre stridigheter som av och till blossade upp till rena inbördeskrig, regeringsinnehavets allmänna nötande samt en fullständig brist på idéer bortom den att behålla makten talade sammantaget för att det var hög tid för vaktavlösning.

Problemen hopade sig dock snabbt för den nya regeringen. Pandemin, med allt vad den innebar av nedstängningar och coronastöd, närmade sig förvisso sitt slut. Men glädjen överskuggades snabbt av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022. Invasionen slog undan ett av de viktigaste benen för den tyska, hittills så framgångsrika, ekonomiska modellen: billig rysk gas. Tack vare den kunde tysk industri få ”säker” energi samtidigt som nedläggningen av kärnkraften kunde fortgå utan att bli uppenbart systemhotande. Nu blev läget kritiskt.

I rättvisans namn ska sägas att Olaf Scholz faktiskt drev på för att Tyskland fasade ut den ryska gasen på rekordtid, något som få bedömare trodde var möjligt. Hans uppmärksammade tal om en ”Zeitenwende” (svenska: ”Vändpunkt”) för Tyskland i synen på försvars- och utrikespolitik ska inte heller underskattas. Brytningen med den förlamande tyska rädslan att forma något som ens påminner om en strategisk kultur, där även militär makt ingår, borde ha skett för länge sedan men bättre sent än aldrig.

”Lärarbrist, slitna lokaler och stök i klassrummen tynger också ner skolan”

Men det tar tid att vända en oljetanker. Bundeswehrs upprustningsbehov är enormt och Scholz 100 miljarder euro som är tänkt att fungera som en snabbinjektion till försvaret måste snarast följas upp med många nya miljarder. Fast redan nu svävar förbundsregeringen på målet om att Tyskland ska leva upp till Natos tvåprocentsmål även kommande år. Dessutom gröper den höga inflationen snabbt ur miljardanslaget. Den allt sämre ekonomin och, vilket är lika orättvist som paradoxalt, Ukrainas heroiska insatser på slagfältet har tyvärr trängt undan den krismedvetenhet som präglade Berlins politiska liv under krigets första månader.

”Mogelpackung” är ett tyskt namn för en vara eller produkt som låtsas innehålla mer än den faktiskt gör. I politiken används också ordet för att beskriva förslag som mest handlar om spel för gallerierna eller ren symbolpolitik. Frågan är om inte den tyska ekonomiska modellen som formades under 2010-talet också går att liknas vid ett slags Mogelpackung?

Att politiker hushåller med skattemedel är rätt och riktigt. Problem uppstår däremot när respekten för att inte skuldsätta sig i onödan övergår till ett slags fetischering av alla former av skuldsättning – så till den grad att politiken blir dum­snål. Tyskland har, i likhet med Storbritannien, därför en enorm infrastrukturskuld. Järnvägens eftersatta underhåll skapar så allvarliga tidtabellsförskjutningar att Schweiz inte längre kopplar in försenade tåg som kommer från Tyskland på det egna järnvägsnätet. Ständiga vägarbeten som avlöser varandra och som aldrig verkar bli klara är en plåga för tyska bilister och turister på genom­resa. Därtill beräknas cirka 16 000 broar ha ett stort eller mycket stort renoveringsbehov. Frågan är när, inte om, en större olycka inträffar.

Skolan har också stora problem. Förra året visade en undersökning från ekonomiinstitutet Ifo i München att 23,8 procent av alla tyska elever inte når upp till de grundläggande kunskaper som skolan borde lära ut. 22 procent av alla fjärdeklassare klarar inte minimikraven i matematik. Lärarbrist, slitna lokaler och stök i klassrummen tynger också ned. Här ska påpekas att utbildningsfrågor främst är ett ansvar som ligger på delstaterna, vilket gör det svårare för en förbundsregering att peka med hela handen. Skillnaden i utbildningskvalitet varierar alltså mycket, eller väldigt mycket, beroende på vilken delstat man bor i.

