Äran för att ha upptäckt släktskapet mellan de indoeuropeiska språken brukar tillkomma den brittiske orientalisten William Jones (1746–1794). I ett anförande hos Calcuttas orientsällskap nämnde han att det indiska fornspråket sanskrit visserligen slår både latin och grekiska vad gäller raffinemang och språklig rikedom, men ändå uppvisar så stora grammatiska likheter med de båda att ingen filolog kan tvivla på att de är släkt. Det är ett understatement: det räcker förmodligen att nämna ord som bhrátr (broder) och dúhitr (dotter) för att övertyga de flesta om att släktskap föreligger även med svenskan.

Debatten om varifrån indoeuropéerna kom har därefter varit intensiv. Som allting annat som rör ursprung har diskussionen ofta präglats av ideologi. Under 1800-talet föreslogs ofta Nordeuropa som den ursprungliga hemvisten; att de flesta forskare var tyskar bidrog säkerligen. I modern tid har majoritetsuppfattningen varit att indoeuropéernas hemland bör sökas någonstans på stäpperna norr om Svarta och Kaspiska haven. Men då och då föreslår – i synnerhet indiska – forskare att Indien var ursprungsland. Hypotesen är populär bland hindunationalister, som finner stöd för den i hinduiska källtexter. När andra kopplar den förhistoriska Induskulturen till dravidisktalande folk, som utgör en femtedel av Indiens befolkning, menar hindunationalister att Induskulturen var indoeuropeisk och att den indiska civilisationens kontinuitet är obruten sedan dess. Andra hävdar att idén om indoeuropéer som invandrare är ett uttryck för västerländsk kolonial ideologi.

Även frågan om hur språken spreds har varit kontroversiell. Den vanligaste uppfattningen har varit att indoeuropéerna, som hade tillgång till militär högteknologi i form av stridsvagnar och tamhästar, kuvade andra folk och antingen utplånade dem eller tvingade på dem sitt språk.

Hästar har en mycket framskjuten, för att inte säga märklig, plats i föreställningsvärlden. Flera indoeuropeiska språk har hjältemyter om ”himlens tvillingsöner”, som har nära kopplingar till hästar. I både fornirisk och fornindisk kultur finns seder där kungen eller drottningen ingår ett ri­tuellt äktenskap med en häst som offras. En pikant detalj är att hettiternas lagar straffar tidelag med hundar och grisar med döden, men uttryckligen nämner att den som begår tidelag med en häst eller mulåsna inte ska straffas (han får dock inte vistas i närheten av kungen eller bli präst). Detta har tagits som intäkt för att relationen till hästen var viktig för indoeuropéerna – kanske eftersom de var tidiga med att tämja den och använda den i strid. Enligt denna hypotes skulle kentaurerna i grekisk mytologi möjligen vara ett minne av hur den icke-indoeuropeiska urbefolkningen i Grekland en gång invaderades av folk på hästrygg, som också medförde det språk som senare skulle bli grekiska. Att de indoeuropeiska dotterspråken har en hel del termer för vagnsteknik gemensamma – till exempel har ordet (hjul)axel släktingar i latinets axis och sanskrits áksa vittnar om att indoeuropéerna hade tillgång till vagnar redan när urspråket talades för kanske 6 000 år sedan.

”Detta stäpp-dna återfinns idag i hela Europa, men med kraftig variation: i Sydeuropa är förekomsten mindre, allra minst på det isolerade Sardinien där det står för några få procent.”

Erövrarhypoteserna har dock kritiserats som chauvinistiska. Arkeologen Colin Renfrew hävdade på 1980-talet att språket istället hade spridits med jordbruket. Det möjliggjorde högre befolkningstäthet, vilket bidrog till att jägar-samlarbefolkningar assimilerades eller konkurrerades ut. Ockupationer av elitgrupper, däremot, ledde sällan till språkbyten. Samtidigt pekade Renfrew på att Hitler hade utnyttjat idén om indoeuropeiska erövrare för att rättfärdiga massmord på miljoner. Problemet är emellertid att om de indoeuropeiska språken kom med jordbruket måste urspråket ha talats för 10 000 år sedan. Men språk som är så gamla kan knappast rekonstrueras – på 10 000 år förändras de till oigenkännlighet. Urindoeuropeiskan måste därför vara mycket modernare än Renfrew föreslog.

