År 2011 var förväntningarna högt ställda. Det hette att demokratin alltid segrar till slut, tyrannerna kan aldrig besegra människans frihetslängtan, nu faller en ny Berlinmur, och så vidare.

Det var en underlig läxa att dra av historien. ”Historien myllrar av ögonblick då sanningen krossades av förtrycket”, skrev J S Mill redan för 150 år sedan. I Om friheten påpekar denne snusförnuftets store filosof att den kristna reformationen hann bryta ut minst tjugo gånger före Luther, under olika namn, bara för att varje gång stampas sönder av makten i Rom. Några hundra år senare minns vi inget mer än det framgångsrika sista försöket.

Den arabiska våren blev därför en rungande örfil till historiens lata elever.

Envist hade vi försökt tolka världshändelserna i ljuset av vår egen samtid, men det var inget nytt 1989 som svepte över Mellanöstern. Östeuropas och arabvärldens situationer kunde knappast ha varit mer olika. Polen, Östtyskland och Litauen hade förmånen att kunna kasta av sig kommunismen som ett utländskt ok och ge sig hän ett både välkomnande och välfungerande Västeuropa. Om 1989 ändå tas till modell spelade arabvärlden snarare Rysslands roll, fången i egna ideologiska återvändsgränder och svikna drömmar, utan historisk eller ens utländsk förebild för det postrevolutionära samhället.

Det historiska skede som verkar relevant är snarare 1848, det förmoderna Europas stora våg av huvudsakligen misslyckade nationella uppror, demokratiska experiment och sociala omvälvningar. Även om de satte djupa märken i vårt tänkande måste åren efter 1848 ha framstått för sina dåtida betraktare som en enda lång rad av krig och bedrövligheter.

Nu som då var det, med det ekonomiskt välutvecklade Tunisien som främsta undantag, mer en fråga om politiska sammanbrott än plötslig samhällsförnyelse.

De arabiska diktaturerna hade vid 2011 års inträde ruttnat invärtes under många decennier, anfrätta av ekonomiska misslyckanden, omvärldens teknologiska framsteg, och all möjlig annan statsundergrävande utveckling. En medioker despot som Hosni Mubarak hade kunnat sitta kvar i sin kuppsäkra bubbla i tre decennier, mer av gammal vana än på grund av någon politisk talang. Hans styre marknadsfördes som en modernt demokratifri liberalism av östasiatiskt snitt, men i själva verket presiderade han bara över de svullna och kraftlösa resterna av en militärregim som Gamal Abdel-Nasser improviserat fram för ett halvsekel sen.

Likadant var det i Syrien, en stat sedan årtionden övermogen för förändring. Våldsapparaten fungerade fortfarande och med ryskt och iranskt stöd har Bashar al-Assad kunnat trygga sin regim. Men priset har varit ohyggligt och resten av landet har förfallit till en Somalialiknande anarki av krigsherrar och extremister. Lika oförmögen som Assad var att stabilisera sitt kollapsande land, lika oförberedd var nämligen oppositionen på att ta över.

Det var vad som hände 2011: förtryckets gamla pelare rasade under tyngden av stagnerade ekonomier och ålderdomlig politik, men ingen modern samhällsstruktur stod redo i deras ställe.