Digitaliseringen går fortsatt långsamt. Och att få fart på den är en av de högst prioriterade punkterna för den nya förbundsregeringen. De historiska orsakerna till att Tyskland hamnat på den digitala efterkälken är flera, men en viktig anledning är att politikerna, däribland Merkel själv, aldrig riktigt verkade förstå betydelsen av höghastighetsinternet och än mindre att näringslivet stod inför en fjärde industriell­ revolution. Tyskland sålde ju redan bilar, tunga maskiner och kemiprodukter till hela världen.

Ekonomin gick som tåget. Varför ändra ett vinnande koncept? Merkels melodi gick, rent krasst, ut på att backa in i framtiden. Det nödvändiga politiska trycket ovanifrån för att driva på digitaliseringen av samhället uteblev därför. Samtidigt ligger en enorm byråkrati och regeldjungel som en våt filt över all ekonomisk och samhällelig aktivitet. Också den ett arv från Merkelåren.

Det råder ingen brist på saker att ta itu med, således. Tyvärr fungerar samarbetet mellan de tre regeringspartierna mycket dåligt. Sämst stämning råder det mellan De gröna och FDP. Klimat- och närings­minister Robert Habecks ursprungliga planer på att fasa ut landets olje- och gaspannor i rekordfart fick de tyska väljarna att sparka bakut och möttes av kraftiga protester från finansminister Christian Lindner (FDP). En betydligt mer uppmjukad version av förslaget godkändes av parlamentet i september. Värmepannedebaclet bevisade, menade kritiker, på De grönas oförståelse inför det politiska hantverket. Habecks visioner kraschade i mötet med verkligheten.

Nu är den stora stridsfrågan i regeringen om staten ska subventionera elkostnaderna för den energiintensiva industrin. Det har länge spekulerats i om företag kommer att lämna Tyskland på grund av de höga energipriserna. Utvecklingen har nu börjat: 16 procent av alla medelstora företag har redan tagit steg för att flytta delar av produktionen utomlands. Nästan en tredjedel av de större industriföretagen har planer på att göra detsamma.

Habeck, SPD, ministerpresidenterna för de industritunga delstaterna, fackförbundet IG Metall och delar av näringslivet är alla för en subvention. Habecks tanke är att den ska komma med krav på företagen att styra över till överförnyelsebara energikällor. På så sätt kan den gröna omställningen snabbas på.

FDP med Lindner i spetsen säger blankt nej, då de är rädda för att konkurrensen mellan små- och medelstora företag, som inte kommer att få några subventioner, och de stora industrijättarna ska snedvridas. Dessutom vet ingen hur länge staten måste hålla industrin under armarna. Ett år? Fem år? Femton år? Det enda vi med säkerhet vet är att Tysklands energipriser kommer att vara höga för en lång tid framöver. Och att kärnkraften, tyvärr, inte kommer att göra någon storstilad comeback. Olaf Scholz uppges, trots tryck från det egna partiet, inte vara förtjust i förslaget.

Flera gånger har stämningen mellan De gröna och FDP varit så dålig att rapporter om en stundande regeringskris läckt ut i medierna. Hittills har dock förbundskanslern lyckats i sina medlingsförsök och det troliga är att partierna biter ihop mandatperioden ut. Frånvaron av ett sammanhållande politiskt projekt och samarbetssvårigheterna märks i opinionen. Ingen annan förbundsregering har haft så låga förtroendesiffror. Självklart spelar också det dystra ekonomiska läget, skenande elpriser och den säkerhetspolitiska krisen in. Vilken annan regering som helst skulle ha det knivigt i ett sådant läge. Särskilt en som valdes för att föra en politik anpassad för vackert väder.

Som lök på laxen skapade ett för regeringen extremt ogynnsamt beslut av författningsdomstolen ett hål på 700 miljarder kronor i 2024 års budget. Under coronapandemin gjordes ett undantag från skuldbromsen för att kunna skapa en krisfond. En del av pengarna blev över och Scholz nya regering inrättade en ny fond för ”klimat- och transformation”. Så fick man inte göra, resonerade domstolen, varför Scholz fått en budgetkris på halsen. Exakt hur detta ska lösas – och var de nya pengarna ska komma ifrån – är när detta skrivs (slutet av november) höljt i dunkel.

