Att undergången ännu inte inträffat är inget bevis för att den inte kommer att inträffa. Det är skälet till att mänskligheten i tusentals år sett undergången i olika former framför sig. Att vi människor har en begränsad livslängd är en faktor som naturligt kan kopplas till föreställningar om att även vår värld kommer att röna ett sådant öde en gång.

Under 1900-talet växte det fram olika föreställningar om den kommande undergången som sattes i samband med olika påstått vetenskapliga belägg för att detta var något så pass nära förestående att den måste placeras högt på den politiska agendan.

Det som satte sin prägel på dessa beskrivningar av den förestående världskatastrofen byggde på tanken att vetenskap är en uppsättning fakta om världen. I själva verket är vetenskap en metod att upptäcka sådana fakta, vilket är något helt annat än ett facit.

”Själv mötte jag undergången på Stanford­universitetet i Kalifornien när jag studerade där 1974.”

Den 25 januari 1972 berättade kanadensaren Maurice Strong, generalsekreterare för FN:s miljövårdskonferens i Stockholm, i Dagens Nyheter om det förestående arrangemanget under rubriken ”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”.

Själv mötte jag undergången på Stanforduniversitetet i Kalifornien när jag studerade där 1974. Universitetets stora stjärna då var professor Paul Ehrlich vars bestseller The Population Bomb (1968) inledes med dessa ord: ”The battle to feed all of humanity is over. In the 1970s hundreds of millions of people will starve to death in spite of any crash programs embarked upon now. At this late date nothing can prevent a substantial increase in the world death rate.”

Att vid denna tid hävda att Ehrlich skulle ha helt fel var närmast otänkbart i det idéklimat som rådde.

Biologen Ehrlichs budskap var ingen riktig nyhet. Redan i slutet av 1700-talet hade den brittiske nationalekonomen Thomas Robert Malthus varnat för en förestående överbefolkning. Men Ehrlichs bestseller var mycket mera ­dramatisk: maten i världen är på väg att ta slut. Planeten var döende.

När han skrev sin bok hade världen 3,5 miljarder människor. 50 år senare hade världens befolkning fördubblats och svälten i världen halverats.

Jag kommer väl ihåg diskussionerna på Stanford om Ehrlichs budskap och de kompletterades av Romklubbens ”Limits to Growth” (1972) som då också var högst aktuell. Norrmannen Jörgen Randers var en av medförfattarna till Romklubbens rapport. Han höll fast vid budskapet långt senare och väckte då viss uppmärksamhet när han föreslog att demokratin skulle ersättas av elitstyre för att lösa den klimatkris han menade tillväxten lett till.

Jag upptäckte nyligen att den sista utgåvan av tidskriften Ekonomisk Debatt 1974 ägnades ett temanummer om de domedagsstämningar som fått allmän spridning. Eftersom jag alltså var på Stanford då är det först nu som jag läst vad bland andra Nils Lundgren och Assar Lindbeck skrev det året.

Lundgren påminner om att den globala oljekris som Opec iscensatt medfört ett rejält genombrott för nya stämningar: ”Året 1974 blev kanske ändå något av en vändpunkt i Västerlandet. Oron för den ekonomiska tillväxten och befolkningsökningens följder för mänsklig välfärd, för tillgången på resurser och energi, för miljön i vid mening, har naturligtvis funnits hos många människor i åratal. Ändå tror jag att oljekrisen medförde ett rejält genombrott för dessa stämningar hos allmänheten och därmed skapade ett nytt opinionsläge.”

Tidskriften ägnas därför ”de ekonomiska grundvalarna för de domedagsstämningar som fått allmän spridning under 1974”.

Lundgren konstaterar att ”fackmännen i dessa frågor är långt mera optimistiska än övriga medborgare i genomsnitt. Ekonomernas budskap är faktiskt att den ekonomiska tillväxten är oskyldig till mycket av det den anklagas för och att den kan fortsätta. Miljön kan klaras ändå, resurserna tar inte slut, befolkningstillväxten behöver inte leda till hungerkatastrof.”

Den viktigaste texten i detta tema­ nummer var Assar Lindbecks ”Den ovissa framtiden – en studie i anpass nings­mekanismer”.

Lindbeck går igenom område efter område men när jag nu läser denna gedigna essä hittar jag ett avsnitt som tyvärr inte ihågkommits som det förtjänar och som borde vara högaktuellt idag.

Lindbeck varnar för ”en ökad koncentration av politisk, ekonomisk, social och kulturell makt till en liten grupp politiker och administratörer”. Han varnar för den byråkratiseringsprocess som leder till att ”individers och gruppers handlingsfrihet blir ytterst begränsad”.

”Byråkratin kan mycket väl bli ett av de allra allvarligaste miljöproblemen i framtiden”, konstaterar Lindbeck. Han förespråkar istället ”ett maximalt utnyttjande av marknader” och fortsätter:

”Den kontinuerliga ackumulationen av nya lagar och bestämmelser som ingriper i, och ofta förstör, marknader är en huvudsaklig drivkraft till den kontinuerliga ökningen av byråkrati i dagens samhälle. Om politiker och administratörer – ofta påhejade av organisationer, ’opinionsbildare’ och allmänhet – inte ålägger sig en viss återhållsamhet på den punkten, genom att koncentrera sig på väsentliga offentliga ingripanden, kan vi till slut hamna i ett samhälle där det politiska, ekonomiska och sociala systemet självt utgör ett fundamentalt hot mot individens miljö och livskvalitet.”

I en avslutande fotnot, fortsatt högaktuell, funderar Lindbeck över varför pessimismen i västvärlden tycks ha ökat så kraftigt under det senaste decenniet: ”En orsak till de allt mer pessimistiska stämningarna är kanske att människorna i forna tider huvudsakligen bar på sina egna och sina närmaste anhörigas problem. Genom massmedia översköljs individen i dag ständigt av problem från hela världen.”

Han funderar över om ”inte bördan för den enskilde har ökat enormt genom denna anstormning, via massmedia, av problem och svårigheter för individer från hela världen [– – –] Frågan är om varje individ också orkar bära alla andra individers problem.”

Det finns givetvis olika faktorer som leder till de maktanspråk som drivs av olika byråkratier och intressenter. Givetvis ser även marknadsaktörer möjligheter till ökad makt och inflytande genom att utnyttja de föreställningar om förestående undergång som är minst lika aktuella 2021 som 1974.

Den lärdom som man kan dra är att se med skepsis på undergångsbudskapen och hela tiden pröva dessa, på samma sätt som gjordes i Ekonomisk Debatt redan 1974.