1952 fick teologen, filosofen, musikern, läkaren Schweitzer Nobels fredspris för sina stora insatser – vi talar alltså inte om ett Obama-fredspris för potentiella framtida stordåd – och hans frånfälle vid 90 års ålder gav en stor runa i New York Times. Vännen Albert Einstein sa att Schweitzers potential endast gick att jämföra med Gandhis. En 1900-talets superstjärna som fortsätter spela roll i resten av världen. Men i Sverige tycks han vara bortglömd.

1913 startade Schweitzer ett sjukhusprojekt i Lambarene i Gabon, Afrika. Projektet var startskottet för hans mångåriga arbete som läkare. Men det var inte så han ville bli ihågkommen: ”När ni beskriver mig ska ni inte göra det under gestalten av läkaren som har botat sjuka. Jag anser att mitt största bidrag till mänskligheten är filosofin om vördnaden för livet.” Något som också speglade sig i hans kamp mot atombomber.

Filosofin lever vidare på många ställen. Hundra år sedan sjukhuset grundades, och det firades över hela Europa. Under en av jubileumsaktiviteterna pekar Louis Schittly ut Schweitzer som farfar till organisationen Läkare utan gränser (som fick Nobels fredspris 1999). Schittly borde veta. Denna läkare, som valde sitt yrke efter att ha inspirerats av Schweitzers texter, fastnade för en liten annons där Röda korset sökte läkare som ville jobba i Biafra, den kortlivade västafrikanska utbrytarstaten från Nigeria där ett krig härjade. Under slutet av 1960-talet grundade han tillsammans med några andra läkare som också befann sig i Biafra GIMCU, som senare bytte namn till MSF Médecins Sans Frontières, Läkare utan gränser.

ödets lott. spontanitet. guds önskan. Eller bara uttråkade? Både Schweitzer och Schittly verkade slumpmässigt ramla in på banan där de beger sig till krigshärjade områden för att hjälpa sjuka och barn. Men där fanns under ytan en beredskap för att göra något annat. Schweitzer fann en skrift från Parismissionen på sitt skrivbord där det skriande behovet av läkare till Gabon beskrevs. Schittly ramlar närmast över Biafraannonsen, hans möjlighet att göra nytta likt Schweitzer.

Utan att tveka ger sig de två herrarna av, en i början av 1900-talet, en annan i slutet av 1960-talet.

Guds önskan? Religionen finns med i bakgrunden. Parismissionen uttrycker ett behov av människor som utan tvekan säger ”Herre, jag är redo”. Likt självständiga och äventyrslystna kvinnor som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ofta arbetade som missionärer kanske inte främst för sin kristna övertygelse, utan på grund av självständigheten som ett missionerande erbjöd, kan det också ha varit ren taktik. Eller instinkt utan vare sig ideologisk eller religiös motivation.

Berättelserna fascinerar. 100-årsfirandet av Schweitzers gärning gick inte Sverige fullständigt förbi. I Louis Jackys bok Albert Schweitzer: Gränsöverskridande läkare utan gränser (2013) finns åtskilliga intressanta berättelser. Fascinerande, men inte helt unika. Människor som drivs av vördnaden för livet, av humanistiska och humanitära krafter för att hjälpa andra finns här och där. Empatiska hjältar och hjältinnor – närmast utan gränser.