Allt detta är nog de flesta överens om. Jag tror också att de flesta håller med om att vi under de senaste tio, tjugo åren kunnat notera rätt omfattande försämringar av den intellektuellt kvalificerade opinionsbildningen.

När jag började arbeta som kritiker i Svenska Dagbladet i början av 1990-talet, fanns det fortfarande frilanskontrakt, som gjorde att åtminstone några av tidningens kritiker kunde försörja sig hyfsat på sin verksamhet. En framgångsrik kritiker tjänade runt 12 ooo–15 000, vilket var ungefär hälften av kulturchefens inkomst.

Kultursidorna hade i sin tur sinsemellan olikartade profi ler vad gäller ideologisk, estetisk, filosofi sk och vetenskaplig profi l. Detta sammantaget medförde att skribenter generellt sett hade en förhållandevis trygg bas, vilket var en förutsättning för att kritisera dominerande strömningar, ifrågasätta tidsbundna trender och tillfälliga sanningar. Detta skapade ett förhållandevis vitalt debattklimat, där företrädare för olika ideologier, idétraditioner och estetiska hållningar ideligen drabbade samman.

Idag, tjugo år senare, tjänar få frilansande kritiker 12 000–15 000 på sina uppdrag i morgontidningarna, alltmedan kulturchefernas löner har stigit till det fl erdubbla. Dessa kritiker har sällan, som tidigare, regelbundna inkomster från sina tidningar utan är beroende av att få utföra så många bisysslor som möjligt, som att moderera debatter, skriva i olika tidskrifter och vara redaktörer för antologier. Denna utveckling har på sikt skapat en rädslans och anpasslighetens kultur, där få eller inga vågar gå emot strömmar och trender, där få vågar ifrågasätta och kritiskt granska maktstrukturerna inom den bransch som de är satta att bevaka.

För att ge berättigande åt sitt eget anpassliga beteende förlöjligar och kritiserar man dock den motsatta attityden. Den kritiker som ifrågasätter framträdande inslag i samtida vetenskap, estetik och filosofi , löper således stor risk att bli karakteriserad som ”kulturhatare”, ”reaktionär”, ”tokhöger” och så vidare.

Det märkliga är dock att just den sorts skribenter som fl itigast använder en term som ”kulturhatare” i syfte att strypa debatten, på sistone har varit väldigt fl itiga med att påstå att det är ett hot mot demokratin när exempelvis Dagens Nyheter har tvingats avskeda ett stort antal kulturskribenter och -redaktörer. Det kan måhanda låta cyniskt men det tycks icke desto mindre behöva inskärpas, att demokratin inte är avhängig de djupsinniga skribenterna som sådana, utan att det viktiga faktiskt är hur dessa skribenter och redaktörer uppfattar sitt uppdrag: om det består i att utesluta avvikande röster eller att öppna upp för att meningsmotståndare ska få komma till tals.

Den som verkligen är intresserad av att skapa en medial kultur som kan gynna demokratin kan inte nöja sig med svepande beklaganden över att tidningar som går med hundratals miljoner i förlust tvingas dra ner på tjänster – i synnerhet när de redaktörer som försvinner är just de som mest ihärdigt eftersträvat ideologisk och estetisk likriktning och homogenitet. Nej, den som vill ha ökad åsiktspluralism inser förstås att problemen är betydligt mer komplexa och mångfasetterade.

Inte minst handlar det om att motverka de ovan beskrivna tendenserna till anpasslighet. Och ifråga om just detta tror jag att det på sikt enda rimliga alternativet, för den som på allvar vill värna om en journalistik i demokratins och allmännyttans tjänst, är stiftelsefi nansierad journalistik av just den sort som Axess erbjuder.

Genom journalistiska stiftelser kan man finansiera en viss sorts ekonomiskt kostsam journalistik. Som redan skett i USA med till exempel Pro Publica kan man tänka sig ett slags pooler som gör det möjligt för skribenter att stå ideologiskt fria i relation till diverse dominerande kotterier i samtiden, och där man tillika har möjlighet att fördjupa sig i olika intellektuella verksamheter som är på en gång samtidsrelevanta och samtidskritiska. Där skulle det alltså finnas möjlighet att ägna sig åt en undersökande och djupborrande kritik som inte är samtidsbortvänd och renodlat knappologiskt museal, men som inte heller ser det som sin uppgift att bejaka och entusiastiskt presentera varje ny intellektuell och kulturell trend. Att även staten kan ligga bakom stiftelser finner jag rimligt, men samtidigt är en viktig poäng att ett sådant system rymmer en rad olika, från varandra fristående aktörer. Det är nämligen på sikt bara så som pluralismen – och därmed demokratin – kan garanteras.