Nu vet vi bättre

Foto: Joakim Berndes/Wikimedia.

Påskupploppens nota var hög: 104 poliser och 14 civila skadades. 20 polisfordon förstördes och tiotals andra fordon samt en skola sattes i brand. Minst ett fyrtiotal personer har gripits eller anhållits. Polisen tvingades använda sina vapen i nödvärn och tre personer skottskadades.

Rikspolischefen Anders Thornberg var förfärad: ”Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat (…) Man försökte döda poliser. Livsfarliga attacker har riktats mot oss. Det här är värre än våldsamt upplopp. Det har varit grovt våld mot liv och egendom. Det här är inga vanliga motdemonstranter.”

Så är det. Det är lätt att vilseledas av skriket ”Allahu akbar!” Men i grunden handlar det inte om Koranen, profeten eller en dansk provokatör som bränner muslimernas heliga skrift. Det handlar om makt, makten över det andra Sverige, det Sverige i vilket en dryg halv miljon personer bor. Men det handlar också om gemenskap, om behovet att tillhöra och bli ”älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”, som Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas.

Dessa gemenskaper kallas ”utsatta områden”, ”riskområden” och ”särskilt utsatta områden” i Polismyndighetens Lägesbild över utsatta områden. I de sistnämnda är det ”svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag”. En hög andel utrikesfödda, parallella samhällsstrukturer, låg sysselsättning och högt bidragsberoende, extremism, fundamentalism, en hög koncentration av kriminella och gäng- eller klanvälde är, i varierande grad, dessa områdens kännetecken.

Det kan diskuteras om naturen avskyr tomrum, men det gör definitivt människan vad gäller makten. Maktens tomrum fylls omedelbart av en annan makt. Och detsamma gäller gemenskapen. Utanförskapsområden talar vi om, men allt utanförskap inbegriper ett innanförskap, ty utan en gemenskap kan livet bli outhärdligt.

För ett trettiotal år sedan besökte jag Rosengård och såg en linje som fanns under Rosengårdsviadukten. På ena sidan stod skrivet ”Här slutar Sverige”, på den andra ”Här börjar Rosengård”. På den tiden var det inte många som insåg allvaret i det som kunde framstå som några busungars stim och stoj. Nu vet vi bättre.

Somliga tror att det handlar om importerade problem, sådana som inte fanns när Sverige var ”pursvenskt”. Det skulle handla om främmande element som kontaminerar den svenska samhällskroppen. Det kan tyckas träffande, men det resonemanget skymmer det mest väsentliga: att Rinkeby, Rosengård, Hammarkullen, Vivalla, Navestad eller Skäggetorp inte bara finns i Sverige, utan är en produkt av Sverige.

Och om det är så, då finns det hopp. Ty det vi danade kan vi omdana. Inte med mer av detsamma givetvis. Man behöver inte vara en Albert Einstein för att begripa att det är galenskap att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Invandringspolitiken, bidragssystemet, omhändertagandementaliteten, de låga förväntningarnas förakt mot ”de svaga”, flatheten mot de kriminella, bristande självaktning för den svenska identiteten och kulturen, den segregerande multikulturalismen, våra exkluderande arbetsmarknadsregler, det är exempel på vad kan och bör göras om.

Mäktar vi med allt detta och lite till? Om inte, då är det varken profetens, de stenkastande huliganernas eller Koranbrännarens fel, utan vårt.

Mauricio Rojas

Docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet.

Mer från Mauricio Rojas

Läs vidare