Detta klarspråk ljöd som ett gonggongslag genom ett cocktailsorl. Mina damer och herrar, sanningen är serverad!

En försvarsdebatt som länge haft svårt att bryta igenom det allmänna bruset väckte plötsligt intresse på mycket bredare front, och uppmärksamheten skärptes än mer när det blev känt att ryskt flyg övat anfall mot Sverige utan att det svenska flygvapnet ens lämnat marken. Att de ansvariga politikerna blev arga – inte över att beredskapen var bristfällig, utan över att detta blev känt – gjorde inte saken bättre.

I mitten av januari 2014 kom ett kvitto. Då presenterade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap sin senaste mätning av opinionen i försvars- och säkerhetsfrågor. Där visar det sig att förtroendet kollapsat för svensk försvarspolitik. Endast 26 procent av de tillfrågade har mycket eller ganska bra förtroende, medan precis dubbelt så många har mycket eller ganska dåligt förtroende. Dels är det dåliga siffror i sig, dels visar de på en kraftig försvagning. Så sent som två år tidigare var det svag övervikt för dem som hyste förtroende. Det var innan folk visste.

Då är det ändå inte säkert att människor fullt ut har uppfattat vad ÖB tillstod i den där intervjun. Där beskrev han nämligen inte läget på nyåret 2012/13 utan hur det skulle bli den dag då den nya försvarsorganisationen IO14 är på plats. Av namnet att döma borde det vara i år, och så var det också tänkt när beslutet fattades, men som utvecklingen ser ut pekar allt på att det kommer att ta bortåt tio år till. Ifall det över huvud taget kommer att ske. Enligt Riksrevisionens färska granskning ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” (RIR 2013:22) kan det visserligen tänkas att en organisation kommer på plats, men den kommer då inte att leva upp till de krav som regeringen och riksdagen beslutat.

Om politiken ligger fast kommer vi alltså, kanske, att långt in i framtiden ha ett försvar som klarar av en uppgift som är mindre än att försvara oss på ett ställe i en vecka.

Vilket detta ställe i värsta fall blir är skrivet i stjärnorna. Men Stockholm, där riksledningen finns, är högst prioriterat, enligt vad ÖB uppger till SvD:s Mikael Holmström (11/1 2014). Aha, säger då den elakt sinnade: Det är alltså därför vårt flyg finns i Luleå och Ronneby, vår flotta i Karlskrona, vårt artilleri i Boden och vårt luftvärn i Halmstad!?

Men så är det förstås inte. Att just dessa förband finns kvar beror på att försvaret av huvudstaden, eller ens Sverige, inte prioriterades speciellt högt när besluten fattades. Då var det ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”-linjen som gällde, och det här med nationell försvarsförmåga kändes gammalt och passé. Sedan dess har stämningsläget hunnit slå om, inte minst under intryck av Georgienkriget 2008, men den svenska icke-förmågan beskrivs ändå ofta som ett icke-problem, eftersom det saknas akut hotbild mot Sverige. Vi behöver inte vara så bekymrade över att bara ha ett halvfärdigt enveckasförsvar, heter det, vi kommer ändå inte att behöva använda det. I alla fall inte här hemma.

Den som snällt har svalt sådana lugnande piller gör klokt i att ägna en stund åt Johan Wiktorins Korridoren till Kaliningrad (Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2013). Det är ingen väldig volym som underrättelseexperten Wiktorin har skrivit, den begränsar sig till 88 sidor, men det räcker bra för att sätta fart på tankeverksamheten.

Wiktorin tar skönlitteraturen till hjälp och tecknar ett scenario, där det hettar till på andra sidan Östersjön: Ryssland lutar sig tungt mot Litauen, läget trappas upp, USA vill få operera med flyg från svenska baser, Gotland ligger oförsvarat och i slutänden tvingas Sverige till förödmjukande eftergifter. Det hela bär inte nödvändigtvis sannolikhetens prägel, men däremot trovärdighetens. Ungefär så här skulle det kunna gå. Inte någon gång i en avlägsen framtid. I morgon.

Nej, i skrivande stund finns inget akut hot om storinvasion. Men storinvasion är inte det enda tänkbara hotet, och det är drömmerier att, som i den nuvarande säkerhetspolitiken, utgå från att utländsk hjälp ska dyka upp på den plats och under de villkor vi önskar oss ifall läget blir skarpt. Sverige blir aldrig en militär stormakt, men vi behöver en säkerhetspolitik värd namnet och betydligt bättre förmåga att hävda vår integritet. Det måste bli slut på nonchalansen som så länge har präglat försvarspolitiken.