På senaste tid har dna-tekniken gjort stora framsteg, och den har kunnat ge nya perspektiv på frågan om indoeuropéernas ursprung. Det är förstås kontroversiellt att forska på mänskliga folkgruppers dna, och med tanke på den mycket verkliga nazistkopplingen, som Renfrew lyfte fram, är det särskilt kontroversiellt att forska på just indoeuropéernas genetik.

Det blir nog tyvärr inte bättre av att forskningen ibland tycks bekräfta gamla obekväma ståndpunkter. Harvardprofessorn David Reich menar att västeuropéer i huvudsak härstammar från tre olika folkgrupper: jägar-samlarfolk, bönder som invandrar under neolitikum, och ett stäppfolk som kopplas till den så ka­llade Jamnakulturen norr om Svarta havet – alltså där majoriteten av forskarna tidigare har antagit att indoeuropéerna hade sitt ursprung. Detta stäppfolk kommer in i Västeuropa för kanske femtusen år sedan och bildar där den så kallade snörkeramiska kulturen, som i Sverige brukar kallas stridsyxekulturen. Den snörkeramiska kulturen är enligt Reich den största bidragande faktorn till dagens nordeuropeiska befolkningar, och härstammar till sjuttio procent från Jamna-stäppfolket. Detta är en stor förändring i befolkningssammansättningen som inte sammanfaller med jordbrukets expansion.

Detta stäpp-dna återfinns idag i hela Europa, men med kraftig variation: i Sydeuropa är förekomsten mindre, allra minst på det isolerade Sardinien där det står för några få procent. I Norge, däremot, kommer ungefär femtio procent av arvsmassan från Jamnakulturen. Att Skandinavien är så pass rikt på detta dna beror paradoxalt nog möjligen också på isolering: få av de övriga historiska invandringsvågor som nått Kontinentaleuropa har kommit hit upp.

Även i Indien finns detta stäppfolks-dna. Det återfinns dessutom i större proportioner hos dem som talar indoeuropeiska språk än hos dem som talar dravidiska språk. Givet Indiens konservativa kastsystem är detta ett starkt argument för att det folk som gjorde detta genetiska avtryck i Europa och Indien också talade indoeuropeiska språk.

Vad gäller Indien har vissa argumenterat för att stäppfolket faktiskt ursprungligen är indiskt. Men 2019 lyckades en forskargrupp – också den ledd av David Reich – analysera 4 500 år gammalt dna från en person som levde i Induskulturen, och fann att denna inte hade något släktskap med stäppfolket. Om fyndet är representativt saknades i Induskulturen det dna som korrelerar med indoeuropeiska språk, vilket antyder att indoeuropéerna är invandrare.

Återstår då frågan om hur språken spred sig. Även här har dna-tekniken något att bidra med. Jakobssonlaboratoriet i Uppsala publicerade 2017 en studie som tyder på att det gick kanske tio män på varje kvinna under den europeiska stäppfolksinvandringen. Detta kan jämföras med hur det såg ut under invandringen av bönder under neolitikum, där avtrycket i arvsmassan tyder på att män och kvinnor var ungefär lika många till antalet och att invandringen alltså omfattade familjer. Exakt vad den skeva könsfördelningen – om resultatet är tillförlitligt – säger om invandringens karaktär är ovisst, men den är inte oförenlig med hypotesen om att indoeuropéer var ett krigarfolk.

Allt detta är nu ny forskning, och ingenting är ristat i sten. När nya fakta tillkommer måste kanske dessa hypoteser omprövas. Säkert är väl blott detta: att indoeuropéerna i alla tider kommer att vara föremål för kontrovers.