Andra världskriget och nazismen förblir ett trauma också för länder som inte blev ockuperade. Danmark och Norge kunde efter kriget identifiera sig med sina motståndsrörelser och på så sätt skapa sig en heroisk självbild. Något sådant var inte möjligt för Sverige. Andra världskriget kom att blockera en positiv identifikation med den egna historien. Sverige kom istället att starkt identifiera sig med sin egen progressivitet, som uppfattades som liktydig med en antifascistisk hållning.

Den svenska hållningen under kriget beskrivs ofta negativt. Ett aktuellt exempel på detta är norrmannen Eirik Veums bok Det svenska sveket 1940–1945 (övers. Jan Wibom, Lind & Co). Veum säger sig vilja ge en helhetsbild av hur Sveriges politik drabbade Norge. Det går dock snart upp för läsaren att han vill teckna en så negativ bild av Sveriges agerande som överhuvudtaget är möjlig. De positiva saker som Sverige gjorde för Norge – och de var inte småsaker – viftas bort med ord om ”för sent” och ”för lite”. Framställningen saknar balans och sammanhang, men framförallt källkritik. Det verkar inte finnas någon källa så otillförlitlig att den inte kan citeras om den har något negativt att säga om den svenska politiken. Det är alltså en snedvriden bild som presenteras.

Militären, delar av byråkratin och regeringen beskrivs som tyskvänliga och ibland också som antisemitiska. Flera ministrar, bland dem utrikesminister Christian Günther och ecklesiastikministern och högerledaren Gösta Bagge, betecknas som tyskvänliga.

Skrivsättet är refererande, men samtidigt försåtligt. I kapitlet ”Judehatet i Sverige” heter det: ”Sverige präglades liksom många andra europeiska länder av antisemitism under tiden före andra världskriget. Antisemitiska ord och uttryck förekom ofta i dagligt tal. I diskussioner om judar kunde begrepp som ’judepack’ och ’judedjävul’ komma till användning utan att någon fann det särskilt uppseendeväckande”.

Detta ger en falsk bild av Sverige under trettiotalet. Att antisemitism fanns i den svenska kulturen är sant, men när Veum påstår att ord som ”judepack” kunde passera med en axelryckning har han fel. Tvärtom ökade känsligheten för antisemitiska smädeord efter 1933. En starkare förståelse för judarnas utsatthet trädde fram. När ordföranden i Publicistklubben Leon Ljunglund 1936 gjorde ett utfall mot familjen Bonnier som uppfattades som antisemitiskt fick han avgå som ordförande. Den som använde ett uttryck som ”judepack” kunde räkna med mycket häftiga reaktioner. Den tidigare omnämnde Gösta Bagge yttrade följande i riksdagen den 22 februari 1939: ”Antisemitismen är en olycka för ett land, den är en andlig pest som man i ett sunt land måste värja sig mot.” Vad gäller Bagges påstådda tyskvänlighet kan man i hans dagbok inhämta att Sverige måste vara berett på krig om tyskarna ställde krav som kunde anses hota Sveriges självständighet.

Den 9 april 1940 är det centrala datumet inte bara i Danmarks och Norges historia under kriget, utan även i Sveriges. Det tyska anfallet mot Norge innebar en säkerhetspolitisk katastrof för Sverige. Världens starkaste och mest aggressiva krigsmakt installerade sig längs Sveriges 160 mil långa västgräns. Tyskarna hade fångat Sverige i ett strategiskt järngrepp. Landet var visserligen inte ockuperat men befann sig inom en tysk maktsfär. Från juni 1940 till juni 1941 disponerade Hitler i princip hela den tyska krigsmakten för ett anfall mot Sverige.

Under Norgefälttåget hade den svenska regeringen trots hårt tryck vägrat att gå med på tyska krav att få transitera soldater och krigsmateriel till de hårt ansatta tyska trupperna i Narvik, men gick med på transitering av sjukvårdsmaterial och livsmedel. När Norge kapitulerade den 9 juni uppstod en ny situation, och när tyskarna återkom med krav på transitering av soldater ”på permission” gick regeringen med på detta. Detta beslut kan försvaras från säkerhetspolitisk synpunkt, men på det symboliska planet blev ”tysktågen” som dag och natt dundrade genom Sverige en symbol för eftergivenhet. Det var dock aldrig fråga om något platt fall för tyskarna. Neutraliteten var fortfarande en ledstjärna. I en tysk rapport vid denna tidpunkt hette det att svenskarna ”gör vad man är tvungen att göra, inget steg verkligen frivilligt”.

De medgivanden som regeringen tvingades till 1940–41 underlättade tyskarnas rörlighet i det nordiska rummet, men hade ingen betydelse för krigföringen i stort. Det som hade betydelse för Tyskland var malmexporten. Men inte heller här fanns det något val. Att sluta exportera skulle ha varit liktydigt med en krigsförklaring mot Tyskland.

Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941 innebar en kraftig förbättring av Sveriges säkerhetspolitiska situation. Från våren 1942 framträdde den pronorska/västmaktsvänliga opinionen allt tydligare i offentligheten. Händelserna i Norge var det som starkast berörde den svenska opinionen. Den svenska Norgehjälpen blev betydande. 60 000 norrmän fick en fristad i Sverige, den svenska livsmedelshjälpen räddade hundratusentals norrmän från hunger. Norska polistrupper organiserades på svenskt territorium.

Att Sverige lyckades bevara sin fred innebar en fördel för alla de nordiska länderna. Det gjorde också att vi kunde utveckla omfattande humanitära hjälpaktioner även till den europeiska kontinenten.