När det går dåligt för regeringen brukar oppositionen glädjas. Sant är att Friedrich Merz CDU är störst i opinionsmätningarna. Tiden i opposition är också nödvändig för att samla sig och staka ut en väg för partiet efter åren med Merkel. Det är lätt att glömma stridigheterna och det kaos som präglade CDU med ordentlig början efter katastrofvalet 2017 fram till efter valförlusten 2021. När Merz till slut valdes som ordförande var det på ett konservativt mandat. Den stora uppgiften för honom är att föra partiet tillbaka till mer klassiska högerpositioner. Men det är inte lätt.

Minsta motgång i opinionen tolkas av Merz motståndare som ett bevis för att partiet åter måste tillbaka ”mot mitten”. Att det gick åt skogen med den politiken för företrädaren Armin Laschet glöms mer än gärna bort. Tydliga paralleller till Moderaternas situation åren efter Fredrik Reinfeldts avgång kan dras. Att Merz inte lyssnar på sina rådgivare och har en tendens att uttrycka sig klumpigt i intervjusituationer underlättar inte situationen.

Populärt

Symfonier som vapen

En ny bok skildrar hur Nazityskland använde sig av den klassiska musiken, skriver Camilla Lundberg.

Camilla Lundberg Kultur 2022 2

Den stora huvudvärken för CDU stavas dock AfD (fast partiet tar sedan länge också väljare från vänstern). I opinionen är de numera stabilt parkerade under CDU och ligger på 20–23 procent. I Sachsen, Thüringen och Brandenburg får AfD en bra bit över 30 procent och är största parti. Nästa höst är det val till dessa delstater och eftersom inga av de övriga partierna, på goda grunder, vill samarbeta med det högerradikala AfD kommer sannolikt mer eller mindre fantasifulla koalitioner tvingas fram.

För CDU:s del är det centralt att våga stå för sin egen politik och inte dra tillbaka förslag av rädsla för att anklagas ”samarbeta” med AfD. I annat fall riskerar CDU att göra sig själva obsoleta – och ge AfD rätt eftersom de kan göra anspråk på att vara det enda alternativet till höger i tysk politik. Det vore olyckligt. Inte minst eftersom partiet radikaliseras i en allt snabbare takt och är sympatiskt inställda till Ryssland. Riktigt farligt blir det om det politiska missnöjet visar sig vara så utbrett att AfD:s tillväxt blir oavhängigt vad de andra partierna gör. Kanske är vi redan där?

Pressad av AfD:s framgångar i opi­nionen och allt högre nödrop från kommunerna samlade Scholz under hösten företrädare för de 16 delstaterna i syfte att lägga fast en striktare migrationspolitik. En giv som även De gröna accepterar. Den utlösande faktorn var den råa antisemitismen i spåren av Hamas terror­attack mot Israel. Att så många männi­skor med bakgrund i Mellanöstern hatar judar kom som en chock för det tyska majoritetssamhället. I en uppmärksammad intervju i Spiegel förklarade Scholz att Tyskland ska börja med storskaliga deportationer av människor som fått avslag på sin asylansökan. En helt ny retorik. Om den följs upp av faktisk politik är mer osäkert. Idag beräknas cirka 300 000 personer som fått avslag på sin asylansökan vara kvar i landet.

Förra gången Tyskland var nere för räkning genomförde dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder (SPD) en mängd impopulära, men nödvändiga, reformer under samlingsnamnet ”Agenda 2010”. Det kostade honom segern i förbundsdagsvalet 2005. Merkel kunde sedan skörda de ekonomiska frukterna. Borde inte denna kris därmed öppna för möjligheten att sjösätta nya strukturreformer? Nja. Då, i början av 2000-talet, dominerades fortfarande politiken av de två folkpartierna CDU och SPD.

Idag ser partilandskapet radikalt annorlunda ut. I förbundsdagsvalet 2002 fick De gröna 8,6 procent. Idag är de nästan än dubbelt så stora. Då fanns inte AfD. Idag är partiet näst störst. Att få igenom mer djupgående reformer i förbundsdagen är därmed betydligt svårare nu.

Prognos? De stormigaste dagarna har vi nog framför oss.